Han har också huppari. Svart. Och svarta jeans och svarta skor. Och mönstrade strumpor.

Men den här tonåringen befinner sig inte på ett köpcenter när han borde vara i en skola. Nej, den här tonåringen befinner sig i ett väntrum på ett sjukhus när han borde vara i en skola.

I samma väntrum som jag och min Hild.

Han är där med sin mamma, och när jag ser dem tillsammans blir jag glad. De skrattar mycket, visar varandra saker på sina telefoner, pratar med varandra. Han tittar förtjust på Hilde och konstaterar att hans fot är lika lång som hela hennes ben. Och han har rätt. Han ser hur hon härjar vilt bland leksakerna och frågar sin mamma vad han själv lekte med när han var barn. Han lekte mycket med lego.

Ja. En sådan tonåring vill man ju ha. Meningen med livet kan vara att få ha en sådan relation till sina tonårsbarn.

Jag ställer mig frågan som jag ställt mig i mötet med många andra fina tonåringar (jag har ju glädjen att snubbla över dem till vardags); hur får man sådana här tonåringar?

Och just i dag är svaret tyvärr alldeles för uppenbart. Inte genom att vara och göra som jag varit och gjort i dag.

Men det är många timmar sedan nu. Finns det någon större nåd än att några timmar ibland känns som ett halvt liv och en hel barndom?

Det finns hopp för mig också.

Till månen och tillbaka igen. Så mycket älskar jag. De dagar jag lyckas helt okej och alla andra dagar.

Bild: Maria Hedengren

Min första tanke är att de borde vara i skolan. Klockan är nästan elva en onsdag och människor i deras ålder borde vara i ett klassrum. Kan de kanske ha håltimme? Knappast. Ungdomar som besöker köpcenter på förmiddagshåltimmar brukar ha väskor. Och någon slags målmedvetenhet i blicken.

Och de brukar vara nyktra.

De fyra ungdomarna som jag ser nu är inte det. Om det är ”bara” alkohol eller om det är något ännu värre som får dem att sluddra och stirra och vingla vet jag inte.

De har huppari med huvan uppdragen över huvudet. Varför har de alltid det? Och när jag ser dem tänker jag bara att de här fyra tonåringarna är någons barn. Tanken på föräldrar som just nu sitter på jobb någonstans och oroar sig för sina tonåringar ger mig ont i magen. Föräldrar som frågar sig; Var är de? Vad gör de? Skadar de sig själva? Skadar de någon annan?

Tanken på föräldrar som inte oroar sig ger mig något ännu värre än magont. Föräldrar som gett upp. Tappat tron, tappat hoppet. Som kanske aldrig ens hade tro och hopp.

I min värld får nästan alla barn födas in i ett liv där någon har goda drömmar för dem. Där någon hoppas på dem och tror på dem. Men alldeles för många barn har ett liv där ingen någonsin orkar eller förmår bära de drömmar som alla barn borde få omges av.

De människor som inte gör som man borde är oftast bara offer för sina omständigheter. De av oss som gör som man borde – blir laglydiga skattebetalare – är ju oftast också bara offer för omständigheter. Men liksom motsatsen till offer. Och då pratar vi plötsligt inte lika gärna om det. Då vill vi så gärna tro att vi minsann har gjort en massa för att förtjäna det goda vi har.

Den här tanken är så viktig för mig. Jag påminns om den så otroligt ofta och jag söker mig aktivt till den. Den hjälper mig att se på en vilsen människa med lite mera nåd och lite mera kärlek.Och det vill jag kunna.

Jag är en tråkig person på det sättet att jag ofta förfasar mig över att dagens ungdom läser alldeles för lite. Men det är ju på allvar ett stort problem. Om vi snart har en massa röstberättigade vuxna som inte kan förstå ens lite svårare text så är det ju en förlust för demokratin och samhället och allt. Och då har vi inte ens talat om de enorma emotionella brister som kommer på ett sådant köp.

Vi mår bra av att läsa. Helt enkelt.

