En vän till mig ville absolut att jag skulle ge tv-programmet Gift vid första ögonkastet en chans. Och så ville hon att jag skulle blogga om det efteråt. Det blir mera spridda tankar än någon genomtänkt helhet. Men det blir. Sabina, det här inlägget är till dig.

Instinktivt är jag emot hela programidén och det beror nog på att jag inte tycker om när vi gör underhållning av människorelationer. De relationerna är sköra nog som de är. Att utsätta dem för filmkameror och tittarsiffror känns på något sätt bara brutalt.

Jag har också svårt med att låta experter kombinera människor på ett så lyckat sätt som möjligt. Jag tror inte att det finns några formler som garanterar någonting och det skulle vara oerhört intressant att se hur jag och Fredrik skulle passa ihop enligt experternas uträkningar. Jag är nämligen inte säker på att vi skulle vara någon optimal kombination på pappret men oj så vi fungerar i verkligheten.

Däremot tror jag att kärlek långt är ett val och att man säkert kan välja att älska också en människa som man träffar första gången i brudklänning. Jag blev förstås förälskad i Fredrik utan något aktivt viljebeslut men när den där första förälskelsen svalnade – jag minns det väl – så valde jag att älska honom. Jag vill inte vara oromantisk, men bara förälskelse är inte någon speciellt starkt grund för ett äktenskap. Då kan ett aktivt viljebeslut vara bättre. Många av de äktenskap som finns i vår värld har byggts på annat än förälskelse och det betyder inte att de är sämre än de romantiskt baserade äktenskap som vi i västvärlden hyllar.

Så jag var skeptisk. Mycket skeptisk. Och efter att ha gett programmet en chans är jag fortfarande skeptisk. Men kanske lite mindre skeptisk.

Jag såg ju deltagarnas längtan efter tvåsamhet och det är svårt att vara likgiltig eller kall och hård i mötet med den. Det är lätt för mig att säga att det inte krävs ett tv-program för att hitta någon att dela livet med. Fredrik dök upp i mina föräldrars kök när jag var nitton och ett halvt, jag kan inte ens ana den smärta som bor i längtan hos den som är ensam ännu när trettio för länge sedan är passerat och fyrtio närmar sig. Jag har ingen rätt eller lust att döma den som då tycker att ett tv-program känns som ett sätt värt att pröva. Då har jag faktiskt svårare med tv-program med oklara spelregler som till exempel Paradise hotel där människans längtan efter gemenskap görs om till något helt annat och där spelet gynnar den som spelar fulast.

Men. I tv-programmet ska deltagarna vara gifta i fyra veckor och kolla om kärlek uppstår under de veckorna. Om så fortsätter äktenskapet. Om inte så blir det skilsmässa. Sådana äktenskap finns inte i verkligheten. De allra flesta, om inte nästan alla, som gifter sig gör det för livet. Någon liberalt inställd kanske tänker att det räcker gott med tio år, men åtminstone gifter sig ingen för fyra veckor. Så hur genuint och bra kan det bli med de premisser som råder i programmet?

Och igen – de där filmkamerorna. Hur kan en relation byggas upp på fyra veckor när det första gemensamma hemmet under de veckorna ockuperas av teknisk och konstnärlig personal? Förutsättningarna och omständigheterna är extrema och en relation kan knappast gynnas av en så märklig start. Dessutom en start som väcker omgivningens reaktioner, en start som ska försvaras hela tiden. Dels den egna familjen och de egna vännerna som reagerar. Men också tv-publiken som kommenterar. Och till och med någon random prästfru i grannlandet som skriver om det i sin blogg.

Jag tror ju att världen blir bättre varje gång en relation är stark och sann och kärleksfull. Så jag hoppas verkligen på att det här kan gå vägen, och jag kan också se att många andra relationsstarter kan vara väldigt märkliga. Jag steg ju av Sverigebåten för mindre än en timme sedan, om vi säger så. Ett ärligt försök med en total främling är kanske inte den sämsta tänkbara starten. Alla oärliga försök känns på något sätt ändå mera misslyckade.

Har du liksom jag gett programmet en chans? Vad tänker du? Är du en omvänd skeptiker, en övertygad skeptiker eller någon som trodde och hoppades från första början?

