– Jag kanske ska bli polis. Det är så många män som är poliser och jag tycker det borde vara mera jämnt.

Hon är på många sätt sin mors dotter.

– Dessutom är jag ju jättestark.

Och ändå på så många sätt helt sin egen.

Han? Han är nog allra mest sin systers bror.

– Jag kanske också ska bli polis. För då kan jag jobba i samma grupp som Ingrid.

Jag kan inte annat än tänka att det måste vara en bra start i livet för en man; att ha en jättestark kvinna som sin största förebild.

Det de har är fint.

– Mamma, kommer jag att se ut som du när jag blir stor?

– Inte exakt. Men du kommer kanske att likna mig rätt mycket.

Hon tittar noggrant på mig. Hon har kanske aldrig förr tittat så noggrant på mig.

– Hur skulle det kännas att likna mig rätt mycket? frågar jag leende.

– Det skulle kännas bra. Du är fin!

Att få vara hennes mamma är bland det bästa och finaste jag får vara. Det blir roligare hela tiden, men det blir inte bara lättare. Inte bara svårare heller. Men annorlunda.

Bra annorlunda.

Bild: Maria Hedengren

Första gången hon kommer hem till oss gör hon det med två tonåriga barn och en övernattningsväska. Vi har aldrig träffat barnen förr men de är med när vi firar Ingrid på hennes födelsedagsmorgon. Så kan det bli ibland när man försöker ha ett öppet hem.

En av kvällarna sitter hon uppkrupen i vår soffa. Jag tror egentligen inte att hon dricker te, men ändå säger mitt minne mig att hon gör det. Hon och hennes familj bodde länge på en ort, ganska länge på en annan och bor nu på en tredje. Jag frågar om det inte var jobbigt. Att flytta?

– Vi älskar att flytta! säger hon.

Och just den delen av hennes svar har jag inte riktigt kunnat ta till mig, men lyssna på den andra delen:

– Mitt hjärta brister när jag tänker på alla de människor vi aldrig hade lärt känna om vi inte flyttat då första gången. Och andra.

Och just den tanken har jag återvänt till många, många gånger under den process som har lett till att vi snart ska börja packa ihop livet så som vi känner det. Det är ju så lätt att tänka på alla dem man lämnar när man flyttar och helt omöjligt att tänka på dem man kommer till eftersom de ju saknar ansikten och namn. Men hon – med eller utan tekopp i vår soffa – påminde mig om att de också finns. Och att det någon gång i framtiden kan vara precis lika svårt att lämna dem som det nu är att lämna människorna här.

Jag tror hon var något av en ängel. Jag tror ju att människor är det ibland.

Det här är inte hon med eller utan tekopp. De är en änglalik och mycket ung Hild.

Jag säger inte att det är värt det. Jag säger verkligen inte att det är värt det. För det är det inte.

Men. Efter sjukdagar är förväntningarna så låga att allt ter sig stort och lyxigt och magiskt och det gör ju vardagen väldigt gott. Jag kan plötsligt hantera borttappade handskar, diskberg, syskonbråk och att ingen spontant tar bort sin tallrik från matbordet bara alla är friska. (Alla är inte, men alla förutom Fredrik är och SÅ låga är mina förväntningar nu att det räcker med 4/5.) Ett annat exempel på de ljuva konsekvenserna av låga förväntningar: jag har duschat och känner mig nu så fräsch och het att jag undrar varför Victoria’s secret inte har hört av sig. Det är rätt sällan jag undrar det till vardags.

Det enda man önskar sig efter sjukdagar är att allt ska vara som vanligt. Och i morgon lär nästan allt vara nästan som vanligt. Det duger. Det mer än duger. Äntligen!

Jag har inte duschat på en vecka. Jag skojar tyvärr inte. Jag rosslar och snorar och när jag försöker prata låter jag hes på ett inte alls sensuellt sätt. Jag har bott i samma kläder sedan urminnestider och jag har snutit både min egen näsa och barnens i mina mjukisbyxor.

Men jag orkar sitta upprätt med datorn i famnen en stund. Fixar och mejlar för att ordna med min frånvaro på jobbet och när jag tittar upp möter jag hans blick. Han stannar i min och jag lyfter frågande på ögonbrynen.

Vad vill du? undrar jag utan ord och han svarar med att skaka på huvudet, le och använda ord:

– Jag tycker bara om att titta på dig.

Och där och då återkom livsglädjen.

Där och då.

Han må bli väldigt, väldigt sjuk när han är sjuk. Men han är så väldigt, väldigt bra och rätt på tusenmiljoner andra sätt.

I natt hade Arvid ebola. Jag tänkte att det var ett märkligt sammanträffande. Tänk att han drabbades just nu! När det misstänkta fallet i Sverige nyligen retts ut och när jag precis har läst om Hans Roslings kamp mot spridningen när det begav sig. Jag tänkte inte att jag bara feberyrade.

Men det gjorde jag. Förstås.