Som förälder har jag gjort vad jag kunnat. Jag har lånat hem en massa barnböcker, jag har köpt en massa barnböcker och jag har läst ännu fler barnböcker. Jag har diskuterat barnböckerna med mina barn, ställt frågor, funderat på personers tankar och känslor, funderat på alternativa slut samt försökt knyta ihop berättelserna till barnens egna liv. Och jag har alltid varit en läsande förebild. Mina barn förknippar mig med böcker. (Anekdot: Arvid lekte jultomte för en tid sedan, kom in i köket med en säck och frågad med grov röst:

– Finns här någon vuxen som läser väldigt mycket?

På många sätt är jag en halvdan förälder, på vissa sätt ännu sämre än så, men just den är striden har jag faktiskt valt att ta.

För någon dag sedan kom jag på nästa drag i kriget mot läsolusten och när jag berättade om det draget för min vän i går verkade hon tycka att det var genialt. Nu är hon visserligen en väldigt snäll vän, men om det faktiskt ligger något gott i mitt förslag tänkte jag dela det med er. Det kan ju hända att också andra föräldrar önskar att deras barn ska bli vuxna människor som förstår myndighetstexter och nyheter och schyst skönlitteratur.

Jag har utlyst en lästävling mellan mig och Ingrid. Den av oss som har läst flest böcker när år 2018 är slut vinner ett pris. Ingrid nappade direkt, dels för att hon gillar tanken på att vinna över mig och dels för att priset är tillräckligt bra. I all sin tagghet läste hon två böcker redan första dagen. Jag blev också taggad och tror att jag avslutar årets tredje här i kväll.

Vissa strider är så värda att ta. För mig är det här en sådan strid.

Vad böckerna och läsningen har gjort för och med mig som människa är svårt att säga. Men mycket är det. Och mycket gott är det. Ibland tänker jag att det bästa i mig beror långt på dessa tre saker:

• Jesus
• Fredrik
• Böckerna

Tänk att böckerna finns på samma lista som Fredrik och Jesus! Att inte göra vad jag kan för att ge läsningen vidare till mina barn är ju en omöjlighet.

Hon och jag. På ett av våra sommarbibliotek.

I går såg jag och Hilde dokumentären The true cost som visade upp en riktigt oglammig bild av modeindustrin. Jag har sett liknande dokumentärer tidigare och jag har läst flera böcker om samma ämne, men jag är inte bättre än att jag ibland behöver påminnas om det jag redan vet. För H&M påminner mig hela tiden om det andra.

Det är jobbigt att se sådana dokumentärer. Jag förstår att många låter bli. Det är ju på många sätt så skönt att få tro att man faktiskt har råd och rätt att kunna köpa nya kläder varje vecka. Det är på många sätt så oskönt att inse att någon annan betalar det pris som jag själv inte betalar. Och att denna någon annan har betydligt färre och sämre valmöjligheter än jag själv.

Direkt efter att jag i går lämnat teven för en annan skärm nåddes jag av reklam för ett företag som jag själv aldrig har handlat ifrån, men som finns i mitt flöde nästan varje dag.

Titta på klänningen till vänster. Den kostar fem euro. Det är ju helt absurt! Även om tyget hade varit gjort av hushållspapper borde bara det i sig ha varit dyrare. Fem euro!!!

Och titta på klänningen till höger. En klänning värdig att gifta sig i. För tretton euro. Det är lika absurt. Tretton!!!

Roligare shopping, säger de. Roligare för vem? frågar jag mig. Och svaret är ju tyvärr alldeles för uppenbart.

Man ska inte kunna köpa en hel klänning för fem euro. Inte för tretton heller.

Punkt.

Det är inte en mänsklig rättighet att göra det. Kan det rentav vara en mänsklig skyldighet att låta bli?

Jag vet inte. Jag är inte framme ännu, inte alls i mål. Jag är inte där jag vill vara och jag har inte tänkt färdigt. Men jag vet åt vilket håll jag vill gå. Och jag måste aktivt påminna mig om det med jämna mellanrum, i en värld som drunknar i påminnelser om helt andra saker.

