Jag har många vänner som får något drömskt i blicken när de talar om sina förlossningar. De använder – helt utan ironi – uttryck som urkraft, vara ett med naturen och lita på sin kropp.
Och så har jag mig själv. Som inte direkt får något mardrömskt i blicken när jag talar om mina förlossningar, men som inte har en aning om vad mina vänner menar när de slänger sig med uttrycken ovan.
Vi kan säga så här: om jag skulle få välja mellan att gå igenom en förlossning och att få barnet levererat per post skulle valet vara löjligt enkelt. Jag skulle inte känna mig det minsta snuvad på konfekten. Jag ser liksom inte överhuvudtaget konfekten i förlossningen.
Nu när dagarna kvar till beräknad förlossning kan räknas på en enda liten hand så tänker jag plötsligt ganska mycket på vad som komma skall. Trots att jag ju inte har en aning om vad som komma skall eller när det skall komma. Jag är inte rädd, min andra förlossning var trots allt en så oerhört mycket trevligare upplevelse än min första, men jag har varit tankfull.
Men så läste jag just igenom de lyckliga förlossningsberättelser som ni läsare bidrog med när det begav sig för fyra år sedan och de fyllde mig med något som åtminstone påminner om mod och förtröstan. Om du har en god förlossningsberättelse på lager får du gärna dela den med en höggravid kvinna som är… tankfull. Det kan aldrig finnas för många lyckliga berättelser.
Foto: Kavilo photography.
Nästan för lycklig 
Oh I wish I had. Jag är så tankfull så jag inte har vågat sätta mig i samma situation igen. Men då kanske det är något annat än tankfull jag är. Har också vänner som pratar om urmoderns whatever den kvinnliga kroppens kraft. Fattar ingenting.
Efter första förlossningen sa jag att jag aldrig tänker vara med om en förlossning igen. De orden fick jag fort äta upp.
Den andra förlossningen var, faktiskt, en drömförlossning. Jag hade läst om andnings- och avslappningsövningar, gått på kurs tillsammans med min man och vi tränade dagligen (de sista veckorna) på teknikerna vi lärt oss. Att förlossningen förlöpte utan desto större överraskningar eller komplikationer gjorde att jag verkligen kunde fokusera på det jag lärt mig, lyssna på kroppen, andas och slappna av och ge kroppen möjlighet att jobba optimalt. Självklart var det stundvis tufft, riktigt tufft men jag blev aldrig i panik, fick ingen känsla av hopplöshet (vilket jag hade i bagaget) och Frank påminde mig om andning, andades med mig, hjälpte mig att hitta tillbaka till fokus då jag höll på att tappa det. Så för mig var förberedelse och teamwork nycklarna som bidrog till en bättre andra gång (bl.a. självklart finns det även mycket annat som påverkar).
Från att riktiga värkarna kom igång kl 19 föddes sonen 00.59, passligt fort tyckte jag. Jag som hade positiv erfarenhet av epidural och ev tänkte mig det igen hann inget få men det gick bra ändå. Jag sa genast att detta kunde jag göra om vilken dag som helst. Hur häftig och positiv upplevelse som helst.
Lycka till! Andas och slappna av 🙂
Kram ❤️
Har låg smärttröskel, och mina två förlossningar har inte varit några urkraftsupplevelser precis, mera åt det ynkliga hållet. Men båda gångerna har jag överväldigats av nån slags Gudsnärvaro, mitt i min plåga och rädsla. Gud var liksom så påtaglig när det skulle födas en ny människa. Att inte veta hur något skulle bli med förlossningen gjorde att jag kunde tänka att bara Gud vet hur det blir och slappna av själsligt (verkligen inte fysiskt)
Bedrövliga upplevelser smärtmässigt, men det häftigaste jag varit med om på ett andligt plan på något sätt. Så pass att jag gärna skulle föda igen (fast nu har vi inte planerat fler barn)
Den sjunde.
Jag visste ju vilka risker vi tog. Jag var 45 år när Malin föddes.
Jag visste det hela vägen och i synnerhet när jag steg ut ur bilen och gick in till förlossningen.
Korridoren var tyst. Det var mitt i natten och jag såg ut genom fönstret.
Allt var bara precis som vanligt och vad som helst kunde hända nu.