Hälsningar från Stockholm. Jag firar vårt lands självständighet i exil med en av mina bästisar och hennes andra bästis och den föregåendes son som fyller fyra månader idag. Det går verkligen ingen nöd på mig. Inte ens fast här finns huvudlöst mycket folk och jag just åt en ganska dålig toast.

Jag har sovmorgon på fredagar den här perioden. Sovmorgon spelar ju som bekant sällan någon speciellt stor roll när man har småbarn men just den här fredagsmorgonen stör mina barn en sovmorgon i en helt annan del av landet så när jag somnade igår hade jag höga förväntningar. Kaxigt la jag väckarklockan på 9.30.

Ha.

Jag vaknade av mig själv. Det var mörkt, men det är det ju alltid numera. Jag försökte innerligt somna om. Valde att inte titta på klockan för om klockan hade visat sig vara mycket hade jag troligtvis gett upp direkt. Så jag försökte. Länge. Och till sist tittade jag på klockan.

6.23.

Jag som i vanliga fall blir väckt av väckarklockan 7.30 eller 7.45 vaknade en rejäl timme tidigare. På min sovmorgon.

Det här måste gå till historien som världens sämsta sovmorgon. Resten av dagen, som redan från början var fantastisk, lär ha lätt att överträffa starten.

Tidigt idag på morgonen stod jag på perrongen. Världens allra finaste tre åkte iväg i tåget, kvar stod bara jag och vinkade. Och blinkade bort tårar. Svalde hårt. Försökte tänka på hur ofantligt goda dagar jag har framför mig, men det gick inte. Jag ville bara dra ut de där tre ur tåget och ha en helt vanlig dag. En helt vanlig småbarnsdag.

Ibland kan jag känna att de där helt vanliga småbarnsdagarna är nästan brutala. Att de sedan blir år, år som är intensiva, år som sliter. Lite för ofta längtar jag efter att få vara ifred. Till och med mina mest sociala sidor har mött sin överman och den övermannen heter småbarnstillvaro. Ibland kan jag längta efter att de ska bli stora. Jag kan längta efter den tid då jag får läsa hela lördagen. För att jag kan och för att det inte finns någon som kräver hela tiden.

Idag på morgonen stod jag på perrongen och längtade ingenstans. Men mitt framtida jag längtade redan tillbaka till det jag som finns idag. Jag kunde ana hur det kommer att kännas sedan. När jag får läsa hela lördagen för att ingen av dem vill vara med mig.

Sedan jag var sjutton har jag tyckt att alla tider har varit den bästa hittills och jag vill bli ännu bättre på att njuta av det som är just nu. Så. Jag njuter av att mina barn tycker att jag är bäst i världen. Ingrids tilltro till min förmåga är enorm och det blir nästan skrattretande för jag är ju så dålig på så mycket. Hon vet inte det. Jag njuter av att de alltid vill vara med mig. Jag njuter av att få veta vad de tänker på, vad som oroar dem. Jag njuter av alla kramar och pussar. Alla stunder när en liten kropp finner trygghet och tröst i min famn.

Dagarna går så snabbt. Också tärande småbarnsdagar avlöser varandra i ett hisnande tempo. Den här hösten försvann i någon dimma och om två veckor är det jullov. Förr än jag tror är barnen stora och då ska jag försöka lyckas njuta av det som är då även om jag kan ana att delar av mig kommer att längta tillbaka till den här tiden. Ofta. Kanske rentav längta ännu mera då än jag någonsin längtat nu.

Artikeln på svenska.yle.fi berättar om fulla föräldrar med småbarn på Sverigebåtarna och folket reagerar och kommenterar. Med rätta.

Det här med alkohol och föräldrar är en eldfängd diskussion. Jag har lovat mig själv att mina barn aldrig aldrig någonsin ska se mig full. Och med full menar jag inte redlöst berusad. Nej, med full menar jag redan den där lite för höga rösten, den där lite för intensiva blicken, de där lite för hastiga rörelserna. Den där lilla skillnaden som våra barn lär märka direkt. Den där lilla skillnaden som våra barn lär frukta direkt.

Jag vet att min linjedragning är hård men den känns som en linjedragning som jag inte kommer att ångra. Jag har fått höra att människor med min linjedragning är fördömande och hårda. Tråkiga. Att man ju måste få ha lite roligt också. Att man ju faktiskt inte slutar vara sig själv när man blir förälder, och med det verkar man då mena att man måste få bli full ibland och att barnen troligtvis råkar vara med någon eller några av gångerna.

