Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta efter i går. Vet inte hur mycket jag ska berätta om den process som har fört oss hit.

Men en sak vet jag; era reaktioner har rört mig till tårar. Flera gånger. Nu är jag visserligen inte känd för att vara svårrörd. Men ändå.

Så många är så glada över att vi flyttar närmare. Så många är så ledsna över att vi flyttar fjärmare. Kan man få känna sig rikare än så? Att några Kvevlaxbor också kommenterat och välkomnat är kanske störst av allt.

Ni har gjort helt rätt. Ni är ett skolboksexempel. Tack! ❤️

Och plötsligt en dag händer det här.

Österbotten. Tar ni emot oss?

Ett av våra barn trodde länge att han heter Tiger. Men det gör han inte. Han heter Jan-Gustav och han är en av de klokaste människor jag vet. När jag och Fredrik står inför riktigt stora beslut pratar vi alltid med Jan-Gustav. Han säger aldrig vad vi ska göra men han ställer alltid rätt frågor.

Nu har vår vän Jan-Gustav gett ut ett magasin sprängfyllt med praktiska verktyg för livet som pappa. Verktygsbacken heter magasinet. Den här verktygsbacken bygger på intervjuer med pappor som kunde vara du och jag eller våra pappor varvade med tips för vardagen som förälder. Jag tycker om att den vågar vara konkret och diskbänksrealistisk samtidigt som den andas höga ideal och innerlig strävan. Sällsynt blandning. Sällsynt bra blandning.

En annan av våra vänner, Ville Kavilo, står för bilderna i magasinet. Han står också för några av de finaste bilderna som finns på vår familj f.H. (före Hilde). Om du har en farsdagspresent kvar att köpa är det här ett hett tips. Här får du veta hur du får tag på magasinet.

Och nej. Jag hade inte heller trott att jag någonsin skulle skriva ett blogginlägg med just den här rubriken.

Hon var allt det jag ville vara. Cool, snygg, sval och rolig. Hade en enorm integritet och en charm som fick de flesta på fall. Hon kändes alltid så trygg och så säker där jag själv var så beroende av andras bekräftelse.

Trots att hon var det hon var och trots att jag var det jag var så blev vi vänner.

I dag är hon fortfarande allt det jag beundrade henne för då. Men i dag är hon ännu mer än så. Hon har fått fler nyanser och mer djup.  Förra hösten drabbades hon av det ofattbara; en hjärnblödning som nästan kostade henne livet. Här berättar hon om den resa hon varit på sedan dess. En resa som hon generöst delar med sig av på sitt instagramkonto christa_mi. Om du behöver mer ljus och hopp i ditt liv (det är november, det behöver du) ska du följa hennes konto.

”Ibland är jag ledsen, men oftast tänker jag att jag fick en ny chans att göra något fint av mitt liv.”

Amen.

Jag och hon då.

Han har firat Svenska dagen i förskolan. Har suttit längst bak och högst upp i skolans auditorium och lärt sig om vår högtidsdag.

Mycket hade gått hem, men en del detaljer satt inte helt.

– Den där ena kungen hette Gustav den andre Anka. Nej, Gustav den andre Ada. Nej! August?

Close enough.

Har jag sagt att jag älskar honom?

Jag älskar honom inte mest när han harv sovit gott på natten, men jag älskar honom lättast när han gjort det. I dag är en dag då kärleken kommer nästan löjligt lätt. Vi har skrattat så mycket tillsammans och bråkat så lite. Lätt är det att älska då.

Bild: Maria Hedengren

Ibland finns det tusen saker jag egentligen vill skriva men typ noll som jag faktiskt kan skriva. Trots att det brinner i fingertopparna måste pennan vila då. För att skydda hjärtan. Andras. Och eget.

Sådana gånger kan jag i stället citera världens ljuvligaste Arvid.

Ingrid bjöd på gåtor. Fler än vi kanske ville ha.

– Hur många gånger kan man subtrahera siffran 1 från 1111?

– Jag vet inte, sa jag. Kanske mest för att jag inte orkade tänka.

– Och Arvid? Vad gissar du? undrade Ingrid.

– Sju, svarade Arvid.

Och det kan hända att han i den stunden var gulligare än någonsin.

Jag vaknade i dag. Av mig själv. Inte av någon annan. Inte ens av en väckarklocka. Kollade klockan. 07.09. Trodde inte mina ögon. Inte sedan någon gång på sommarlovet har jag fått sova så länge.

07.09 en söndag ÄR det nya sovmorgon.

Det kan låta tragiskt och sorgligt i en del öron, men vi som vet vet och vi är tacksamma för alla dagar då klockan heter något med sju när dagen börjar.

Det bästa med sovmorgon för mig är ändå att det också innebär sovmorgon för alla andra. Jag kan vistas i möblerade rum och bland folk också med för lite sömn i kroppen, men alla under vårt hustak kan inte det. Så i dag var det ingen som delade ut betyg och domar som ingen annan hade bett om. Det var bara en otroligt fin morgon.

Att morgonen i går och morgonen i dag är samma familj, samma hem och samma veckoslut övergår mitt förstånd. Men de gånger det förståndet övergås i glada tecken är det bara att tacka och ta emot.