Det gjorde mej så lugn.
För hela tiden, mitt i livet, kan vad som helst hända.
Varje sekund borde vi vara rädda.
Och ofta är vi ju det.
Kanske därför att det i vardagen finns så många omvägar som leder rätt in i rädsla och litenhet.
Men i födandets stund finns det inga genvägar. Inga omvägar.
Ingen back.
Inget stop.
Bara ett nu.
Och i nuet finns det bara plats för-Nu.
Nuet är inte tanken på sen eller då.
Nuet är här.
Som en befrielse.
Som en del av evigheten
Jag och min man var starkt förbundna i tystnad.
En klok barnmorska frågade om jag ville pröva på akupunktur? För att få mera fart på värkarna som sakta klingade av.
Jag tackade ja och fm minuter senare gick vattnet och allt satt igång.
Jag grep tag om min man. Hans armar. Och kände hans kraft som stödde mej eftersom han var där utan smärta, utan kropp som skulle föda.
Det kändes tryggt och jag vågade fortsätta i tillit.
Vi var två.
Och jag fick lustgas och allting blev snabbt kraftigt som ett starkt tilltagande oväder.Koppen liksom bad om lov att få sköta det här nu. Om att få rätt till sin egen kraft.
Innan jag hann svara tog kroppen kommandot och drev rytmiskt och beslutsamt fram vårt barn till världen.
Det fina var hela tiden medvetenheten om rädslan som en konstig och konstruerad känsla.
Jag sögs upp av Nuet och fick en möjlighet att inse hur rädsla egentligen bara är rädslan för att bli rädd. För att förlora nuet. Och vara för liten för det . Rädd för att vara för liten för mod.
Men vårt mod är vår existens i Nuet.Stunden som är intensivt befriat från då och sen
Från värdering.
Rädsla är värdering-
Nuet är bara här.
Om och om igen.
Nu.
Inget annat
Utan omväg
Det var ett medvetande som jag inte tidigare varit medveten om.
Jag var förberedd utan at själv ha förberett mej
Vår dotter föddes och min man höll henne . Jag fascinerades av allt blod. Det rann i så vackra rännilar och kom ju ur ett bo. Ett fäste. Jag var så oerhört tacksam.
Över livet.
Rädslan blev mindre än mitt mod.
Det var som en ekvation.
Som gick jämnt ut.
Vi badade Malin och klädde henne tillsammans.
Det var mitt i natten och hon liknade Ingrid. Och Fredrika. Och det nya.
Vi sov inte den natten. Vi stirrade på vårt barn och ut i natten där tallarna vajade och jag minns att han hade sin blåa skjorta som doftade rent och gott och slitet.
Att han haft den förut. När Adrian föddes. Och att jag älskade honom.
Kära Amanda. Det kommer att bli så fint. Ni har varandra och stunden är er. Sen när den är här. Stunden då rädslan blir mindre än modet. När det inte finns några omvägar.
När din kropp föder fram ert barn.
Vilka mäktiga ord. Jag är mållös. Och jag håller med. Tack!
Jag har blivit igångsatt båda förlossningarna (v 38) p.g.a. hepatos som kom i rätt tidigt skede. Jag har haft korta och intensiva förlossningar, 6,5h och 4 h. Jag gick på känsla första förlossningen. Den gick bra och den andra ännu bättre kanske tack vare en bättre ”teknik”. Jag spände mig jättemycket när de starkare sammandragningarna kom under första förlossningen (det enda jag visste då var att man skulle andas). På alla foton ser mitt ansikte ut som ett russin. Inför andra förlossningen hade vi gått Annas profylax-kurs, vilket hjälpte mig otroligt mycket, men så gott som enbart på det sättet att jag andades och slappnade av när sammandragningarna kom, istället för att spänna mig och andas så gott det gick, som jag gjorde första gången. För övrigt använde jag mig inte av målbilder, massage och allt vad som nu ingår i hela profylaxen. Jag satt länge under öppningsskedet som en verklig hösäck (geleklump) på en pilatesboll framåtlutad med armarna på förlossningsbritsen och bara vaggade och andades bort smärtan i kombination med lustgas och det kändes bra för mig, därifrån hann jag sen bara stiga upp och hastigt ”slänga” mig på britsen så kom hon. De hann få på sig handskarna, men inte knyta förklädet. Trots att mina båda förlossningar gått bra, tycker jag inte att jag behövt tala om någon urkraft eller liknande, utan bara låta naturen sköta sitt, lyssna på kroppen och lyda. Visst är det otroligt hur det arbetar hela processen. Det viktigaste jag ville minnas under min andra förlossning var det som jag lärde mig på profylaxkursen; det går inte att spänna sig och andas samtidigt. Om man andas och tänker enbart på det så kan man inte spänna sig. Spänner man sig och tänker på det så slutar man att andas. Under kursen knep vi oss i låret och andades samtidigt. Efter en liten stund märkte jag att jag inte knep mig i låret längre. Försökte flera ggr och alltid samma resultat. DET tog jag med mig inför förlossningen, alltså att bara koncentrera mig på andningen, så då visste jag att jag inte kunde spänna mig. Sen blev jag vinglig av allt ”andande”, men då påminde mig barnmorskan att jag måste blåsa ut också och då redde det upp sig. Sen började mardrömmen när amningen började, men det är en helt annan sak…
Önskar dig riktigt lycka till och allt gott inför det nya!
