En kvinna blir våldtagen. En man blir friad. Efersom han säger sig ha våldtagit i sömnen, av misstag. En ledande sömnexpert säger i rättegången att det är osannolikt att våldtäkten begicks i sömnen. Ändå går mannen fri.

Det är ruttet. Så absurt att det skrämmande nog blir nästan komiskt. Vad mer kan vi säga oss göra i sömnen? Liksom? Men mest av allt är det ruttet.

Oavsett om mannen sov eller inte så har vi en våldtagen kvinna. En våldtagen kvinna som vågade och orkade anmäla (vilket vi ju vet att är ovanligt) och en kvinna som nu blir helt utan den tillstymmelse till upprättelse som en fällande dom kanske kunde ha varit. Hon har ju oavsett mannens sömnläge blivit utsatt för ett brott och att inte fälla förövaren är på något plan detsamma som att inte erkänna det brott som begåtts mot henne.

Det finns så mycket som är så otroligt fel.

Ja, jag är kristen. Det betyder inte per automatik att jag är korkad, fördömande, fantisk, verklighetsfrånvänd och kärlekslös. Det betyder inte att jag tror att du är sämre än jag om du tror på något annat eller om detta något annat är inget. Det betyder inte heller att jag har starka åsikter om hur andra väljer att leva sina liv och tycker att alla måste följa mina principer. Det att jag är kristen betyder att jag är kristen. Punkt.

(Och det är dessutom långt ifrån det enda jag är.)

Jag tycker inte synd om mig själv för att det finns människor som tycker illa om mig bara för att jag tror. Jag tycker synd om mänskligheten för att det är så. Jag tycker det är allas och hela världens förlust varje gång vi lättvindigt avfärdar och avvisar varandra.

Vem av oss har råd med det?

Tro inte att du vet allt om vem jag är bara för att du vet att jag ser på livet på ett annat sätt än du. Ta reda på vem jag är istället. Vi är alla så mycket mer än våra sätt att se på världen och vi förminskar både varandra och oss själva om vi inte vågar mötas bortom dem.

Vad är det värsta som kan hända om vi närmar oss varandra med öppenher och respekt? Att vi lär känna varandra? Att lär oss älska varandra? Att vi inser att vi hade fel? Att vi lär oss något nytt? Att vi växer som människor?

Det har vi råd med.

– Vet ni vad som är skillnaden mellan människor som läser mycket och människor som inte läser mycket? Jo, de som läser mycket är bättre människor.

Så sjukt provokativt sagt. I och för sig på bokmässan i Göteborg, så i just den miljön ganska ofarligt. Men ändå provokativt.

Jag minns tyvärr inte vilken av alla strålande föreläsare och talare där som sa det, så min källhänvisning är usel. Jag njöt för mycket för att skriva ner petitesser som namn. Personen menade att vi som läsare kommer in i huvudet, tankevärlden och känslolivet hos en annan människa och att det gör det lättare för oss att förstå andra. Vilket i sin tur gör oss till bättre människor.

Som sagt; sjukt provokativt sagt.

– Vill du förändra världen till det bättre? Läs en bok av en person som tycker och tänker annorlunda än du.

Sa någon annan. Igen är min källa mycket vag. Jag har tappert försökt googla fram vem som sagt det, men jag hittar inte namnet på den skyldiga. Inte lika provokativt men med samma budskap; när vi läser böcker om och av människor som ser på världen på ett annat sätt gör vi världen till en bättre plats.

Så mycket av det mörker vi ser i vår värld idag beror på att vi inte vill förstå varandra. Så mycket av ondskan beror på att det saknas naturliga mötesplatser för människor med olika tankevärldar. Det är lättare än någonsin att umgås bara med likasinnade. Sitta innanför murarna och dunka varandra i ryggen, bara ibland slänga tomater och bananskal på dem utanför.

Jag tycker om att märka vad böckerna gör med mig. Jag älskar att ibland läsa böcker som bekräftar mig, men ännu mer älskar jag faktiskt att läsa böcker som utmanar mig och tvingar mig att tänka om. De där böckerna som är så obekväma att jag ångrar dem flera gånger medan jag läser men de där böckerna som jag vet att kommer att göra mig väl. Och förhoppningsvis via det göra världen väl. Jag mår gott av att möta människor jag väljer bort i verkligheten och inse att de kan lära mig hur mycket som helst om jag låter dem.

Egentligen är vi ju inte öar. Och böckerna verkar veta det bättre än verkligheten. Bland annat därför läser jag.

