I går var det morsdag. Elfte gången jag firade som mamma. Också typ enda gången på elva år som jag firat med min egen mamma. Det var fint.

Samtidigt var min morsdag i år inte riktigt min egen. Den var mest andras. Det finns typ inget finare än när kvinnor som i flera år undvikit sociala medier den där andra söndagen i maj äntligen får fira sin första morsdag med glädjetårar. Det överskuggar på något sätt ens eget elfte. Med all rätta i världen.

Men också i går – i likhet med alla andra dagar – baxnade jag av tacksamhet över de älskade barn jag har fått. Att de kallar mig mamma är så oerhört stort.