I fredags talade jag inför hundrasextio sjuor i Åbo. Igår inför fyrtio klasslärare i Malax. Idag inför tio-femton i Solf.

Med tanke på det kan det ju te sig märkligt att jag idag, på min lediga kväll, valde att tala inför folk. Att det är sådant jag gör också när jag är ledig. Men när jag får tala om parrelation tillsammans med min Fredrik – då är jag med.

Ikväll har vi fått tala om parrelation och föräldraskap med blivande föräldrar i vår nya hemkommun och jag har svårt att komma på något jag hellre gör en tisdagskväll i mitten av januari. För bland allt det jag tror på tror jag alldeles speciellt mycket på att vara snäll och bra mot den man lever allra närmast.

Vår kanske viktigaste poäng ikväll var att barnet bor i föräldrarnas kärlek till varandra, att barnets främsta hem är föräldrarnas förhållande till varandra. Att få tro det ger mig hopp och tröst. Också de där dagarna när jag känner mig mest arg får jag lita på att barnen inte bor i min ilska utan i min kärlek till Fredrik och hans till mig. Det är faktiskt en helt okej plats att bo på. Minst helt okej.