Finland sekulariseras och väldigt många applåderar. Men samtidigt som kyrkan förlorar medlemmar är det som om vårt land förlorar sin religiösa bildning. Vi fostrar en generation som inte har en aning om vad helighet är. Och så länge vi rör oss i hemlandets trygga vrå gör det kanske inte så mycket. Det värsta som kan hända (och händer hela tiden) är att vi sårar en medmänniska. Men på många håll utanför vårt lands gränser är det ett betydligt större problem. På många håll vet man nämligen fortfarande vad helighet är. Och på många håll tas heligheten fortfarande på stort allvar.

Hur ska jag som troende visa vad helighet innebär? Borde jag sluta småle när någon kallar min tro farlig? Borde jag visa att jag blir ledsen när jag och andra troende sägs vara korkade och verklighetsfrånvända? Borde jag protestera när jag känner mig kränkt istället för att alltid bara eftersträva att vara easy-going och bekväm, min kristna tro till trots?

Kanske. För inte gör jag ett speciellt bra jobb om min uppgift är att visa min omvärld vad helighet är. Jag känner ibland att jag har alldeles för mycket självdistans. Jag har kanske tvingats till det av ett samhälle som har tappat all förståelse och respekt för helighet.

Det att jag förespråkar större förståelse för det heliga betyder inte att jag tycker att religioner är eller ska vara oantastliga. Religioner ska tåla granskning. Naturligtvis. Och de ska tåla kritik. Men sedan när ska de tåla hån och förlöjligande och förminskande? Hån och förlöjligande och förminskande som vi ju i regel kollektivt tar avstånd från men plötsligt gillar när den riktas mot ”rätt” håll. Jag fattar inte.

Att sträva efter helighetens upprättelse handlar inte om att låta radikala och farliga människor vinna. Det handlar inte om att låta sig skrämmas till tystnad. Det har aldrig handlat om det. Det handlar om att den som tror att den kan kränka en religion utan att kränka dess utövare inte har en aning om vad tro betyder för en troende människa. Då måste man väl våga erkänna sin okunskap på det området istället för att bara envist hävda den rätt man tycker sig ha att dissa det som är heligt för en medmänniska? Med den sekularisering som många av oss prisar kommer en religiös analfabetism på köpet och den kommer långt ifrån alltid att hjälpa oss att möta varandra.

Heligheten finns där oavsett om du tror på den eller inte. Den är riktig och verklig för en massa människor i vår värld. Frågan är inte om den finns eller inte. Frågan är om du vill försöka förstå och respektera den eller inte.

I alla andra sammanhang är brist på förståelse och brist på vilja att förstå en negativ sak. I just det här fallet verkar våra vanliga regler inte gälla.

Det blev ju förresten så att föräldrar också i fortsättningen får fördela sin vårdledighet som de själva tycker. Den barnavårdsreform som åtminstone i min sociala medievärld kritiserades stenhårt hade inte en chans i verkligheten heller. Åtminstone inte ännu.

Det absolut vanligaste argumentet är att det här är en sådan fråga som familjerna måste få avgöra själva. Jag ifrågasätter det som argument eftersom vi väl inte per automatik har rätt att välja vad samhället och staten gör med sina pengar. Vem som helst får ju naturligtvis vara hemma hur länge som helst men att påstå att vi själva måste få bestämma vilken slags hemmavistelse staten finansierar är inte helt rimligt.

Inte heller tror jag att vi som enskilda familjer väljer lika medvetet och genomtänkt och självständigt som vi vill tro att vi gör. Vi följer ju väldigt långt bara normen. 95 % av vårdledigheten i Finland tas ut av mammor. Det känns lite märkligt att tro att det faktum att nästan alla gör på samma sätt inte inverkar på vårt eget val. Vi följer uppenbarligen väldigt långt bara normen.

Och, vilket jag sagt redan för länge sedan, OM det i alla dessa 95 % är så att familjerna faktiskt vinner på att mamman är vårdledig så har vi ju verkligen ett problem. Om nästan alla kommer fram till samma svar efter att vi medvetet och genomtänkt och självständigt fattat ett beslut. Då har vi väl ändå ett problem? Om inte flera.

Jag anser att yttrandefrihet är väldigt viktigt. Om, när och där yttrandefriheten är hotad har vi ett stort problem.

Det som hände i Paris är fruktansvärt. Det som hände i Köpenhamn är fruktansvärt. Oavsett vad en människa säger eller skriver eller ritar så är döden aldrig ett rimligt straff. Jag vill inte förminska ordet eller konsten, men ett människoliv är det ju inte. Att tycka att någon förtjänar döden på grund av något som formulerats är alltid att tycka fel. Tycker jag.

