På fredag smäller det. Ingrid ska dra ut två tänder och jag ska vara med som moraliskt stöd. Hon ville hellre ha med sig Fredrik och jag förstår henne så väldigt väl. Det kan omöjligt finnas ett mindre lämpat moraliskt stöd än just jag när tandvård är inblandad. Men livet bryr sig inte alltid om lämpligheter så på fredag smäller det. 

Det här med tänder kom att bli en rejäl långkörare för Ingrid. Hon har i nuläget redan dragit ut två tänder och har alltså två till framför sig på fredag. Om jag minns rätt ska ytterligare två ut till hösten. Hon har inte en eller två utan tre tandställningar just nu och det har i något skede talats om att en fjärde ska in i ekvationen senare. Senast vi satt i det där välbekanta väntrummet uttryckte hon sin sorg över att det är så mycket som är dåligt med just henne. 

– Jag har tänderna och huden och allergierna. Det finns många som inte har något alls. 

Jag tog i för kung och fosterland och försökte förklara att alla människor har något. Att liv inte kommer i problemfria versioner. 

Jag skulle så gärna ha sagt åt henne att livet är rättvist, men det kunde jag inte. För barnen ljuger jag nämligen bara om hur mycket godsaker jag äter – de tror att jag är måttfull. Ha. Och livet är ju inte rättvist. Att ha problem med tänder och hud och allergi är trots allt att vara på den vinnande sidan. För det må vara irriterande och tråkigt, men det är inte farligt. 

Jag skulle så gärna ha sagt åt henne att ingen människa får mer än hon klarar av, men det kunde jag förstås inte heller. Det finns alldeles för många berättelser – speciellt en på alldeles för nära håll – som vittnar om att det finns människor som inte orkar med det som tyvärr blev deras att bära. 

Jag skulle så gärna ha sagt åt henne att hon nog har fått sin beskärda del nu, men det kunde jag naturligtvis inte göra. Det att hon spyr av ägg, reagerar med huden på mycket och har den märkligaste tandhistoria jag stött på garanterar ingenting. Det kan hända att det kommer dagar då hon och vi längtar tillbaka till tiden då vi fick fasa inför en tandborttagning. Men det sa jag ju inte heller. För det hjälper inte. Att i dag sörja det som eventuellt är i morgon hjälper inte när morgondagen väl slår till. Sorg är i allra högsta grad en färskvara. 

Vad jag sa då? Ganska lite. Jag höll hennes hand. Jag bekräftade hennes känsla och jag pratade om styrkan i att försöka kunna tacka för det goda och ljusa också de dagar då det känns svårt och mörkt. För underligt och nådefullt nog verkar tacksamheten vara mindre färsk än sorgen. Det vi tackat för i går och i dag verkar kunna hjälpa också i morgon. 

Tack för att det är så. 

Bild: Matilda Audas Björkholm