Så heter en bok som jag läste en gång och älskade. Bara titeln, liksom. Så sjukt bra. Och på något sätt är just den titeln också berättelsen om mitt liv. Sällan är det ju mina egna tårar jag gråter och sällan är det mina egna bördor som tynger mina axlar. Men också andras tårar gör ont och också andras bördor är tunga att bära. 

Visst finns det folk som står på benen i min omgivning, men alldeles för många vacklar och faller och går på knäna. Liv är bräckliga grejer. Svåra grejer. Orättvisa och hårda. Ofta känner jag att vi människor inte är gjorda för liv på den här jorden. 

Ibland är det så tydligt. Att det är en viss omständighet eller en viss situation som knäcker, men oftast är det något diffust och ogreppbart som gör att livet blir alldeles för mycket på det sämsta av sätt. Och hjälplös står jag bredvid och kan så väldigt lite. Hur bär man bördor som ingen riktigt kan sätta fingret på? Hur lindrar man den smärta som man ser frukten av men inte roten till? 

Det är svårt att människa. Och att vara ung kvinna i dag verkar vara nästan omöjligt. 

Det ska erkännas. Under detta vårt lands nittioåttonde år har jag många gånger skämts. Så mycket är så fel i vårt samhälle. Så många attityder så hårda. Så många nävar så knutna. Så många dörrar så stängda. 

Men i dag är jag enormt tacksam och glad över att vårt hörn av denna brinnande värld är tryggt och säkert och lugnt. Det blev så tydligt när några asylsökande från Irak firade gudstjänst med oss i dag. Vårt hörn är så bra. Så bra att vi bara måste dela med oss av det. 

Utan snus i tre dagar försmäktar vi i detta hus. Hälsningar från Esboskogarna där jag och två kvinnor jag älskar plötsligt befinner oss. Plan A byttes ut mot plan B och ibland är det bättre så. I dag vill jag inte vara på någon annan plats än just precis här med just precis dessa två.

Jag har just vaknat och minns min barndoms övernattningstillställningar då jag alltid vaknade före kompisen. Här ligger jag nu och lyssnar till deras susande sömn. Rädd för att de ska vakna om jag stiger upp.

Jag återkommer när jag återvänder till det liv jag valt men det liv jag behöver paus från ibland.

Jag hoppas du har det lika bra som jag i dag. Men egentligen vet jag att det är omöjligt.

Man behöver inte vara någon texttolkare av rang för att kunna uttyda mellan raderna i min blogg att vår son är en prövning just nu. Världens gulligaste prövning men likväl en prövning. Om du tillhör den skaran som tror att trotsålder existerar bara i teorin kan jag välkomna dig till ett omvälvande studiebesök hemma hos oss. Du lär få ompröva din inställning till exempel vid avfärd till dagis. Eller vid läggdags. Eller tandborstning. Eller måltider. Eller bad. Eller städning. Eller… Ja. Ni fattar.

Dagligen får Fredrik och jag otaliga gratischanser att växa i tålamod, storsinthet, flexibilitet, uthållighet, bestämdhet, konsekvens och lugn. Dagligen växer vi tyvärr inte alls i allt detta, vissa dagar krymper vi. Men vi gör så gott vi kan och vissa dagar kan vi faktiskt helhjärtat dunka varandra i ryggen när en storm ridits ut och gå rakryggade ur den striden. Tänka att vi växte just där och då. Hinna andas, men oftast bara en halv gång, innan nästa strid kommer. Den är alltid för nära, den där nästa striden.

I mina svagaste stunder tänker jag att jag aldrig någonsin vill gå igenom en trotsålder igen. Aldrig. Aldrig som i att jag faktiskt inte vill ha flera barn om trotsåldern kommer på köpet – och det gör den ju. Aldrig som i att det omöjligt kan vara värt det.Jag har tänkt samma sak vid några andra tillfällen också i Arvids liv. Som när Arvid började skötas hemma av vår privata dagvårdare och det gick uruselt till en början. Som när jag var ensam förälder flera sommarveckor den där sommaren före han skulle fylla två och han ville precis allt och kunde alldeles för mycket men var totalt opålitlig. Som när han hade en jättesvag dagisstart nu på hösten som fick mig att gråta varje dag. Som när han somnade tjugo över tio i tisdags och kvart över elva i går och vem vet när i dag.