Punkt.

Men just eftersom yttrandefriheten är så väldigt viktig så måste vi våga prata om vad vi gör med den. Det känns i nuläget förbjudet att ens ifrågasätta karikatyrer av Muhammed, som om det ifrågasättandet på något sätt antyder att de dödade förtjänar sin död. Det gör de inte. Förstås inte. Men det att de dog betyder inte heller att alla de bilder som deras pennor format varit klockrena fullträffar som eftervärlden aldrig får kritisera. Allt som upprör och stör och berör är inte per automatik bra och rätt.

Personligen ser jag inte poängen i att avbilda någon annans profet på ett sätt som denna andra upplever som kränkande. Och nej, inte ens för att visa att denna andra och hens tro inte har någon rätt att begränsa mig. Att få rita vad som helst är måhända en mänsklig rättighet men att för någon annans skull välja att inte alltid göra det är en mänsklig skyldighet. Vi lever ju tillsammans och bara i det begränsar och begränsas vi. Det är inte farligt. Det är att vara människa och leva med andra människor.

Vi kan naturligtvis inte välja bort att skriva och rita på grund av hur några radikala människor reagerat på bilder de inte tyckt om. Men vi måste våga fundera på varför vi skriver och ritar som vi gör. Vad vill vi? Vad är målet? Vilket är det ändamål som helgar de medel som så många skyr?

För det är vanliga människor som skyr dem, som såras och kränks av dessa medel. Det är inte bara radikala fundamentalister som skjuter och bombar. Det är nioåringen på din sons klass. Det är kvinnan i blomsteraffären. Det är mannen du hälsar på varje morgon på väg till jobbet. I min bok är vår rättighet inte större än vår skyldighet.

Det är en av de absolut sista dagarna år 2014. Jag och Fredrik är på bankkontoret i Jakobstad. Vi ska uträtta ett ärende och passar för enkelhetens skull på när vi nu befinner oss på en ort där vi får tala det språk vi kan på riktigt.
– Hej, vi har ett ärende gällande våra försäkringar, säger Fredrik.
– Jo, ett ögonblick bara. Sätt er där och vänta.

Vi blir hänvisade till några fåtöljer utsnför båset. Fredrik sätter sig. Och jag sätter mig i hans famn. Eller rättare sagt; hinner nästan sätta mig i hans famn innan han med uppspärrade ögon väser:
– Men vad gör du? Vi är ju på banken!
I ett tonläge som hade varit förståeligt om jag sensuellt hade ålat ur min vinterjacka och börjat poledansa mitt i lokalen. Inte riktigt lika förståeligt för att jag diskret satt mig i min mans famn. Tyckte jag. Men jag reste mig och bytte plats. Eller blev bortföst och gjorde det.

Tanken på att det på något sätt skulle vara mindre lämpligt att sitta i famn på banken skulle aldrig ha slagit mig om Fredrik inte reagerat som han gjorde. Jag satt mig inte där för att testa gränser och vara lite wild och crazy. Jag satt mig där för att jag ville.

Vi har alltså radikalt olika erfarenheter av det som nu går under namnet bankepisoden 2014. Det här fick oss att söka stöd så vi frågade de par vi träffade strax därpå hur de skulle ha reagerat. Lite för att kolla vad som är den mest rimliga reaktionen. Båda vill ha rätt.

Så. Här kom den. Vändagens allra mest rafflande parrelationsfråga. Hur skulle du reagera om din respektive satt sig i din famn på bankkontoret? (Och jag tror att Fredrik gärna vill ha tillägget ”i Jakobstad” här eftersom han menar att hans reaktion hade varit mildare på ett random bankkontor i Helsingfors).

Bild: Kavilo photography

Jag vet inte hurdana frågor du ställer till din sexåring när ni äter kvällssmörgås men själv tycker jag tydligen att det är rimligt att fråga:
– Ingrid, är du nöjd med ditt liv?
Tack och lov svarade hon ja.

Jag borde ju ha nöjt mig med det, sett mig som räddad ur en lite konstig situation som jag själv placerat mig i. Men icke:
– Vad skulle du vilja ha mer av i ditt liv och vad skulle du vilja ha mindre av?

(Nej, jag vet inte vad jag tänkte. Vad jag sökte.)

Men svar fick jag, efter en stunds tankepaus:
– Jag skulle vilja ha mera av husdjur och mindre av en ny säng.