Om ingen urkraft behövs och om babyn snittas ut ur en så är den ändå en förlossning?
Jag blev snittad och det var så lugnt, tryggt och fint. Jag var livrädd, faktiskt så rädd att jag skakade okontrollerat. Min man var där, men han var också alldeles för rädd för att kunna stöda mej.
Personalen såg oss och tröstade och hjälpte och allt gick så himla bra. Vår dotter borde ha fötts med komplikationer men ut kom en underbart stark och frisk person.
Förlossningspodden kallar snitt för kejsarfödsel och det låter så mycket mer aktivt än att tala om snitt. Jag kan inte förklara hur mycket jag rekommenderar förlossningspodden. Testa att lyssna på ett avsnitt och du kommer vilja höra alla. 🙂
Tredje barnet. Har också en nära som förlorat sitt barn nyligen och därför burit mitt barn med stor oro stundvis. Förlossningen startar mitt i natten med lite magknip och slem. Åker in till förlossningen med detsamma pga tidigare snabba förlossningar. Vattnet går i bilen. Profylaxandas som en tok och funderar om fostervatten är svårt att tvätta ur bilsätet. Väl framme krånglar jag på mig sjukhuskläder med mycket möda och stort besvär. Pallar inte med strumporna, måste ha lustgas NU. Hinner andas några gånger och bli sådär lagom fnissig. Smärtan tilltar plötsligt och efter 30 min i förlossningssalen är det redan dags att krysta. Jag är inte alls redo. Ångrar mig och vill åka hem och tänka på saken. Varför ska vi sätta ännu ett barn till världen, jorden är redan överbelastad. Jag säger att jag nog behöver bajsa, men barnmorskan påstår att det är en bebis påväg ut. 2 minuter senare ligger han där, lite blå, lite slemmig. Jag tänker mest på hur skönt det är att smärtan är över och hur länge ska det ta att få honom upp på mitt bröst, ge hit honom. Är ännu lite chockad över hur snabbt och bra det gick. Hur kan det finnas så mycket lycka och nåd att få ännu ett levande, friskt barn. Tacksamheten räcker inte till.
Stort lycka till när det är dags!
Här skrev jag om min förlossning: http://mamabitesback.blogg.hbl.fi/2016/04/19/forlossningsberattelsen/
Snabb och en fin upplevelse!
Tack för din fråga. Jag går runt här hemma nu och bävar inför att börja julpynta, för då kommer alla känslor att skölja över mig igen, mer än de redan nu gör varje dag. Jag var höggravid med mitt första barn då jag senast julpyntade, och hon föddes på julannandag. Redan nu gråter jag.