Förnuftsmässigt kan jag nog inte välja ett barn till. Jag är alldeles för dålig på alldeles för mycket.

Samtidigt har jag aldrig varit en speciellt förnuftsstyrd människa när det kommer till det viktiga i livet och dit hör ju barn i allra högsta grad. Att välja ett barn till är stort men att välja bort ett barn till är minst lika stort.

För till och med nu är han det bästa som finns. Han är så sjukt festlig och skön och rolig och mysig och härlig och innerlig. Han är vår och vi är så glada att han finns. Och om vi någon gång får bli ännu fler kommer den där nya ju också att vara vår och fylla oss med en enorm glädje. Vad förnuftet än säger nu.

Hon har 273 000 följare på instagram. När hon publicerar en bild gillar tjugotusen människor och hundratals kommenterar. Hon är femton år ung och finlandssvensk.

Det är så galet. På så många sätt så galet. 273 000. Den siffran begriper jag inte. När jag var femton tyckte jag att min högstadieskola med femhundra elever var enorm. På gränsen till för stor. Att dagligen på något sätt vara i kontakt med folket där kändes rätt massivt. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att som femtonåring dagligen på något sätt vara i kontakt med hundratusentals.

Ibland känner jag mig gammal. Och i mötet med instafenomenet ovan känner jag att ålderdomen obönhörligt hunnit ikapp. För jag fattar inte riktigt. Obsevera: att jag inte fattar betyder inte att jag fördömer eller förkastar eller föraktar. Det betyder bara just precis att jag inte förstår.

Jag är ju själv en människa som tycker om sociala medier, men när jag kollar igenom flickans flöde på instagram ser jag egentligen bara selfies. Och att välja att följa en främmande människas selfies övergår på något sätt mitt förstånd. Jag är ju den första att förstå att man kan vilja läsa främmande människors välskrivna texter. Jag kan också förstå att man kan vilja se främmande människors stilsäkra outfits eller helt fantastiskt artistiska bilder. Men att vilja se en främmande människas selfies… Hur vacker hon än är – och det är hon – så förstår jag inte riktigt. Och jag känner mig lite gammal.

Tanken på att Ingrid om tio år skulle ha hundratusen följare på sociala medier är en märklig tanke. Och kanske lite skrämmande. Kan en femtonåring greppa så många människor? Kan någon av oss? Hur skulle du reagera om det var din tonåring?

Samtidigt som jag inte riktigt fattar och samtidigt som jag kan tycka att det känns lite skrämmande så tycker jag mest bara att det är så ofantligt tufft och roligt och häftigt att unga flickor är kungar på sociala medier. Att de mest lästa bloggarna här är skrivna av unga kvinnor. Att du som femtonårig flicka i lilla Svenskfinland kan bli kändis på instagram. Sociala medier är tydligen en arena med lite andra spelregler. Och sådana arenor behövs. Verkligen.

Och ändå. Så fattar jag inte riktigt. Men igen: jag är helt medveten om att felet kan sitta helt och hållet i mig. Du får gärna fatta mer än jag. Berätta gärna vad det är du fattar i så fall. Eller bekräfta mig i min oförmåga att fatta så att jag känner mig mindre ensam där.

Jag bildsätter med det som för dig kan vara en främmande människas selfie. Ibland har jag nämligen självdistans. Och ibland har jag blåa halsband.

I går skrev jag om hur jag kände mig medskyldig till eller medansvarig för den andakt som tog död på tomten i Maxmo. Och en person berättade då att just det fenomenet var en av orsakerna till att hen skrev ut sig ur kyrkan. Detta med att tillhöra en grupp är alldeles för svårt då det alltid finns någon som gör bort sig och man själv får ta en del av det.

Och jo, jag förstår ju precis vad den här personen menar. Jag kan bli alldeles förkrossad och så sjukt upprörd när någon i Guds eller kyrkans namn säger något som jag själv aldrig någonsin skulle säga. Tro mig; att någon sagt att jultomten inte finns är verkligen inte det värsta. Kanske något av det mest onödiga och minst smidiga, men verkligen inte det värsta.

