Hilde har nu varit på dagis i tre dagar. När jag i dag på morgonen sa att vi ska gå till dagis i dag började hon dra mig mot ytterdörren och ropade dagiiiis med ivrig röst.

Jag tror vi kan konstatera att hon tycker om dagis.

Tre dagar i rad har jag fått höra att hon har varit på gott humör. Att hon har lekt. Att hon har ätit bra och att hon har sovit bra. När jag kommit till dagis på eftermiddagarna har hon inte suttit ynkligt i famn. Nej, hon har varit inne i någon lek. Upptäckt världen, varit på gång. Så där som vår Hilde är.

Det kommer förstås att komma sämre dagar, men en bra start är en bra start. Och en bra start är guld. Mer än jag vågade hoppas på och mycket mer än jag kunde tro.

I dag är den där dagen då jag med gott samvete kan visa upp gamla, nådiga bilder. Bilder på yngre, slätare och fräschare versioner av oss. I dag är det nämligen fjorton år sedan vi gifte oss och en gammal bröllopsbild är på sin plats.

Men i stället visar jag upp nya bilder. För de gamla är faktiskt inte mina favoritbilder. När jag ser våra bröllopsbilder ser jag glädje, förväntan och hopp. Jag ser en kärlek som vill mycket men som av förekommen anledning har hunnit ganska lite.

När jag ser de här bilderna, som är tagna nästan fjorton år senare, ser jag att mycket av det som vi hoppades då faktiskt blev och jag ser en kärlek som burit, som vuxit och som gjort. Som vill bära, växa och göra ännu mer.

Berättelsen om oss är inte en speciellt stor berättelse, men den är min i särklass bästa. Inget av mina många tack är lika innerligt som mitt tack för att han är min.

Bilder: Maria Hedengren

Jag gick och hon grät. Grät är kanske en underdrift. Hilde var jätteledsen. Hon älskade sin första vecka på dagis. Den med nya barn och nya leksaker OCH gammal förälder. What’s not to like, liksom? Men den här andra veckan då en av oss inte längre är med hela tiden är ju inte riktigt samma sak.

Mitt hjärta brast när jag hade sagt hejdå. Hur skulle mitt hjärta kunna annat? Den som går ifrån sitt gråtande barn går inte med lätta fötter.

Men samtidigt; vi har gjort det här förr. Jag vet att det är tufft för alla i början och jag vet att det snabbt blir lättare.

Jag minns Fredriks ord när Ingrid hade varit sin första dag ensam på dagis och han fick hör hur det hade gått:

– Hon ska aldrig mer behöva gå dit.

Och jag minns min egen känsla när Arvid inte längre var hemma med Fredrik på dagarna. Det här är mitt sista barn för det är sista gången jag gör det här.

Nu gör jag det igen. Och jag litar på att det kommer att vara tufft i början och jag litar på att det snabbt blir lättare.

Jag har jobbat för kung och fosterland de timmar hon varit borta. Har planerat kurser och lektioner. Men halva jag har varit kvar på dagis och jag har kollat telefonen hela tiden. Beredd på att när som helst åka tillbaka.

Av många olika orsaker är det här den bästa lösningen för oss just nu. Det är jag helt och fullkomligt övertygad om. Men det kan kännas svårt ändå. Och jag kan sakna henne till månen och tillbaka ändå.

Och till dig som nu gör det här för första gången; det är nästan alltid kämpigt i början. Det blir nästan alltid hur bra som helst sedan. Våga lita på det.

Bild: Maria Hedengren

Vi hörde förstås lika fel som alla andra. Kaliffa får säga vad han vill, men det är ju uppenbart att han egentligen frågar:

Vad gör du med din gröt?

Helt seriöst. I ett liv som består till orimligt stor del av just havregrynsgröt så känns frågan inte ens speciellt märklig.

Så. Vad gör du med din gröt?

Vad gör du med det mest grådaskiga och vardagliga i ditt liv? Med det där som egentligen bara klibbar och klumpar?

Jag minns ärligt talat inte vad jag gör. Just nu känns vardagen mest som en vag och lite läskig Mårra. Semesterlivet har varit alldeles tillräckligt intensivt och händelserikt. Att det dessutom ska rymmas in två jobb, skola, förskola och dagis känns märkligt overkligt.

Det som tröstar mig lite är att det här är bekant. Så här är det alltid för mig dagarna innan jag byter liv. Svårt. Jag är inte jättebra på förändring, gräset är alltid så grönt. Några dagar innan sommarlovet börjar känns det märkligt overkligt och svårt att lämna vardag, rutin och det jobb jag tycker så vansinnigt mycket om. Och några dagar innan sommarlovet slutar känns det svårt att lämna lugn, ledighet och de sommarmänniskor jag tycker så vansinnigt mycket om.

