frågade Nasse en gång. Och Nalle Puh svarade att kärlek inte är något man stavar till utan något man känner. Jag håller med. Lite. För kärlek är ju mycket mer än något man känner, det är i allra högsta grad också något man gör.

Gårdagen går till historien som dagen före dagen före dopparedagen då vi vände upp och ner på hela hushållet för att hitta en biblioteksbok som absolut måste returneras före jul. Och Fredriks letande igår var kärlek. Jag tror knappast att drivkraften var hittelönen på tio euro (speciellt inte med tanke på att vi har en väldigt gemensam ekonomi) utan hans hustrus inre frid. Han letade i köksskåp, bakom och under soffor, på balkongen, i bilen och i badrummet. Och också jag letade lite grann och kände mig mycket grann älskad.

Ibland stavar man till kärlek genom att leta efter ett föremål som är verkligt viktigt för någon annan människa att hitta.

Och ibland stavar livet till rättvisa genom att låta letandets hjälte hitta föremålet till sist.

I lördags bakade jag pepparkakor ensam med tre barn. Samtidigt som jag kokade risgrynsgröt. (Om du vill stanna upp där och hylla mig med blommor, chokladkonfekt eller ett diplom i guldram så är det helt okej, men om du vill får du gärna läsa vidare.)

Det var idylliskt och vackert ganska få stunder men barnen älskade det. Jag försökte och till och med lyckades behålla lugnet för jag insåg att den där avsaknaden på det vackra skulle eskalera och ta över allt om jag gav uttryck för mina egentliga känslor. De stora barnen bråkade om vem som hade vilken pepparkaksform (vi har ungefär fyrtio stycken att välja mellan så det blev förstås ganska trångt), vem som hann baka flest pepparkakor, vem som samlade ihop mest deg och vems pepparkakor som klarade flytten till plåten med minst antal skavanker. Tvååringen blev konstant överkörd och var ganska frustrerad så där som det är för oss människor när vi vill mycket mer än vi får och kan. Och som tvååringar gör och ska göra så gav han högljutt uttryck för sin frustration, han är ju inte den som håller inne med sina negativa känslor för att sprida god stämning.

Och någon gång när jag bara ville bunta ihop alla ogräddade pepparkakor till en enda stor degklump och säga att vi faktiskt gör inte det här om det ska vara så här arma jobbigt så tänkte jag på min mamma. Min älskade mamma som var ensamstående trebarnsmamma redan när hon var tjugofem. Som då hade tre flickor under fem år. Tänk att vi någonsin fick göra något alls. Tänk. Mitt i lördagens pepparkaksbak förundrades jag över att vi faktiskt fick baka pepparkakor. För mamma gjorde ju alltid allt sådant ensam med tre barn. Och troligtvis med risgrynsgröt på spisen. Tänk att vi fick göra till och med så mycket mer än baka pepparkakor.

Jag har alltid älskat min mamma och tyckt att hon är fantastisk. Men sedan jag själv blev mamma har min beundran för henne vuxit så enormt mycket. Tänk att hon fixade allt det som hon fixade och tänk att hon gjorde det själv. Alla ensamstående föräldrar förtjänar varje dag de blommor, den chokladkonfekt och det diplom i guldram som jag faktiskt inte är värd bara för att jag bakade pepparkakor med tre barn i lördags.

Inte ser de ju mycket ut för världen heller sådana där pepparkakor som kommer till under sådana där omständigheter. Men det är en bisak i sammanhanget.

Igår var det julfest och igår var det dags. Natten till samma igår vaknade jag mitt i en dröm där jag och julskådespelarna var på någon slags lägerskola och jag sprang och letade efter en av musikerna i tälten. Jag låg länge vaken och försökte somna om. Eftersom det var så vansinnigt svårt började jag tro att klockan måste vara åtminstone nästan morgon. 3.17. Okej, kanske inte. Jag somnade om först efter fem och vaknade igen före sex. Det är väl det som kallas att vara riktigt taggad.

Det är svårt att sätta fingret på den nervositet som bodde i mig de där sista dagarna och den där sista natten. För att inte tala om den där sista halvtimmen innan det var dags. Det fanns inte ett enda konkret orosmoln, i så fall skulle vi ju ha röjt undan det. Jag visste att de kunde och jag visste att de skulle och ändå pirrade hela min hud. För nu kunde vi vuxna inte göra något mera, nu låg hela skådespelet i ungdomarnas händer. Jag ville så fruktansvärt innerligt gärna att det skulle gå precis så bra som de förtjänade att det skulle gå.

Och det gjorde det. De har varit fantastiska under repetitionerna och det svenska språket måste nästan hitta på ett nytt ord för att beskriva vad de var igår. De lyste. De strålade. Deras spelglädje sken ända längst bak i salen där jag satt. De gjorde allt rätt. De var magiska. När de femtiotre minuter efter prologen började sjunga avslutningssången så grät jag. Faktiskt. Och hade sinnesnärvaro nog att konstatera att jag inte gråtit förr i den där situationen men att jag tydligen bar det ännu mer än jag hade trott.

Jag såg ju inte bara det som alla andra såg, inte bara det som ögat kan omfatta. Jag såg alla de mörka kvällar efter skoltid då de stannat kvar i timmar efter att alla andra elever gått hem. Jag såg alla de gånger som jag och/eller Dan ropat att vi kör den här scenen ännu en gång till och de inte suckat och klagat utan levererat för sjunde gången samma dag. Jag såg alla de stunder som de fått vänta och vänta och vänta på att få göra sin scen. Jag såg alla de uppmuntrande ord och skratt och applåder som de gett varandra medan vi repeterat. Jag såg alla de framsteg de gjort under de månader vi hållit på, alla de gånger som en fråga blivit löst och alla de gånger som en scen landat efter att ha svävat oroligt. Jag såg allt det och jag såg alla dem. Och den där stoltheten som bodde i mitt hjärta handlade om så väldigt mycket mera än den föreställning de levererade igår.

