Jag träffade honom via en gemensam vän en sen fredagskväll i studietidens Åbo. Vi hade otroligt roligt. Vi skrattade mycket och han spelade gitarr. Jag tänkte att han var allt det som jag hade letat efter. Jag hade egentligen ingen lista över de egenskaper jag ville ha i en blivande man, men den här mannen kunde liksom vara listan. 

När han och vår gemensamma vän gick hem från min studieetta sent den kvällen kände jag ingenting. Han tog all sin charm, all sin humor, all sin karisma och all sitt gitarrspelande och gick. Men han tog inte ens en smula av mitt hjärta med sig.

Och det var då jag insåg: jag kan faktiskt välja ett liv med Fredrik nu. Om Listan kommer förbi i egen hög person och lämnar en helt oberörd så är ju den pojkvän man har onekligen ganska vass. Då har han uppenbarligen klarat det ultimata testet. Trots att han inte spelar gitarr.

Och strax därpå gick han från pojkvän till fästman till man. Han som aldrig fanns på någon lista men som bevisade att listor är för små för ett liv. Att det vi tror oss vilja ha ofta är en bättre kopia av oss själva medan det vi egentligen vill ha och behöver är något helt annat. Något som kompletterar och utmanar.

Det är drygt tolv år sedan jag vågade välja en och välja bort alla andra. Jag valde en man som på många sätt är helt annorlunda än jag men som vill samma saker i livet (om än inte i städning) och som långt värderar det som jag också värderar. Och som värderar mig. Mest. Mer än jag någonsin kan göra mig förtjänt av. 

Jag tror mindre och mindre på drömprinsar och listor. Mera och mera på att kärleken är ett val vi gör, ett beslut vi fattar. Och faktiskt: att vi kan styra vårt pirr och vår förälskelse också. Och jag vet precis var jag helst har mitt pirr.