Ändå älskar jag att vara en del av kyrkan och församlingen. På något märkligt sätt är det det bästa jag vet. Jag tycker om att höra ihop med människor som jag inte själv valt, människor som bara finns där och är mina vare sig jag vill det eller inte. Människor som i någon mån tror som jag men som är helt annorlunda än jag och som lever och betonar och kommunicerar sin tro så annorlunda att jag många gånger bara känner ett enormt främlingskap. Människor som trots allt är något som kanske kunde kallas familj. Jag kan (och ska ibland) ta avstånd från det de säger och det de gör, men jag kan inte riktigt ta avstånd från dem. För de är… familj.

Jag tror att vi har tappat bort något viktigt då vi numera skräddarsyr våra bekantskapskretsar. Vi väljer ut bara dem som håller måttet och vänder resten ryggen. Det finns inte längre någon byagemenskap som vi är beroende av och jag tror att det är en förlust. Inte heller är släkten lika viktig som tidigare, vi har snöat in oss på kärnfamilj och goda vänner för att det är lättare och bekvämare så. Också där tror jag att vi förlorar trots att vi trodde att vi skulle vinna.

Jag tror nämligen att vi är skapta för gemenskap. Och inte bara enkel och bekväm och snygg gemenskap utan också gemenskap som kostar och irriterar och skaver. Jag tror att just den svåra gemenskapen formar oss och håller oss ödmjuka. Utmanar oss och får oss att växa. Hjälper oss att se, acceptera och respektera en större bild och en större värld. Om vi kan höra ihop med människor bara om vi kan skriva under precis allt de säger och gör och är så står vi ganska ensamma till sist.

Jag övar mig på den här biten i kyrkan. Jag hoppas att du har hittat en plats där du får öva dig i att älska också människor som du instinktivt tycker att är och/eller beter sig som idioter. Och en plats där du får bli älskad av människor som tycker att det är du som är idioten. Och det är det kanske också ibland. Åtminstone om du på något sätt alls är som jag.

I princip avskyr jag leksakskalendrar. I princip tycker jag att en chokladbit eller en pappersbild faktiskt duger mer än väl på andra sidan luckan, och jag anser i princip att barn i dag kräver mer bara för att vi vuxna ger dem möjlighet att göra det. 

Jag är ju långt ifrån ensam om att tycka så. Ingen hyllar leksakskalendrar, att göra det är att kapitulera inför konsumtionshysterin och dessutom stå för att man gör det. Och jag beundrar alla de föräldrar som faktiskt lever som de lär. De som bojkottar leksakerna och istället skapar egna kalendrar som bjuder barnen på upplevelser och kvalitetstid och inte på massproducerat plastskräp. 

Själv lever jag inte alltid som jag lär. Tyvärr. Ibland gör jag våld på mina principer. Jag är – åtminstone än så länge – inte en bättre människa än så. Och när det kommer till julkalendrar har jag uppenbarligen kastat ut mina principer genom fönstret. Ett år hade Ingrid en muminkalender och de senaste tre åren har hon inlett sina decembermorgnar med ett legobygge.

Och jag bara vägrar ha dåligt samvete och känna mig som en dålig förälder för att vi har kört på legokalender. Inte heller tänker jag känna mig dålig för att mina barn aldrig fått ha en spännande eller ens en ospännande upplevelsekalender. Inte ens om det är så att jag köpt mig fri. 

I år kör vi någon slags kompromiss hos oss. Vi är föräldrar som varken orkar eller vill göra upplevelsekalendrar men också föräldrar som i år inte vill köpa leksakskalendrar (för egentligen tycker vi ju inte om dem och i år skulle vi dessutom tvingas ha två). Så i år har vi en julkalender med pixi-böcker. Varje dag får vi en ny liten bok att läsa tillsammans i väntan på julen. Om det går lika dåligt som i dag att ha en kalender på två barn lär jag ångra mig bittert redan när självständighetsdagen kommer. Det kan bara bli bättre, om vi säger så.

  
Om jag i år igen är en lat och materialistisk förälder som har köpt mig fri från en upplevelsekalender? Kanske. Antagligen. Men inför litteraturen kapitulerar jag gärna. 

Och jo. Arvid har en ny frisyr.