Det som tröstar mig mycket är att jag landar enormt snabbt när jag väl bytt liv. Den där första dagen på jobbet är altid en av årets allra bästa och gladaste.

Och jo. Jag vet att vara tacksam över att det får vara så. I år vet jag det ovanligt väl.

Vad jag gör med min gröt? Älskar den. Äter den. Och kokar den igen i morgon.

Foto: Maria Hedengren

Vi går i tomhetens tider. Sommaren var längre än vanligt och vi hann nästan växa fast i varandra, sommarfamiljen och vår egen lilla. Så nu när vi är bara fem känns det som om vi är just precis bara fem.

Trots att bara fem är betydligt fler än många får vara. Eller vill vara.

Hilde kan numera säga alla mina systerdöttrars namn. Och på telefon häromdagen frågade hon efter min svåger. I hennes värld måste ju en sommar vara mer än evighetslång och jag tvivlar på att hon ens minns en tid då vi inte delat hustak med min systers familj.

Hon kan också andra viktiga namn. I dag kom hon gående med Fredriks telefon och bad om att få ringa faffa. Jag insåg att hon säkert kan fler namn än hon kan andra ord och det är ju på många sätt en väldigt fin och talande sak. Sådant är Hildes liv.

Därför känns det hårt att hon nu ska leva vardag utan storfamilj. Att vi tar ifrån henne det. Å andra sidan känns det gott att vi har kunnat ge henne storfamiljstillvaro hela sommaren. Och att vi har en helt fantastisk om än helt annorlunda gemenskap att vila, växa och vara i här hemma också.

Sommarsyskon. Lycka kan vara att ha en kusin som orkar lika mycket och länge som man själv.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vi har köpt en skolväska i dag. Till ett förskolebarn. Vi har köpt penaler, pennor, sudd och en pennvässare. Två ryggsäckar är redan packade. Två barn är taggade.

I kväll sjunger min själ av tacksamhet över att vägen till skolan känns kort och lätt och rak för mina barn. Jag tänker på de barn som redan nu börjat sova oroligt om nätterna för att portarna till deras helvete slås upp igen om en dryg vecka. På de barn som inte alls har råd att bry tankarna med nya pennor. På de barn som är livrädda för den plats där de måste vistas varje dag.

Min själ har sjungit helt andra sånger än tacksägelsesånger i dag. De flesta av dagens sånger har gått i moll, vi har varit rätt dagen efter efter vår kryssning. Vi har säkert inte varit ensamma om det. Men min själ envisas med att i slutet av dagen hitta en tacksång i något som påminner om dur. Och där landar jag sedan.

Det är en bra sak med min själ.

Min själ brister också vid tanken på alla de barn som har långa och svåra och krokiga skolvägar. Jag tror att det också är en bra sak med min själ. Men en tung sak.

Stämningen är… Stämningen är. Ett fyrtiotal barn tar i för kung och fosterland och ropar på Ville Viking. Han kommer och festen är ett faktum. Mina egna barn står längst fram och hoppar högt medan de applåderar och ropar Ville Ville Ville i takt med alla andra. Jag tror inte de kände till Ville Viking i går på morgonen. Och nu är vi alltså här.

Vi fick lämna vårt sommarparadis tidigare än vi ville eftersom Hilde skulle börja mjuklanda på dagis. (För övrigt: älska att ordet mjuklanda används framom inskolas). Som plåster på de sår som kom av att idyllen i sommarbyn bröts för tidigt kryssar jag nu med de stora barnen. Vi äter middag på buffét, sover halvtaskigt och för nära varandra i hytt och jag säger nej femtiotre gånger varje gång vi besöker taxfreen.

Oj, vad jag ville gem det här. Ett par dagar HF. Hildefritt. Ett par dagar då de har fri tillgång till en förälder. Aldrig ett blöjbyte, aldrig en matburk som måste värmas och framför allt – det som egentligen tar tid och uppmärksamhet – aldrig en ettåring som måste kollas och vaktas och jagas och underhållas och tröstas och nekas. Vi har läst. Vi har spelat. Vi har pratat. Ja, vad vi har pratat.

Jag säger inte att det varit helande, för så trasiga var vi faktiskt inte efter många veckor sommarlov. Men jag säger att det har varit omplåstrande. Hilde är underbar. Men intensiv. Tar mycket, mycket plats.Och precis som jag kan längta efter paus från henne ibland kan storasyskonen uppenbarligen också göra det.

Samidigt får jag slita telefonen av dem när hon ringer och de pratar om henne halva tiden. Hon är som sagt underbar.

Bild: Maria Hedengren