Jag står vid graven och inser att det är ohyggligt svårt att tro just här. Att tro på en kärleksfull Gud. Den här graven borde ju inte finnas om han finns och kvinnan bredvid mig borde få ha två barn hos sig.

Samtidigt är det ohygglig lätt att tro vid den här graven. Hela jag bara måste tro på en kärleksfull Gud just här. Jag behöver hoppet om en trygg himmel där barnen finns nu och där hon en dag får återse sina älskade små. Jag behöver det så mycket att det blir mig givet helt utan kamp.

Det är det hoppet och den tron som en del brukar säga att bara är de svagas sätt att överleva.

Och jag tänker bara; må så vara.

Om det så gör mig svag i någons ögon kommer jag att hålla fast vid det hoppet och den tron så länge jag lever. Vid den här graven och på alla andra platser. Medveten om att jag och de flesta andra ibland behöver en styrka större än vår egen.

Så här ser de ut. Mina två förstfödda. I min systers blick. I hennes älskande blick. Hon har fångat dem. Hon har fångat deras sommarlov och sommarliv.

För en knapp månad sedan fyllde Ingrid 10. Vi bakade kanelbullar och vi bakade en tårta. Jag vet att det hände, jag har ögon- och smakvittnen men jag kan inte för mitt liv minnas det. Och det känns som minst fyra år sedan.

Lite samma sak är det med vårt hem. Jag vet att vi har ett hem – dessutom ett som jag aktivt tackar för varje dag – men jag kan inte minnas hur det känns. Jag vet hur många rum vi har och jag kan rita en planlösning med förbundna ögon, men att koka pasta, duscha och tvätta kläder där… Hur är det? Har jag gjort det?

Om någon undrar hur ledig jag är så finns väl svaret i insikterna ovan. Jag är oförskämt ledig. Så där som man kan vara när man får vara ledig 450 km från sin vardagsverklighet.

Efter en alldeles för intensiv vår känns det som om jag äntligen hinner med livet. Jag stickar igen! Jag springer vid tacksammare tidpunkter på dagen. Jag hinner läsa nästan lika mycket som jag vill. Jag förmår tänka och känna efter. Och det bästa av allt: jag har tid att vara med de människor som gör mitt liv.

Hur ett eget och en annans jobb ska rymmas in i det här livet när hösten kommer övergår just nu mitt förstånd. Det finns liksom inga tomma luckor att fylla! Men det har å andra sidan alltid gått förr och det kommer naturligtvis att gå alldeles utmärkt igen. Jag kommer att gråta när våravslutningen kommer emot nästa år också för att jag älskar älskar älskar mitt jobb och vid det laget har glömt att jag trivs med livet också när jag är ledig.

Någon kanske skulle hävda att jag har svårt med förändring, och någon kan ha delvis rätt. Men åtminstone en stor del av sanningen är att jag har lätt med tillvaron. Också fast den kommer i olika former.

Förnöjsamhet. Kallas det visst.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vet inte om det är det bästa med sommaren, men det är åtminstone väldigt bra; att jag får vara med mina systrar. Till vardags får jag ju det så sällan. För sällan.

De är smarta, de är roliga och de är fina. De gör världen bättre och vackrare. Jag är stolt över dem. Jag tycker om dem.

Med två av dem.

Hon har funnits hos oss i över tio år och även om vi förstås har varit ifrån henne någon dag nu som då har hon nästan alltid funnits hos oss.

I dag har hon åkt på resa. Sitt livs längsta, i flera olika bemärkelser. Och varken jag, Fredrik, Arvid eller Hilde är med henne. Jag skulle ju inte vara jag om jag inte tyckte att det hela är lite dramatiskt.

Däremot var jag inte beredd på hur dramatiskt Arvid skulle tycka att det är. Han grät störtfloder när hon åkte iväg vid lunch och han grät störtfloder igen när han skulle somna för natten.

– Utan henne blir inte lekarna lika roliga!

och

– Hon hjälpte mig alltid på nätterna, fick han fram mellan tårarna.

Nu sover han äntligen lugnt. I hennes sommarsäng.

Det är ju fint att få sakna. Det är en del av att få älska.

Bild: Maria Hedengren

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen. Formulerad av Reinhold Niebuhr 1926. Bedd av många, många.

Det finns beslut som är för stora för en människa att fatta. Det finns till och med ganska många sådana för stora beslut.

Och samtidigt är de största besluten aldrig våra att fatta. De mest avgörande tingen rår vi inte på.

På något märkligt sätt finner jag ändå någon slags sinnesro i det.

Amen.

Min systerdotter har plockat en bukett blommor (jag misstänker att sådana som förstår sig skulle kalla dem ängsblommor).

– Till alla föräldrar! säger hon högtidligt när hon överräcker den till oss.

Och just så är det i vårt sommarliv. Alla föräldrar. Vi är en familj med många föräldrar. Ofta tänker jag att två vuxna egentligen är för lite, att fyra känns betydligt mer rimligt. Två kan fara ut och springa utan att lämna en ensam med alla barn. Några kan handla mat medan en annan klipper gräs och ytterligare en förbarmar sig över disken. Det finns många som kan skjutsa barnen till kusinklubb, spela sällskapsspel och läsa högt. Det finns till och med någon som vill se VM-matcher med dig. Det finns helt enkelt fler möjligheter, fler konstellationer och fler som bär tillsammans.

Fler och bredare marginaler. Och det ger ett helt annat lugn.

Vår sommarfamilj innebär förstås också att tre barn blir sex barn. Fler som kan strejka, krångla, vägra och trotsa. Men mest av allt; fler som kan leka, spela, hänga och hitta på. De är nästan aldrig i samma värld som vi. De är detektiver, barnen von Trapp, figurer i Astrid Lindgrens berättelser, medborgare i Sherwoodskogen eller något annat härligt.

Vi har det väldigt bra. Jag tror bestämt att det är det här som är att leva idyll.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Att ha en ettåring är att längta hela tiden.

Ofta längtar jag efter andningshål och pauser. Hon är genomljuvlig men genomlivlig och vissa dagar är alla hennes vakenminuter minuter med förhöjd puls och jag suktar efter lugn och ro.

Sedan – när andningshålen och pauserna väl blir mig givna – längtar jag efter henne så att det nästan gör ont. Jag känner mig på något sätt lite naken och tom och halv när hon inte är hos mig eftersom hennes närvaro är så intensiv.

Ja. Att ha en ettåring. Det är att längta hela tiden.