Egentligen vill jag bara att hon ska gå ut ur vårt rum. Klockan är nästan halv elva, småsyskonen har äntligen äntligen somnat och jag vill verkligen se Tunna blå linjen med Fredrik.

Men så kryper hon ner mellan oss i sängen, och jag kommer ihåg att det inte finns något bättre än de där stunderna när hon faktiskt vill vara med oss. Inga tunna blå linjer någonstans kan mäta sig med det och jag har absolut inte råd att tacka nej.

Hon har med sig en låda med gamla foton och hon börjar titta igenom dem. Ser sig själv som liten, ser mig som ung. Frågar vem det där är på bilder av mina gamla studiekompisar. Säger märkligt ofta att jag är fin på bilderna. Ser att hon själv var gulligast i världen.

Det går en hel halvtimme och lite till. Ibland nästan stannar världen en sen kväll tidigt i november. Jag ville absolut inget annat.

Det finns mycket man kunde säga om den dag som är idag, men jag väljer att säga en sak.

En sak: när jag skulle borsta tänderna ikväll hittade jag inte min tandborste. Tills jag insåg att den låg under en smutsig, lerig och gräsig fotbollssko.

Det här säger så mycket om mitt liv just nu. Och jag inser att den kan komma dagar i mitt liv när jag kommer att sakna mycket av det som är mitt liv just nu, men just idag känns det inte som om skitiga fotbollsskor PÅ min tandborste hör till de sakerna.

Men så tänker jag på de gravar jag besökt idag. På de människor som skulle ge vad som helst för att det skulle ligga en fotbollssko på deras tandborste. Så länge det är rätt persons fotbollssko, en älskad persons fotbollssko som sorgligt nog aldrig mer kommer att ligga på fel ställe.

Och med något som påminner om tacksamhet tvättar jag av min tandborste.

Den här veckan var en sådan som krävde en målbild. Vi har alla sådana veckor ibland.

Min målbild hette duga. Jag skulle få se fredagens Idol med en syster och en svåger.

Och plötsligt blev målbilden ännu bättre. Jag skulle få ha en syster- och guddotter här också.

Nu hoppas jag på en helg med ganska lite av det mesta. Förutom läsning av skönlitteratur. Tror inte att jag på flera år har läst så lite skönlitteratur som jag läst den här veckan. Vet att jag å andra sidan inte på flera år har läst så mycket studerandetexter som den här veckan.

Han tittar ju rätt mycket på fotboll på tv. För den som kan hitta glädje i nästan vilken match som helst finns det i sanning mycket glädje att hitta. Att leva med honom är i någon mån att leva med studiosnack som ljudmatta. Jag känner igen få fotbollsansikten, men många fotbollsröster.

Det händer att jag hör att någon i studion säger något halvroligt. Han skrattar inte högt, få av oss gör kanske det när vi tittar på något själva. Men jag vet att han har den där glada lite roade minen. Och det händer ibland – senast nu för en liten stund sedan – att jag då går ut ur det rum där jag är och in i det där han är bara för att få se honom ha just den där minen.

För det finns inget vackrare än att få se en människa man älskar ha det bra. Och den som sitter i soffan och småler för sig åt uppladdningsprat – den har det rätt bra.

I nästan tjugo år har jag älskat en man som älskar ett fotbollslag. Aldrig under de tjugo åren har jag känt att jag vill ha en egen speltröja.

Men. Så kom lagets third kit för säsongen 22/23 och jag ville verkligen ha just en sådan speltröja. Många andra vill tydligen också ha den eftersom det inte gick att få tag på den i rimliga storlekar i hela Liverpool. Tro mig, jag gick runt och frågade i orimligt många butiker. Så en sen kväll på hotellet klickade jag hem en egen speltröja. Min första egna. Kanske enda egna. Och ikväll halv elva, när jag hade läst dagens sista elevtext, belönade jag mig med att öppna det paket som kom hem till mig tidigare idag.

Eftersom det är matchdag har jag förstås min speltröja på mig. Eftersom dagen inte gett mig en minuts lustläsning av skönlitteratur hittills har jag förstås min speltröja på mig medan jag läser Ulla-Lena Lundbergs nyaste roman.

Och tvivlar på att någon annan hittills har läst den boken iklädd säsongens third kit.