En stor del av den här sommaren kom att handla om 13.55. Det är FM-gränsen på 100 meter för 14-åriga flickor och det var den tid Ingrid började jaga redan i sin första tävling för säsongen.

Det gick inte. Hon gav allt. Hon gav allt igen. Det gick inte. Och så kom den där tävlingen då bästa kompisarna båda två klarade den gränsen och hon fortfarande inte gjorde det. Trots att hon gav allt.

Hon fortsatte ge allt. Det är en av mina bästa berättelser om friidrott.

Och så kom den där tävlingen som var den näst sista chansen att alls klara gränsen. Jag var där och hejade hjärtat ur bröstet. Bästa kompisarna var där och bästa kompisarnas föräldrar.

Och när Ingrid klarade gränsen… Då grät mamman till en av bästa kompisarna. Och den andra mamman hade inte ens kollat egna dotterns tid – trots att hon sprang nästan personbästa. Vi var liksom alla där för Ingrid.

Och det är nog kanske min allra allra bästa berättelse om friidrott.

Också i en idrott där våra barn ställs mot varandra hela tiden så håller vi alla tummar vi bara har för varandras barn. Vi vill dem alla så väl och unnar dem allt gott. Ibland är det den enas dag, ibland en annans. Men det här gör vi tillsammans.

Därför har jag suttit och refreshat en nätsida med resultat för stafett-FM halva förmiddagen idag. Trots att min egen löpare inte hade någon tävling idag. För några andra väldigt viktiga sprang idag och på distans hejade jag hjärtat ur bröstet på dem.

Det är inte heller en dålig berättelse om friidrott.

Och här kommer en till rätt bra:

Igår sprang våra fyra 14-åringar stafett-FM. 4×100 meter i F15. De gav allt. Tog sig till b-final och landade på åttonde plats. Det är så sjukt häftigt. Nästa år, med samma lag i samma åldersklass, kan de bli farliga på riktigt.

Vi får se hur den berättelsen skrivs då.