Att vara gravid är det största och mäktigaste jag någonsin upplevt, och förlossningen likaså. Varken graviditeten eller förlossningen var i närheten av problemfri, men jag hade inte förväntat mig det heller. På julafton andades jag ut, jag vill inte föda barn på julafton, men nu får hon komma (bf i början av januari), på juldagen var vi på julotta och efteråt ville jag gå hem och sova, fastän jag ogillar att gå och sova på dagen. Vi sov ett par timmar på förmiddagen, jag och min man. Vi såg en film. Vi träffade familj. Vi gick och lade oss kl 23 och jag fick ont i magen, har jag ätit något konstigt? Det rann vatten, fostervatten. Jag sa åt min man att nu får vi åka in, jag andades genom värkar som kom med ca 5 minuters mellanrum. Vi hade varit inne för kontroll många ggr av olika orsaker och min man trodde inte det var på riktigt, så han var lite irriterad över att vi nu mitt i natten skulle sätta oss i bilen för ett varv till kokkola, för att bara åka hem igen. Jag blev lite chockad över hans inställning, jag var själv så säker på att det är nu det händer, och registrerade hela resan till kokkola. Vi bor i din barndomsby (vi bodde på samma sandbackaväg en gång) och jag minns allt, allas julbelysning, inregistrerade precis allt som kom emot oss på vägen. Jag minns i detalj hur vi sedan står vid akutens ingång i kokkola och sjuksköterskan som öppnar frågar ”Synnytykseen?” När hon ser oss. Vi kommer in och jag sitter mest och myser mellan värkarna, det är så stort allting. Min man tror fortfarande att allt är lugnt och tar ett 20min wc besök när vi kmr in, förstår ännu inte att han inte tror det är på riktigt. Vi får vänta, ganska länge, innan vi blir undersökta, men när vi blir det blir min man helt ställd när barnmorskan säger – ja, vattnet har gått och du är 3 cm öppen, ni får ett rum nu. Jag ville klara mig utan smärtlindring om det inte fanns orsak till det, jag duschade varmt, profylax andades mot min mans axel, duschade igen, vi fick förlossningssal, det gick hela tiden framåt. Jag fick en smärlindrande medicin i tablettform och tror att jag pga den började skaka okontrollerat, barnmorskan tolkade det som att mina krafter var helt slut och konstaterade att mina värkar är extremt täta, varför hon rekommenderade epidural så jag skulla orka krysta också. Vi gick med på det och efter den tog vi en selfie, jag, min man och hjärljudsmonitorn och skickade den till hans familj – vi kommer nog inte på julmiddagsträffen idag, är 10cm öppen skrev jag. Epiduralen gjorde värkarna lite mildare och framför allt var det paus emellan dem igen. Jag var alltså 10cm öppen och fick krysta då jag ville, jag testade och 16 minuter senare kom hon, 3210g och 49,5cm lång, lite visste vi om hur fantastiskt det var då, jämfört med vad vi förstår nu, när det underverket snart fyller 1 år.
Stort lycka till då det är dags! Mina bästa tips är profylax, varm dusch och trygg make. Bästa podden är vattnet går, hälsar hon som härefter är besatt av graviditet och förlossning och lyssnar på alla gravviditets- och förlossningspoddar hon hittat. Kram!
När vårt andra barn kom till världen för 10 månader sedan var min första kommentar ”Kan det gå så här lätt?!”. Efter några dygn av oregelbundna förvärkar (läs: några om dagen) drog de riktiga värkarna igång medan jag läste godnattsaga för den blivande storasystern. En halvtimme senare var det 7-8 minuter mellan värkarna och eftersom vi hade en bit att åka ringde vi förlossningsavdelningen och meddelade att vi var på väg. I bilen kom värkarna var 4-5 minut. När vi nästan var framme var det 2 minuter mellan värkarna. Fruktansvärt smärtsamt men fortfarande hanterbart. Väl inne på sjukhuset fick vi vänta en stund på barnmorskan. När hon väl kom och undersökte mig var jag 9 cm öppen. Jag rullades in på en förlossningssal och fick av mig resten av kläderna. Så fort jag klivit över till sängen gick vattnet. Fick lite lustgas. Blev undersökt igen. 10 cm öppen. Sen följde två krystvärkar och hon var ute och jag fattade ingenting!
