Jag är en sämre mamma när jag är hemma med barn.
Får man känna så? Får man tänka så? Får man vara så?
Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag känner och tänker och är just så. Egentligen har jag vetat det nästan lika länge som jag har varit mamma; att jag är bäst som mamma när jag också får vara andra saker. Att jag är sämst när jag slukas helt av hemma-med-barn-livet.
Och trots att jag har vetat det så länge har jag haft så svårt att acceptera det. Jag har sett det som ett misslyckande – gör väl det i någon mån fortfarande – för också jag har ju hört att den som ”skaffar” barn (som om någon någonsin ”skaffar” barn) faktiskt borde vilja vara med sina barn. Hela tiden. Också jag har ju känt en sorg över att jag egentligen vill annat. Också.
När mitt liv inte rymmer det där andra blir jag en tråkig och jobbig och arg person och jag känner inte igen mig själv. När det finns utrymme också för det andra blir jag en helare människa. Jag blir en betydligt roligare och gladare och trevligare person.
Jag blir också en betydligt roligare och gladare och trevligare mamma.
Jag älskar mina barn mest av allt. Jag älskar dem mer än jag trodde var möjligt. Men det finns också annat jag älskar.
När den här bilden togs rymde livet inte mycket annat än Hilde, trots att hon var så liten. I dag har jag inte sett henne på hela dagen, det har aldrig tidigare hänt. Hon börjar bli stor och jag börjar bli mer min egen.
Och jag tycker det är så skönt.
Efter nio år kan jag fortfarande fundera på om jag får tycka det. Men efter nio år kan jag försiktigt konstatera att det faktiskt inte spelar någon roll huruvida jag får eller inte får. Det är som det är. Och jag får helt enkelt leva med det.
Nästan för lycklig 
Som vanligt skriver du så bra och lyckas sätta ord på sånt som man själv inte kan eller vill formulera. Känner igen mig väldigt mycket i din text!
Tack för dina ord! Ingenting gör mig gladare än att jag ibland får sätta ord på också andras känslor.
Tack för att du skrev detta. Jag är likadan som mamma. Men det känns så förbjudet. Så misslyckat.
Jag vill vara med mina barn hela tiden. Men jag blir en mycket sämre mamma när jag är det.
Känner delvis igen mig. Jag upplevde också att jag blev en ”bättre” mamma när jag började jobba. MEN åtminstone för vårt barn är jag den bästa mamman när jag är hemma med honom, oberoende om jag har en dålig eller bra mammastund. Kvalitetstid med mamma är säkert bra men en hel massa tid med en alldeles vanlig mamma är ändå det bästa, tänker åtminstone vår lilla. Jag tror mammor har lite för höga krav på vad som är en bra mamma. En sådan kanske inte alltid behöver vara glad och engagerad. Bara hon är inom syn- och kramhåll tillräckligt mycket.
Men så klart, vi mammor behöver också egen tid och en känsla av att må bra. Oberoende hur vi gör är vi ju alla den bästa mamman ☺️
Det sorgliga är att när man i efterhand tänker tillbaka så känns det ändå att man inte ”sög i sig” tillräckligt av den fantastiska, men ack så korta tiden när barnen var små. Tänk om man kunde få återuppleva den, om så bara en timme… Så njut!
Bra skrivet!
Har kännt lika sen min första föddes och han är nu 17år.
Detta ämne har varit/är tabu, så väldigt bra att det tas upp!
Så fint skrivet. Precis så är det ju! Och när det bara får vara som det är och man gör just så som man behöver, så blir det ju äntligen roligt. För alla…
håller helt med och har varit helt öppen med detta. Började jobba då sonen var 1 år och 3 månader och det står jag för. Även om jag kan få små elstötar då jag ser andra lika små barn o tänker var han verkligen SÅ liten?Han verkar vara mycket välmående o nöjd nu som femåring o konsekvenserna av vad vi var och inte var som föräldrar ser vi säkert först senare-oavsett hur vi valt.
Jättebra skrivet! Tror att alla känner så. Det är inget fel med att vilja annat också. Det är bara positivt för dig själv och även barnet. Inget av det som gör dig till en dålig mamma.
Anneli
Tack för att du lyfter detta ämne! Det är så ledsamt att vi kvinnor fortfarande ska behöva känna dåligt samvete om vi vill vara mer än en mamma..
Följer sin blogg för att du skriver så bra, din blogg är helt klart en av mina favoritbloggar. Det var ju ett tag sedan du skrev detta inlägg men jag känner ändå att jag måste få säga tack. Dessa ord behövde jag verkligen läsa idag, så tack!
Tack för den kommentaren! De värmde mitt hjärta.