Efter en feberfri lördag för mig följde en febrig natt och en febrig söndag. Alla barn har mått bra och feberfritt hela dagen men vi vuxna har haft den tuffaste dagen hittills.

Nästa år tar vi SÅ influensavaccin.

Ingrid konstaterade just att det här har varit en av de bästa dagarna någonsin. Hon syftade på obegränsad skärmtid i kombination med en meny som till 90% bestått av glass, kex, kokosbollar och varm choklad. Jag konstaterade helt humorbefriat att det här ju har varit en av de sämsta dagarna någonsin.

Nu hoppas jag att ingen får ebola i natt och att morgondagens inlägg handlar om något annat än influensa.

Det sägs ju ibland att det tråkigaste som finns är att läsa om att andra människor är stressade, men det finns något ännu tråkigare; att läsa om att andra människor är sjuka. Det här inlägget är det tråkigaste som finns. Grattis!

Vi är alltså fortfarande sjuka. Sjuka är det nya normala. När jag i dag åkte till apotek och butik kände jag ett enormt främlingskap med alla människor som inte hostade och snörvlade och hade sig. Vad är de gjorda av? Jag körde förbi några människor som var ute och sprang och jag kunde – och kan – inte för mitt liv begripa att det brukade vara jag. Att det lär vara jag någon gång igen är i skrivande stund helt uteslutet.

Jag är inte frisk men jag är friskast och jag är därmed den som får försöka hålla det här skeppet något så när flytande. Men det är inte lätt. Vårt gäng är i ödsligt skick. Det är alltid någon som hostar. Vi hostar liksom i kanon och i stämmor, ibland hostar tre personer exakt samtidigt. Alla föll till sist. Vissa föll djupt och Fredrik djupast.

Jag vill inte ens tala om natten som gick. Jag somnade ett och blev sedan väckt klockan fyra av er feberyrande Arvid. I tre timmar yrade han om att han ville stiga upp och om att han ville åka hem. Sedan fick jag äntligen honom att ta värkmedicin och han somnade om. Jag slängde också in en värktablett och lyckades sova en liten stund innan Hilde väckte mig.

I dag har vi levt på skärmtid, yoghurt, burana, blåbärssoppa och majschips. Fredrik har bara överlevt.

Jag sa i förrgår att det nya året kunde ha börjat sämre. Och jo, det kunde det. Ingen av oss är ju allvarligt sjuk och ingen av oss är saknad i norska fjäll. Det är också någons nya år.

Men jo, det nya året kunde ha börjat bättre. Också.

Småbarnsföräldrar borde aldrig bli sjuka. Det borde bara förbjudet enligt lag.

Den här bilden är inte tagen i dag. Men i den här tröjan lever jag mina sjukdagar.

Hon må ha en rätt begränsad koll på sin omvärld, men när hon ser symbolen nere i hörnet på bilden utbrister hon:

– Liverpool!

Till och med när hon har feber för femte dagen i rad.

Jag har ylletröja och yllesockor och långbenta pyjamasbyxor och ligger under ett täcke och tror att jag ska förgås av köld. Den hetta vi anade i Hildes panna sent på nyårsafton har flyttat in också i mig och Fredrik. Tre av fem är alltså däckade och jag tror att det är den värsta tänkbara kombon om det ska vara just tre av fem.

Jag ägnar halva min tid åt att stöta fram djupa suckar (sådana jag brukar bli irriterad av att Fredrik stöter ur sig när han är sjuk) och andra halvan åt att tacka Herren för att det inte är magsjuka. Arvid ägnar halva sin tid åt att samarbeta så väl att Jesper Juul kunde få rätt och andra halvan åt att bevisa att han kanske aldrig kan ha ett jobb.

Det nya året kunde ha börjat både bättre och sämre. Kan vi ju konstatera. Aldrig förr har en höst och vinter bjudit på så många sjukdagar. Jag kunde ha fyllt den här bloggen med beskrivningar av symtom och vardagslidande.

Men jag har försökt välja att inte. För vårt lidande är litet och våra prövningar futtiga. Också här i min feberfrossa vet jag det så väl. Jag lär vara bättre senast i övermorgon och i springskick om en halv vecka. Hur många kan säga det?

Nej, just det.

Det nya året kunde ha börjat sämre. Betydligt sämre.

Året började starkt med att han ville se ut och heta som Marcus och Martinus.

Januari var min och Hildes sista månad hemma på tumis.

Jag tycker mig minnas att det var en bra tid.

Jag stickade min första tröja i slutet av januari.

Jag gick på Disney on ice för tredje gången och jag gillade för tredje gången.

Jag gick på Marcus & Martinus för första gången. Och troligtvis sista.

På sportlovet i medlet av februari besökte vi traditionsenligt Umeå. Klättrande bland annat på vägg.

Sedan kom ljuset och våren. En dag när jag kom hem hade Iitu köpt tulpaner. Iitu = lätt att älska.

Det blev påsk.

