Mera orolig men mindre ängslig

Jag fick en fråga som tog tag i mig. Ett sådant tag att den fick ett ett eget inlägg som svar.

Hej! Eftersom du ofta brukar skriva att du är en känslig person så tänkte jag fråga om en sak. Jag blev mamma för några månader sedan och sedan dess har jag blivit så orolig och rädd för allt möjligt. Jag klarar nästan inte av att läsa nyheter ens för det känns som hela världen är så ond och farlig och det känns så hemskt att inse att det är så mycket som jag inte kan skydda barnet ifrån. Jag oroar mig för allt från att barnet ska mobbas till, sjukdom, krig, miljöförstöring o.s.v. Jag har alltid oroat mig mycket men sedan jag blev mamma har oron nått nya höjder. Så, hur var det för dig då du blev mamma, började du oroa dig för en massa och i så fall, har du lärt dig att hantera det? Och hur gör man för att inte föra över oro på barnet?

Jag vet precis vad du menar. Jag har också på något plan varit orolig så länge jag kan minnas (en trist summa av känslig själ och livlig fantasi) men min oro nådde nya höjder när vårt första barn föddes. Hela världen kändes plötsligt som ett minfält. Mest rädd var jag för att Fredrik skulle dö och att jag skulle bli ensam kvar med den lilla som jag älskade så vansinnigt mycket men som också krävde så vansinnigt mycket. Det var en återkommande mardröm både när jag sov och när jag inte sov. Jag kunde inte somna på kvällarna om han var borta och jag var alltid lite nervös om han körde långt med bilen, jag liksom räknade med att det kunde och kanske också skulle gå på tok.

Min oro hängde också ihop med den där lite irrationella men samtidigt förståeliga känslan av att vi ju hade fått världens finaste gåva och att något nu bara måste på gå på tok för att liksom jämna ut det. Rättvisan måste ha sin gång och vi var ju verkligen på plus. När skulle det smälla?

Jag kan tyvärr inte säga att jag medvetet har lärt mig hantera min oro, men den oro som fanns under Ingrids första halvår på jorden finns inte längre. Det kan hända att det var mer faktisk oro över alla hennes hudproblem och allergier som kom och åt upp den oro som byggde på mina fantasier. Det kan hända att tröttheten gjorde sitt, i något skede orkade jag bry mitt huvud bara med det som verkligen var här och nu. Det kan också helt enkelt hända att jag blev van vid att livet kändes lite större och märkligare och farligare och sårbarare och underbarare än innan. Oron blev en del av livet och de monster vi inte känner är ju på något sätt alltid de värsta av monster. Den äter inte upp mig längre. Den pulserar inte. De flesta dagar finns den inte alls där, men den susar förbi och gör sig påmind ibland när jag läser en artikel om barn som inte blir bjudna på barnkalas eller om småbarnsföräldrar som dör i bilolyckor eller om barn som får cancer. Jag lever med den. Jag inte bara överlever med den.

Men samtidigt som oron må ha blivit en större del av mitt liv sedan jag blev förälder så har jag också blivit tuffare än jag var innan. Jag är mera orolig men mindre ängslig. Jag har nämligen sett mer av min egen styrka och jag har framförallt sett mina barns.

Vi kommer att klara det här. Och jag tror att ni kommer att klara det här.

Jag känner många andra som varit där du är nu och där jag själv också var för när jag blev förälder. Det tröstar kanske inte dig som är mitt i en oro som är svår att hantera, men ingen av dem jag vet som gått igenom samma tärande oro är kvar i den. Det verkar vara en oro som kommer på köpet för många men en oro som sedan lämnar oss ifred eller tar en hanterbar form. Jag hoppas och tror och ber att det ska få bli också din erfarenhet. Och om det sedan känns som om just din oro inte är bara den där samma oron som många andra vittnar om att följer med föräldraskap så hoppas jag att du ber om hjälp för tidigt hellre än för sent. Det finns hjälp att få. Våga be om den om du behöver den.

ingrid liten

Jag och Ingrid när hon är riktigt liten och jag riktigt orolig. Fotograferade av Moster.

Advertisements

2 thoughts on “Mera orolig men mindre ängslig

  1. Hej på er! Man är nog orolig på ett särskilt sätt då babyn är riktigt liten än sen då den blir större. Om det sen beror på hormoner eller något annat vet jag inte. Jag vet inte om den mamma som skrev detta till dig, Amanda, är troende, men jag tänkte i alla fall dela med mig av en radioandakt som jag hade ifjol och som delvis berör detta. Avsikten är inte att pracka något på någon, men som en bekräftelse på att den mamman inte är den enda som upplevt det just så där.

    Andrum 11.6.2014

    För ett år sen vid denna tid, var jag mitt uppe i planeringen av min pappas begravning. Pappa var 77 år och ganska sjuk då han dog, så det var inte ett tragiskt dödsfall på det sättet. Men det var det första dödsfallet som jag mötte på nära håll, mina 38 år till trots. Pappa dog plötsligt, även om det inte var oväntat. Och plötsligt hade villkoren för mitt liv ändrats. Jag hade inte längre någon pappa. Även om jag aldrig tidigare mött döden på nära håll, märkte jag att det fanns någonting bekant över situationen. Jag kände igen mig. Livsvillkoren som i ett ögonblick ändrar, min tillvaro som rubbas i sina grundvalar, fastän världen runtomkring fortsätter som vanligt. Den trygga förutsägbarheten som plötsligt är borta. Det är bara att hänga med utan att veta hur något kommer att gestalta sig. Något liknande hade jag upplevt fem gånger tidigare, nämligen vid mina fem barns födelse.