Vilken ljuvlig vilodag.

Vi kan vara så bra. Men vi behöver vår sömn.

Det finns många dåliga sätt att börja en lördag på. Att bli väckt 4.47 är ett av dem. Och jag lovar; ingenting, absolut ingenting, blir bättre en sådan dag av att man redan innan sex samma morgon får höra:

– Du borde faktiskt börja vara en bättre mamma.

Att leva är tvära kast mellan väldigt olika intryck och väldigt olika känslolägen. Det är att en dag lära romska barn flossa och att beröras in i hjärteroten av de livsöden man möter i en ganska oansenlig by i Rumänien. Det är att sedan slungas in i några av höstens mest intensiva arbetsdagar och det är att gå på en begravning som kom för tidigt. Och det är att efter allt det se oerhört mycket fram emot en helt vanlig lördag hemma i lugn och ro.

Det är att just den helt vanliga lördagen hemma i lugn och ro bli väckt i ottan och bli betygsatt och underkänd som mamma redan innan klockan sex på morgonen.

(Och då har jag inte ens nämnt att två av barnen kastat upp under det senaste dygnet.)

Det är alla helgons dag. Den dag då vi saknar de saknade och tackar för allt det de var, betydde och gav. Den dag då vi hoppas få mötas igen. Den dag då vi sörjer döden och tackar för livet.

Också det liv som är tvära kast.

Jag känner henne inte så bra. Hon är min systers väns syster. Dessutom min svågers småkusin. Och min studiekompis. Men vi känner inte varandra så bra. Springer på varandra ibland. Har lätt att prata om viktiga saker. Men vi känner faktiskt inte varandra så bra.

En dag förra hösten skrev hon ett meddelande till mig. Hon och hennes familj behövde sova en natt i Helsingfors och den inplanerade sovplatsen var plötsligt inte möjlig. Så nu behövdes husrum för sju personer. Om två dagar. Hon hade funderat på vem hon skulle våga antasta och kom att tänka på mig.

De var naturligtvis välkomna. Med glädje. Kring elva på kvällen en onsdag i oktober kom de in i vår lägenhet och vi la dem att sova där de rymdes. Jag minns att två barn sov skavfötters i soffan. Jag minns att ett barn sov i den fåtölj som det går att fälla ned ryggstödet på. Jag minns att vi hade det ganska härligt och mysigt och trångt.

Men allra mest minns jag att jag var alldeles lycklig över att få vara en sådan människa som hon vågade antasta. Det finns mycket man kan säga om mig som faktiskt inte är speciellt smickrande, men jag vill verkligen vara en människa som man vågar antasta. Om man med antasta menar be om hjälp.

Det är ganska precis ett år sedan och i dag var det jag som antastade henne. Om man fortfarande med antasta menar be om hjälp. Jag bad henne skjutsa mig och Ingrid från minnesstunden till tågstationen. Nu talar vi inte en tågstation som ligger kring hörnet från församlingshemmet. Nej nu talar vi en halvtimme i bil. Och nu talar vi en kvinna som svarade att hon naturligtvis gör det. Med glädje.

Det kändes på något sätt lite vackert. Att vi åkte tillsammans från minnesstunden och pratade om hur frimodigt vi uppenbarligen ber varandra om hjälp. Att vi dessutom pratade om det på väg från just hans begravning gjorde det vackra ännu vackrare. För hjälpsam var han i sanning, den man som vi i dag sa farväl till.

Hans generösa kärlek räckte till så många.

Någon dag ska jag säkert sluta skriva om Rumänien, men den dagen är inte i dag. Heller.

För i dag skriver min elev Julia Melin så här om veckan på rumänsk mark:

”Jag var en av de elever som fick möjligheten att tillsammans med Lärkan besöka byn Siria i Rumänien förra veckan. Vi åkte dit för att besöka volontärorganisationen Networks Romania som jobbar för att förbättra romernas situation. Jag fick se, uppleva och höra berättas om saker jag aldrig ens kunnat föreställa mig och resan lämnade stora spår i mig och gav mig ett väldigt hälsosamt perspektiv på livet.

Att från Finland landa i ett samhälle där ett helt folk upplever förtryck och fördomar, samt tvingas leva i extrem fattigdom utan att vara säkrade mat på bordet alla dagar har inte bara påverkat mig, utan förändrat hela min världsbild och sättet jag vill leva mitt liv på.

Det är hemskt svårt att beskriva veckan i några meningar och jag önskar så innerligt att alla, verkligen alla, någon gång i livet ska kunna berätta om en liknande upplevelse som den vi fick ta med oss från Siria. För vi behöver det, vi behöver öppna våra ögon och se verkligheten för den den är, för att tillsammans kunna förbättra vår värld ett steg i taget.”

Julia Melin

Jag är så tacksam över att vi fick göra den här resan. Över att vi fick en större värld för att sedan kunna förbättra den. Och så tacksam över att också unga ögon, unga hjärnor och – framför allt – unga hjärtan fick vara med om samma resa.

Ett steg i taget.