Nystart har aldrig varit hans grej. Att landa i vardag har varit svårt efter varje lov. Den här gången var det svårare än vanligt.

– Min bästa vän var flyttat, förklarade han för sin gudmor förra veckan.

Då ganska morskt. I dag skulle han tillbaka till dagis. Inte alls lika morskt.

– Hon är inte där mera, grät han i går när insikten slog till.

Vi bekräftade känslan och saknaden, det var ovanligt enkelt. När ens bästa vän plötsligt går på ett annat dagis i ett annat land så är man ju naturligtvis jätteledsen.

Hon har varit hans bästa vän i två och ett halvt år. Halva hans liv, så gott som hela hans medvetna. Jag hade ingen aning om att en liten människa på inte ens tre år kunde hitta så mycket trygghet och glädje i en annan nästan lika liten. Nu vet jag.

Varje morgon när vi kommit till dagis har han letat efter hennes cykel och han har jublat ut hennes namn över gården när han sett den. Hon har nästan alltid hunnit dit före oss. Och de morgnar då han haft svårt att bli lämnad på dagis, till exempel efter ett lov, har hon tagit hans hand.

– Jag kan trösta Arvid.

De har varit så söta tillsammans. Ibland som ett gammalt, gift par.

– Nämen Arvid, har hon ibland suckat uppgivet när han haft något bus eller bråk på gång här hemma.

I den sucken bor liksom hela berättelsen om hur hon nog försökte förändra honom de trettiofem första åren men har gett upp nu. Och tycker så väldigt mycket om den människa han envist vill vara.

Hon har varit en verkligt god vän, den godaste tänkbara. Vi har gråtit mycket för att hon har flyttat, men vi är också väldigt tacksamma över att han fick ha en sådan bästa vän.

– Jag har många fina minnen, har Arvid sagt många gånger.

Det gick förresten jättebra när vi väl kom till dagis i dag. Han träffade genast en annan kompis och de försvann in i en lek redan innan jag hann gå. Men han ville ändå att jag skulle prata med personalen och förklara att han är lite ledsen och ovan i dag. Det var ingen vanlig dag.

Det var den första utan henne.

Nybadad och fantastisk ligger hon där. Halvt inlindad i en handduk och för en gångs skull alldeles stilla. Hon som alltid vill framåt och uppåt och vidare har plötsligt ro och tid att bara vara.

Vi smörjer omsorgsfullt in armveck, knäveck, handled och vrister. Vänstra kinden och hakan. Och pannan. Hon rev sig mycket i pannan under badet.

Stora barnen spelar fotboll i vardagsrummet med Hildes underbara faddrar. Jag och Fredrik får en av de där sällsynta stunderna när vi båda två är med bara henne. Och trots att insmörjning efter bad inte är speciellt märkvärdigt så finns ett nästan magiskt skimmer över den lilla stunden.

Tänk att hon faktiskt är vår! Tänk att vi fick henne. Tänk att den här ljuvliga lilla människan var bara en dröm för två år sedan och nu är hon här; en ettåring full av liv. Det är nästan overkligt. Det är större än allt. Hon är mer än jag vågade drömma.

Jag tror det finns magiskt skimmer över fler stunder än vi spontant anar. Sällan är det speciellt märkvärdigt, men den som stannar upp kan se hur det glittrar.

Alltid magisk.

Bild: Maria Hedengren

Jag har för länge sedan valt att leva utan våg, för att i stället kunna leva med sinnesfrid. Alla som någon gång har missbrukat en våg borde testa att slänga ut den. Så sjukt skönt.

Jag väger mig med andra ord ganska sällan. Inte aldrig, men sällan. I somras vägde jag mig hos mina svärföräldrar och konstaterade att jag vägde ungefär det som jag brukar väga. I julas vägde jag mig igen hos mina svärföräldrar och konstaterade att jag vägde typ tre-fyra kilo mer än jag brukar väga.

Det var i sanning segerkilon!