    Det kanske låter konstigt, men faktum är att jag tyckte att det fanns flera likheter mellan att ta emot en ny människa och att förlora en människa. En av likheterna som jag lade märkte till, var, att i samband med livets början och i samband med livets slut, är det som om man skulle komma livets innersta kärna närmare. Det oväsentliga skalas bort, kvar blir kärnan och man har, åtminstone en tid, en större insikt än vanligt om vad som är väsentligt och vad som faktiskt inte är så viktigt. Det är som om man ser livet i ett klarare ljus än vanligt.

    För sällan förundras man så över livets gåva, sällan är man så tacksam över den, som då man har blivit förälder. Sällan känner man sig så fylld av kärlek som då. Samtidigt ser man hur skör den lilla är. Man kan känna oro. Hur ska det gå för den lilla i livet? Vad ska jag ge den lilla som bär honom eller henne igenom livets farligheter? Det är som om livet skulle te sig skörare och världen skulle te sig farligare, än annars, då man har ett nytt liv i sin famn.

    Men aldrig inser man väl livets skörhet så mycket som vid en grav. Aldrig är man stämd så till eftertanke över livets förgänglighet som där. Och aldrig inser man väl hur viktigt det är att visa människor kärlek som då, när man inser att människorna runt omkring mig inte är mig givna för evigt. Och också där kommer oron smygande. Om livet är så kort, så bräckligt, så oförutsägbart – vems tur är det nästa gång? Det som jag prioriterar i livet, är det viktigt? Håller det jag bygger mitt liv på också i döden?

    Det är som om mötet med livet och mötet med döden aktualiserar livets väsentligheter. Månne det inte är livets skapare, Gud själv, som tar kontakt med oss på ett särskilt sätt i samband med livets början och i samband med livets slut? Månne det inte är hos Gud, alla goda gåvors givare, som förundran och tacksamheten över livet och kärleken till våra nära och kära, har sitt ursprung? Och månne det inte är Gud själv som knackar på dörren då tankarna kommer om vad vi ska ge våra eferkommande, vad vi ska bygga vårt liv på, som håller både i livets farligheter och i döden.

    Gud är livets ursprung och skapare. Därför är det också där vi ska söka svar på frågorna som kommer till oss. Något som är unikt för kristendomen, är att den lär att Gud själv föddes och att Gud själv dog. Det är där, i samband med Jesu födelse och död, som det uppdagas vad som är tillvarons innersta kärna, det väsentliga, det som håller att leva och att dö på. Jesus föddes som världens Frälsare. Då han dog fullbordade han sitt frälsaruppdrag. Om du tror att Jesus föddes som din frälsare och dog för dina synders skull, då har du en grund som håller både i livets farligheter och i döden. Det är också Frälsaren Jesus som vi ska ge vidare till barnet vi har i vår famn. Människolivet är skört, men Jesus håller.

    Maria Boström

  2. Ja-a. Som jag känner igen mig. Det verkar faktiskt vara något återkommande efter att ha fött barn, för min del. Dendär oron som inte riktigt lämnar mig ifred ens i de härligaste av stunder. Dendär känslan av att något hemskt måste vänta runt hörnet för att allt är så oförskämt fint just nu.
    Jag märkte nu, efter andra barnet, att jag blir väldigt hypokondrisk efter att jag fött barn. Letar symptom både hos mig själv och mitt barn. Dels tror jag det kan bero på att man, ju, ska vara extra uppmärksam för symptom på eventuella infektioner och depressioner etc. Men också detdär stora och ofattbara i att en hjälplös människas liv har anförtrotts åt en, gör att man blir extra eftertänksam. Man sitter och ammar och tänker mycket. Ibland lite för mycket.

    Jag har försökt vända på det till något positivt. När min hjärna säger “varför skulle vi få ha det så bra? Varför skulle vi få ett, eller två friska barn och ett långt liv tillsammans när andra inte får det?” Då har jag försökt tänka “varför skulle vi INTE då det?”
    Och som troende har jag försökt vila i en del bibelställen också. Bibelställen som påminner mig om att Gud vill oss väl, vet allt och har koll på vad som händer med oss. Det betyder inte att vi kommer undan alla jobbigheter eller sorgligheter i livet, men inget kommer som en överraskning för Honom. Det ger mig nån slags trygghet. Så att när saker händer som jag inte kan kontrollera, har Gud ändå på något vis koll på allt.

    Min mamma sa också, häromdagen när vi pratade om just dendär oron, att den ju kan ha en funktion också. Att den gör att vi är extra försiktiga, kör extra försiktigt, tar hand om oss själva mera och säger “jag älskar dig” mera. Bara utifallatt något skulle hända, tar vi vara på stunden mer. Men det gäller att vända det till något konstruktivt och inte låsa in sig i oron.

    Jag tänkte häromdagen, att vi ofta hör saker som t.ex. “var tredje person kommer någon gång att drabbas av cancer”. Men faktum är ju då, att två av tre INTE kommer att drabbas av cancer.
    Vi är så rädda att höra till minoriteten som drabbas. När sannolikheten trots allt är större, att vi inte ska drabbas. (Sannolikhetslära var inte min starkaste sida i matten, men sådär enkelt tänkt borde det väl stämma!)

    Jag undviker också nyheterna. Klarar inte av att höra och se verklighetens hemskheter när min egen fantasi målar upp hemskheter på egen hand.
    Sen, när jag är lite stabilare kanske jag kan se nyheterna igen. Men just nu tror jag faktiskt att jag låter bli, så gott det går.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s