Vi borde städa oftare. Och mera omsorgsfullt. Vi borde ge barnen mer varierande mat. Vi borde rensa bort sommarkläderna. Vi borde gå igenom förrådet, det är faktiskt inte okej som det ser ut nu. Vi borde hitta på ett system för tvättsorteringen och vi borde följa det. Vi borde gå igenom lådorna i byrån i tamburen för tolv av tio morgnar är det någon som saknar något.

Jag borde styrketräna. Jag borde föra bort kappsäcken som bott i vardagsrummet sedan jag kom hem från Rumänien. Jag borde rensa och röja i mitt klädskåp, hittar ingenting längre. I just precis den här stunden borde jag något av alla mina borden i stället för att bara konstatera att jag borde det.

Men jag vet vad det kostar.

Jag vet vad det kostar oss och jag vet att det inte är värt sitt pris.

Ni som äter grönsaker också efter dagisdagar, ni som kommer ihåg att lämna in alla lappar i tid, ni som köper julklappar i oktober och ni som alltid vet var det finns vantar till alla… I mina ögon är ni övermänniskor, men priset för det måste också vara övermänskligt högt.

Och jag har inte råd med det. Jag är ingen övermänniska. Snarare är jag en sådan där undermänniska som väljer att läsa böcker, sticka tröjor, dricka te, titta på netflix, springa långsamt och umgås med vänner trots att jag borde så mycket.

Och det händer att jag inte ens skäms.