Seger? Varför? För att jag har behövt lägga på mig lite? För att min muskelmassa har ökat? Nej. Men för att jag inte blev det minsta ledsen. För att jag inte för en sekund kände att jag är sämre för att det just nu finns lite mer av mig än det brukar.

För mig är det en seger att kunna ta en liten viktökning som en liten viktökning och inte som ett nederlag och ett misslyckande. En gång var jag en människa som vägde mig varje dag och lät de digitala siffrorna diktera om dagen var bra eller dålig. Då är det här en seger.

Så här några dagar in i nyårslöftenas högsäsong är det bra att påminnas om att man kan stava till seger på många olika sätt. Och att vi måste lära oss våra egna.

Bild och kofta: Matilda Audas Björkholm

Helsingfors måste ha läst mitt blogginlägg om Österbotten-längtan och bestämt sig för att ta i från tårna. För att visa exakt hur bra vi faktiskt har det just här just nu.

I tisdags träffade jag och barnen min ena bästis och de av hennes barn som hon lyckades väcka. Vi hängde på ikea en stund och åt lunch.

I onsdags kom en granne hit med några av sina barn. Barnen lekte och lekte, vi pratade och pratade. Och åt lunch.

I går kom samma bästis och en annan kombination av hennes barn hit. Vi ville prata och prata men barnen ville inte riktigt leka och leka. Vi åt – förstås – lunch och hade det ändå fint tillsammans. Och på kvällen fick vi besök av Arvids gudmor och hennes man.

Och i dag fick jag en glad glad överraskning då en gammal kompis har flyttat tillbaka hit med sin familj efter ett år på annan ort.

Det finns inte ens snö!

Tack för påminnelsen, Helsingfors.

Jag har ju aldrig längtat bort härifrån. Inte på allvar. Att ibland längta till något annat är inte samma sak som att vilja bort från det som nu är. Det finns så många människor här som jag faktiskt inte vill lämna. Det finns en skola som jag älskar att jobba i och de trygga, fina barngrupper som stora barnen har är värda oerhört mycket. Och det finns en församling som är vår. Jag misstänker att det är bland det finaste och viktigaste en församling kan vara.

Helsingfors kan slappna av nu.

Helsingforsbilder tagna av min syster Matilda Audas Björkholm för typ två år sedan. Det var plus åtta grader den 22 december det året. Minns jag. Med glädje.

Jag misstänker att någon är rätt nöjd med årets dagisfoton. Skippa rätt, förresten.

H, dörren till Arvids rum

Det var länge sedan jag drabbades senast, men det här jullovet hände det. Jag längtade plötsligt till Österbotten. Som i att flytta till Österbotten.

Våra första år i Helsingfors hände det jämt. Varenda jullov och varenda sommarlov började vi fundera på var vi egentligen skulle bo. Så sjukt jobbigt att börja ompröva sådana livsbeslut varje gång man fick lite ledigt. Och så sjukt skönt när det sedan slutade hända. Vi köpte vårt sommarhus och fick därmed vår egen plats på den österbottniska jorden. Många bitar föll på plats och åtminstone jag slutade fundera. Helt.

Men i år funderade jag plötsligt igen.

Min kloka bästa vän (som i sig kunde vara orsak nog att flytta norrut) konstaterade odramatiskt att min plötsliga längtan nog bara beror på att jag inte jobbar just nu. På att mina egna band till Helsingfors inte är lika starka som de brukar vara.

Hon har säkert rätt. Jag vet ju att vi har det bästa av två världar nu. Vi äter kaka hela tiden och likväl finns den alltid kvar. Banden till Österbotten verkar vi aldrig förlora, men många av banden till Helsingfors skulle kanske brista om vi bodde i Österbotten.

Och ändå: så länge som vi har många älskade på två olika ställen så är det samma sak med hjärtat.

Det är ju inte bara vi som har hjärtat på två ställen. Du som också har det, och som kanske har haft det så längre än vi; blir man någonsin helt fri från det där funderandet?

Min sommarpromenad. Det bästa av den världen.