Vår lillkille föddes två veckor före beräknad tid när jag kände mig helt färdig med att vara gravid. Vattnet gick sent på kvällen när jag skulle upp och kissa för tusende gången innan jag somnade. Både jag och min man började skaka då och jag tror inte jag slutade skaka förrän han var i min famn. Vi for in direkt men värkarna lät vänta på sig ett tag. De blev gradvis värre och innan jag fick epidural var det riktigt jobbigt ett tag. Men epidural är good stuff, åtminstone var det det för mig i den stunden. Sedan rullade det på, och 14 timmar efter att vi kom in till BB var han född. Några av de saker som bar mig var, förutom epiduralen då, en jättebra barnmorska, att jag fick höra att babyns hjärtljud var starka igenom hela förlossningen och att min man fanns brevid mig. Tufft var det definitivt, och någon urkraft såg jag nog aldrig till, men det var en bra upplevelse. Vi hade turen/ödet/Gud med oss och kunde efter relativt kort tid av smärta meddela nära och kära att hela familjen mådde bra. Lycka till!
Jag tycker bägge mina förlossningar varit fina! Både snittet och när jag fick puscha själv. Här den senaste från gamla bloggen: http://hannafinne.blogspot.fi/2015/06/forlossningsberattelse.html Heja heja när det beger sej! Hoppas du får uppleva konfekt denna gång.
Äsch, min kommentar har tydligen aldrig kommit fram. Tar det igen.
Efter första barnets förlossning sade jag att hon aldrig kommer att få ett syskon för nåt liknande vill jag inte genomgå igen. De orden fick jag äta upp fort för efter 1 år och 10månader var det dags igen.
Inför andra gången hade jag läst på (mycket mera), visste precis vad som händer i kroppen, läst profylaxbok, gått superb profylaxkurs och övat avslappning och andning dagligen själv och tillsammans med Frank de sista veckorna. Jag behövde förbereda mig på ett konkret vis. Säkert nån typ av kontrollbehov. Men jag fick verkligen användning av all övning i avslappning och andning. När det var dags hade jag tränat så mycket att jag visste exakt när jag skulle andas hur och då det blev som jobbigast var Frank så insatt, vi hade ju övat tillsammans, så han kunde guida mig tillbaka i rätt riktning genom att påminna och genom att andas tillsammans med mig. Vi var ett team på ett totalt annat vis än första gången. Jag kunde också lyssna och lita på kroppen bättre än första då jag mest var skräck- och panikslagen.
Nåja, till själva förlossningen. Jag var dunderförkyld med feber och ont i kroppen på beräknade dagen och hoppades att förlossnkngen absolut inte skulle sätta igång eftersom jag knappt hade haft kraft att gå mellan säng och wc det senaste dygnet. Men kl 19.00 övergick förvärkar till the real deal och plötsligt var min dunderförkylning som bortblåst (!) jag var total fokuserad på att föda barn. Jag andades hemma fram till ca kl 22 då jag ringde BB och de tyckte jag skulle komma in en sväng och kolla läget inför natten. Jag som fram till det hade klarat värkarna rätt bra fick massiva värkar så fort vi kom fram till BB. Har inte riktigt koll på tiderna men efter ett bad var jag öppen 7cm, hann knappt in i förlossningssalen innan det var dags för sista skedet och kl 00.59 föddes sonen. Innan jag ens på allvar hunnit tänka på smärtlindring (epidural var för övrigt min räddning under första förlossningen). Efter en kort och intensiv förlossning på 6h kände jag mig knappt trött. Jag sade genast att detta kunde jag göra om igen! Visst var det tufft , ibland riktigt tufft men jag tappade aldrig fokus och det kändes aldrig hopplöst. Det var en otroligt positiv upplevelse, nånting helt annat än jag erfarit tidigare. Och ja, jag kände absolut att jag fick uppleva nån typ av urkraft då jag från att vara totalt däckad i feber plötsligt hade oändligt med krafter att föda barn.
Lycka till då det är dags! Jag hoppas ni får en positiv upplevelse ❤️
Nämen! Vad märkligt, nu dök ju min första kommentar upp iallafall! Du kan gott radera den ena om du vill 🙂
Två långdragna igångsättningar! Första en katastrof för mej, rent mentalt o resulterade i möte med cheferna på BB o förlossning då jag fick ett riktigt dåligt bemötande!
Andra var väldigt mycket bättre o blev riktigt bra!
Ingen direkt urkraft utan mest ynklingt då jag är världssämst på att ha ont! ”Vad vill du?” Jag vill ha ut ungen! Pumpa i mig all smärtlindring i världen! Hook me up!