Hilde började visa mer och mer av sitt sanna jag. Klättrade på bord och hade sig.

Arvid började spela fotboll på allvar. Också i sömnen spelade han. På allvar.

Jag stickade årets andra tröja.

Och tredje. Om någon tänker att det ju är samma tröja hela tiden men i olika färger och för olika människor tänker någon rätt.

Hilde blev med cykelhjälm. Med en politisk cykelhjälm. Våga vägra rosa katter.

Hon flyttade också in i sina solgasögon och bodde bakom dem ett halvår framöver.

Personligheten fortsatte utvecklas i samma riktning. När sommaren närmade sig var det omöjligt att ha henne i möblerade rum.

Ingrid gick på valborgsmaskerad utklädd till bubbelbad.

Vi firade första maj och jag tyckte jag var het i studentmössa. Det är en årlig tradition.

Med maj kom värmen.

Jag talade på språkvårdsseminarium. Avled nästan av nervositet.

Arvid och jag hade egentid och åt glass. Alla rätt.

Jag och Hildes gudföräldrar sprang halvmarathon. Deras första och min… fjärde? Femte? De var betydligt snabbare än jag.

Men jag var sjukt stolt ändå. Svårt att inte vara det när man sprungit 21 km.

I slutet av maj reste jag till Göteborgs helt underbart vackra skärgård och gick på ett underbart vackert bröllop.

Slutet av maj betydde också slutet på eran Hilde och Iitu.

Och slutet på dagiseran för Arvid.

Och eran läsåret 2017-2018. Jag firade studenter.

En av sommarlovets första kvällar gick vi på dejt.

En av sommarlovets första dagar åkte vi till Umeå.

I juni fick jag papper på att jag får söka tjänst som rektor. Jeee!

Barnen deltog i lopp.

Fredrik tyckte om mig.

Jag stickade årets fjärde tröja. (Och jo, det där med samma tröja i olika färger stämmer fortsättningsvis.)

Vi var lediga.

En dag var vi på havet.

Det var mycket systertid på sommaren.

Samt mycket lästid.

Vi bodde på stranden. Det var ju det man gjorde sommaren 2018.

Vi hade sommarbruna barn.

Vi gick på sommarteater. Flera dagar i rad i juli.

Jag började sticka en femte tröja. Inte samma. Den är nästan, nästan klar men jag kommer ju inte att använda den. Borde ha stickat samma tröja igen.

Vi bodde i vårt älskade sommarhus.

Vi gick på bio. Det var i något skede enda sättet att uppleva angenäm temperatur på.

Jag köpte en klänning som jag tycker väldigt mycket om.

Vi packade ihop och lämnade gråtande. Det här huset kan inte lämnas på något annat sätt.

Vi var på sommarläger med hundratals andra.

I början av augusti gifte sig Hildes gudfar och vi var på bröllop i Norge.

Vi körde hemåt. Vägen hem var lång men vacker.

I augusti fick jag besöka biblioteket i Nykarleby och prata om mitt skrivande. Tänk!

Några dagar senare fick jag åka på lägerskola. Tänk!

Det var skolfotografering.

I början av september sprang jag tjejmilen i Stockholm. Men allra mest hade jag en fin helg med mamma och systrar.

Jag stickade en tröja till. Samma igen. Bra igen.

Jag klippte av mycket hår.

Arvid var med mig på jobbet symtomfri dag två.

Det var soligt och varmt i mitten av september. Hildur ville ändå inte vara ute.

Jag gick på bokmässa i Göteborg och gjorde naturligtvis väldigt mycket annat än hängde med Peppe, men det är det jag har bild på.

Hösten kom och jag fick fira den i den mössa jag själv stickat.

Hilde flyttade ut ur sina solglasögon och in i sina egentliga glasögon.

Vi firade höstlov med glass.

Årets sjätte färdiga tröja. Samma. Igen.

I slutet av oktober åkte jag till Rumänien med en grupp studerande och en kollega.

Vi såg mycket, kände mycket, upplevde mycket och lärde oss mycket.

Farsdagslänk.

I slutet av november var det självständighetsbal.

I december bakade jag fula men goda lussebullar.

Årets tärna 2018. Tror jag bestämt.

När jullovet började åkte vi till Teneriffa med hela Fredriks familj. Nitton människor firade jul tillsammans där.

Hilde ägde ön.

Fem av åtta morgnar sprang jag. Orimligt tungt och långsamt i backarna. Men det var orimligt lätt att ta sig ut ändå.

Jag kunde inte låta bli att fota från flyget på hemvägen. Tyckte det var naaleis grant.

Året avslutades med julfirande på nyårsafton med min älskade stora ursprungsfamilj. Här med systrarna.

Bilder. Sägs ju säga mer än tusen ord. Jag vet inte, jag. Just de här bilderna säger på många sätt så väldigt lite om det som egentligen var år 2018. Men de säger något.

Det blir spännande att se vad bilderna från 2019 säger om ett år.