Jag vill inte. Jag vägrar. Jag har tröstat för många tonåringar som gråtit på grund av sina föräldrars alkoholbruk. Jag har hört för många tonåriga eller vuxna barns smärtfyllda berättelser om hur obehagliga vissa situationer var när de var små. Midsomrar, fyrtioårskalas, nyårsaftnar. Jular. Mitt hjärta brister. Orkar inte. Jular.

Du får tycka att jag moraliserar. Jag kan ta det. Jag har redan tagit det. Men jag kan inte ta att mina barn ser mig full och blir rädda för mig. Ingen fylla kan någonsin vara så bra att den är värd mina barns rädsla.

Möt Arvid Kass, två år gammal. Hela sitt liv har han ju fungerat nästan skrattretande smidigt som människa och han har uppenbarligen inte tänkt sluta med det nu heller.

Jag känner ingen gladare person. Solstrålen, säger de på dagis och det är lätt att förstå vad de menar. Han har ett rejält humör och oftast är det gott. Tack och lov, för det inte är nådigt när det är illa. Jag fruktar, kanske rentav med goda orsaker, att han ärvt något av min måttlöshet och min dramatiska ådra.

Han äter nästan allt. Älskar broccoli. Slukar sin morgongröt. Men när det är stopp så är det stopp, precis som det har varit från början. Det är absolut ingen vits att försöka locka i honom ens en sked eller två till efter att han meddelat att han är klar. När Arvid är mätt så är han mätt.

Hans sömn är fortfarande en stilstudie i perfektion. Vi släcker lampan och stänger dörren klockan åtta på kvällen och går in nästa gång någon gång mellan halv åtta och kvart över åtta på morgonen, beroende på när vi själva stiger upp. Däremellan kan vi höra prat och sång från hans rum, ibland en timme efter att vi lagt honom och ibland en timme innan vi tar upp honom. Han trivs i sin säng. Det här är i vår värld väldigt konstigt. Men väldigt skönt.

När Arvid började på dagis i augusti kunde han säga mamma och något som skulle föreställa tack. Nu har han plötsligt många ord på sin repertoar. Mima är och lär en tid förbli hans ord för Ingrid. Mamma och pappa är andra riktigt viktiga ord. Tutu, förstås. Potta, kiss, bajs, hus, bil, borta, sko, mat, dricka, hej, faffa, fammo, mommo, moffa, pippi, bok, mugg, Benji, Matti, Cicci, kex, Arvid. Det tog ju en tid för honom att börja tala, men det var värt all väntan. Det är så fruktansvärt roligt att vara med nu när det nästan dagligen dyker upp nya ord. Hans första tvåordsmening var ett klockrent ”min bok” (och nej, modersmålsläraren i mig sörjde inte) och hans första treordsmening var ”pappa borta nu”.

En av Arvids mest irriterande vanor är att han nästan dagligen vill komma upp i famnen någon gång när vi är i köket. Sedan visar han med mer än önskvärd tydlighet att han vill till matskåpet. Han öppnar dörren och sitter sedan en lång tid i famnen och spanar efter matvaror att begära.

Arvid tycker troligtvis allra allra mest om att leka med Mima. Om han är solstrålen så är hon hans sol. Att bli avvisad av henne är hans största sorg och besvikelse. Han tycker väldig mycket om skor. Han tycker om att läsa och sparka fotboll. Han tycker om att vara aktivt med och hjälpa till med matlagning och städning och klädtvätt. Han har redan tömt bestickkorgen helt själv flera gånger än Ingrid har gjort det hittills i hela sitt liv.

Han passar väldigt bra hemma och i andra miljöer som är planerade för människor i hans livsskede men väldigt dåligt i många andra miljöer. I kyrkan i söndags fick han skolvitsordet tre på en skala från fyra till tio. I butik brukar vitsordet oftast landa på en svag tvåa. Plötsligt förstår jag varför det finns koppel för barn. Jag skulle hellre leva på knäckebröd och vatten i två dagar än handla ensam med Arvid. Faktiskt.