Hon har alltså genomskådat vår sängstrategi och godkänner den inte. Vi hade tänkt att hon skulle få en högsäng så att det blir lite svårare att komma till vår säng på nätterna. Nu har hon själv insett att en högsäng gör det svårare att komma till vår säng på nätterna och är plötsligt väldigt ointresserad.

Jag tänker att jag fick vad jag förtjänade och borde gå på kurs i hur man samtalar med barn när man intar kvällssmörgås. Väldigt lite gott kom ur just det här samtalet. Jag har mycket att lära.

Ända sedan jag läste första boken i Fifty shades of Grey-trilogin har jag ångrat mig. Varför gav jag den boken min dyrbara tid? När det finns så ofantligt många bra böcker i den här världen som jag inte kommer att hinna läsa? Men nu plötsligt har jag ett svar. Nu plötsligt vet jag varför jag läste boken. Det ger mig nämligen rätten att säga vad jag tycker.

Åtminstone i mitt facebookflöde flödar kommentarer om Fifty shades of grey just nu. Någon väntar ivrigt på att se den. Någon annan kräver bojkott på grund av den sexualitet som finns i filmen.

Jag kommer inte att se filmen. De timmar som berättelsen fick när jag läste boken är bortkastade nog så filmen vägrar jag se. (Faktum är att jag i skrivande stund överväger att avsluta det här inlägget nu genast eftersom jag nu ger ännu mera tid åt det, men jag kör på nu när jag ändå börjat eftersom det känns ännu mera bortkastat om dessa minuter resulterar i ingenting alls.)

Orsaken till att ni inte lär hitta mig i biosalongen är inte politisk. Men jag fattade inte grejen. Inte alls. Jag hade förväntat mig lite svag men lite kittlande litteratur men fick mycket svag och inte alls kittlande sådan och var besviken och konfunderad.

Jag var uttråkad hela vägen. Det fanns ingenting som fångade mig och ingenting som jag ville veta mera om. Jag antar att personerna skulle förrställa fascinerande men de var mindre intressanta än alla människor jag stött på, både i litterär och verklig värld. Om jag minns rätt slutade boken på ett sätt som borde ha fått mig att vilja läsa nästa bok, men det fanns inte en chans och nu några år senare är nästa bok fortfarande oläst.

Ibland var jag bara uttråkad och ibland var jag både uttråkad och generad. Pinsam till mods. Det kan hända att det var första gången en bok har fått mig att skämmas, faktiskt. Och det är ju ändå någon slags prestation.

Något i mig tycker ju att varje bok som en enda läsare älskar förtjänar sin plats på jorden, men det är svårt ibland. Nu är ibland. Jag vill inte verka elitistisk för jag är verkligen inte elitistisk. Jag läser ofta böcker med rosa och vita omslag, om vi säger så. Jag är inte för fin för någon bok. Inte för den här heller. Men jag fattade inte och tyckte inte om. För mig var det redan 50 nyanser för mycket av den här Grey.

”Själv skulle jag ha oerhört svårt att finna en man i förkläde med blöja under armen attraktiv – tyvärr!”

Ja, en av nyhetsveckans allra roligaste kommentarer finns under Markus Haakanas text om delade (eller egentligen då icke-delade) föräldraledigheter.

Jag har i och för sig kanske aldrig sett Fredrik i förkläde och om det någon gång har hänt så har han absolut inte haft en blöja som accessoar, men det sexigaste som finns är att Fredrik är den pappa han är. Han är kanske aldrig snyggare än när han bygger lego med Ingrid eller läser för Arvid. När han inte bara ger dem det som finns kvar att ge efter allt annat utan när han ger dem sitt bästa jag för att de är värda just det. När han i perioder har valt bort världsliga, sekundära ting som karriär och självförverkligande för att satsa helt på våra barn. Sina barn. Då är han mannen jag valde och ännu mera. Då bli jag knäsvag. Då är han så sjukt attraktiv.

Men allt det jag sa just spelar ju faktiskt ingen roll. För inte kan vi ju ta in attraktion som argument när vi väljer vem som är föräldraledig. Älskling, tror du att du eller jag är en sexigare hemmaförälder? Hur tror du att jag gör mig i långkalsonger och smutsigt hår? Tänder du på mig också om jag utmanar rådande normer genom att vara en pappa som stannar hemma? Eller en mamma som jobbar?

Nej. Just attraktionsargumentet vill jag verkligen inte ta till när jag fattar avgörande beslut om vem som är hemma med våra barn. Men om jag mot förmodan plötsligt skulle vilja det så är Fredrik inte mindre attraktiv för att han valt att vara hemma med barnen. Helt tvärtom. Faktiskt.