Han är den gulligaste som finns. Jag tröttnar inte på honom. Ibland när jag tittar på honom tänker jag att jag aldrig någonsin kommer att kunna bedöma honom objektivt och att det är väldigt skönt att jag slipper göra det. Ibland är jag rädd att jag inte kommer att kräva någonting alls av honom utan bara tycka att hans existens är en fullt tillräcklig gåva till den här världen.

Älskade lilla människa. Tack för att du kom till oss. Tack för att jag fick bli din mamma. Tack för allt du ger oss bara genom att du är du. Tack för att du förändrade allt till det bättre för all framtid. Tack för två magiska år. Må det bli många, många till.

Jag tror att jag skulle kunna älska många barn lika mycket som jag älskar Ingrid och Arvid. Jag tror också att jag skulle kunna orka med många barn lika bra som jag orkar med Ingrid och Arvid. Men jag vet inte om jag skulle klara av att bära många barns smärta.

Med två barn finns det redan tillräckligt många riskmoment för en lättviktarsjäl som min. Redan nu finns det så mycket som kan gå så fel. Kompisrelationer som strular. Födelsedagskalas man inte blir bjuden på. Skolprestationer som leder till besvikelse. Obesvarad tonårsförälskelse. För att inte tala om de där sakerna jag inte ens vill tänka på i samma mening som mina barn. Sjukdom, depression och ond bråd död.

Ja, redan med två barn finns det så många sorger bakom knutarna att jag ibland bara vill hålla dem hemma hos mig för evigt. Här kunde vi sitta i en ring och sjunga Kumbaya hela dagarna och låta den där pissvärlden utanför hålla på med vad den vill.

Så hur kan man bära smärtan hos flera barn än två? För våndorna ökar ju nog. Väl? Eller? Jag inser ju att ljuset och kärleken förstås också tilltar för varje människoliv som kliver in över tröskeln i ett hem och stannar kvar, men vågar jag tro att det ljuset och den kärleken skrämmer bort en del av mörkret? Ibland känns det som om just mitt modershjärta inte riktigt mäktar med all den smärta som jag vet att någon gång blir min och som om det därför omöjligt kan vara lyckat att bjuda in ännu mer av den varan.

En man i mitt liv har två par byxor och han vet att det räcker. När ett par tvättas kan det andra paret användas. Ganska enkelt. Egentligen. Han behöver inte mer och vill inte ha det som han inte behöver.

Han utmanar mig så vansinnigt mycket och jag behöver verkligen utmanas. Jag som räknade mina klänningar för några år sedan och kom fram till att de var nästan åttio stycken. Det är inte precis svårt att hitta en annan när en tvättas. Eller egentligen är det svårt att hitta en för det finns ju alldeles för många att välja mellan.

I över ett år nu har jag shoppingstrejkat. Det har verkligen varit en utmaning för mig och som sagt behöver jag verkligen utmanas. Under det år som gått har jag köpt en klänning till min systers bröllop och ett par vinterstövlar (mina gamla hade ett hål som jag kunde trycka tre fingrar genom). Det är allt.

Om en månad tar min shoppingstrejk slut och jag har redan under några månaders tid känt mig som en alkoholist som snart ska lämna rehaben. Det har varit förvånansvärt lätt att avstå helt men hur kommer det att gå när det igen är tillåtet att shoppa? För mig som måttlös allt-eller-inget-människa kan just det där mellantinget vara det absolut svåraste och regellös kan jag tyvärr inte vara, så god självinsikt har jag.

Jag hade egentligen redan gjort upp en plan. Jag hade tänkt att ett lustplagg i månaden skulle vara tillåtet. Jag hade testat idén på några goda vänner och alla godkände. Men så hörde jag att han har två par byxor. Och så träffade jag den person som under den här strejken fungerat som mitt samvete och den personen sa ungefär just precis så här:

– Ett plagg i månaden? Men det är ju sextio plagg på fem år. Sextio plagg som du inte direkt behöver utan bara vill ha. Tycker du det är rimligt?

Nå nej. Förstås inte. Den plan som jag hade gjort upp under veckor krossades och gjordes om på två minuter.

Från och med januari 2015 får jag köpa ett lustplagg i kvartalet. Var tredje månad får jag köpa ett plagg som jag egentligen inte behöver. Det blir fyra i året. Tjugo på fem år, vilket trots allt är väldigt mycket mindre än sextio.

Det går åt rätt håll och det gläder mig även om det är långt kvar tills jag har två par byxor och nöjer mig med det.