Det bästa med mitt jobb är och har alltid varit att få jobba med unga människor på tröskeln till vuxenlivet. Att få se dem växa och överträffa sig själva. Att få vara med på ett litet hörn när de funderar på vem de är och vem de vill vara. Att få jobba med dem på det här unika sättet gör allt det där bästa så klart och tydligt för en själv. Tacksam, lycklig och ofattbart stolt var jag igår.

På bilden tar julskådespelarna emot det jubel de förtjänar. Bilden är tagen av Jesper Pettersson och lånad från skolans blogg.

Fredrik är ju den minst dramatiska som finns. Förutom när det kommer till städning. I en svag stund idag sa han att det inte blir någon jul alls om vi inte städar.

Jag är ju den minst pedantiska som finns. Förutom när det kommer till Fredriks välbefinnande och när han blir offer för det dramatiska är det allvar. I en svag stund idag sa jag att okej då vi städar och plötsligt blev det jul också hemma hos oss.

I julröd klänning gick jag hemifrån kvart över sju på morgonen för att fira julfest. I samma julröda klänning stupade jag i säng halv ett och vaknade till igen någon gång efter halv tre. Den julröda klänningen har också fått hänga med på städning, pyntande av julgran, rullande av köttbullar. Och nu senast: fotografering med photo booth med snygg man bakgrunden. Om en stund ska jag och klänningen och familjen på examensfest. Jullovet är i sanning här och det är så obegripligt skönt samtidigt som det är så obegripligt tomt.

Jag gjorde om och jag gjorde rättare. Tänk att jag kände mig så usel i mitt föräldraskap igår att det kändes bättre idag fast jag missade Arvids första dagisjulfest och kom hem från jobbet först efter att han somnat. Det säger ingenting om hur bra jag var idag men massor om hur dålig jag faktiskt var igår.

Föräldraskap. Nog är det ju sådant som gör en ödmjuk.

Aldrig någonsin kommer jag att kunna förtjäna mina barn.

Aldrig någonsin får det betyda att jag slutar försöka förtjäna dem.

Tänk att deras liv är lagda i våra händer.

Jag kommer hem tjugo minuter efter läggdags till glada barn och den bästa av barnvakter. Bara tre minuter efter att jag kommit innanför dörren gråter båda mina barn och ja, det beror faktiskt på mig. Jag är lite stressad för att klockan är mycket och de ska upp okristligt tidigt imorgon för att hinna på dagisjulfest och jag handlar samtidigt både superrationellt och superirrationellt genom att börja fösa dem i säng innan jag hunnit få av mig stövlarna.

Alldeles för sent inser jag att jag ju borde ha byggt lite lego, kört en sväng med en leksaksbil och frågat hur dagen varit. Sådant som jag gör när jag träffar mina barn på eftermiddagen. Men det inser jag först efter att de redan hunnit gråta. Efter att Ingrid ropat åt mig att gå ut ur rummet och låta henne vara. Tre minuter efter att jag kommit hem. Efter att vi inte sett varandra på nästan ett halvt dygn.

Jag kände mig för en stund som världens sämsta mamma. Och jag avskyr den känslan för helt oberättigad kommer den aldrig. Åtminstone inte till mig. Knappast var jag världssämst ens idag, men jag var verkligen inte den mamma som mina barn förtjänar och verkligen inte den mamma jag vill vara. Tack och lov verkligen inte heller den mamma jag brukar vara.

Lite hann jag reparera skadan. Nåd är det att man ibland hinner. Barnvakten läste ett kapitel för Ingrid och jag läste tre böcker för Arvid. Jag hann krama om dem båda och när de landade i sina sängar var vi vänner igen. Båda sjunger i sina sängar och inte sorgliga visor om fruktansvärda mödrar utan ganska muntra melodier. Så inte ens idag verkar jag ha lyckats förstöra dem. Deras sängsånger ikväll är bokstavligen ljuv musik i mina öron. Mer än att det landade väl trots den usla starten kunde jag verkligen inte begära idag.

Imorgon gör jag om. Imorgon gör jag rätt. Are. Åtminstone.

Medan jag reparerade hann jag också ta en selfie med årets gulligaste lucia. Ni ser ju själva. Inte helt förstörd ens idag.

I snart en vecka har jag drömt om tomma scener som inte borde vara tomma, om repliker som glöms bort eller blir hel fel, om skådespelare som är sjuka och om mig själv som ytterst ofrivillig inhoppare. Det är den tiden på året. Det är tre dagar kvar tills årets julskådespel har sin sista och första föreställning. Den tiden.

Och trots att jag kom hem från skolan först halv nio ikväll och lär göra det också imorgon och i övermorgon så tycker jag om just den här tiden. Grunderna börjar sitta, redan imorgon skulle vi kunna ro i land en föreställning om vi måste. Men det finns lite tid och utrymme för finslipningar och -justeringar, sådant som redan är bra kan bli ännu bättre och sådant som fortfarande söker sina former kan ännu hinna hitta dem. Allt det vi gjort under några månaders tid ska snart möta sin publik. Alla de långa många tiotals timmar som vi nött på ska småningom resultera i den där 45 minuter korta föreställningen. Det är en mäktig tid, den här tiden på året.

Men samtidigt som jag tycker om den här tiden så tror jag ju att jag vet vad som väntar. Barnen hinner somna på onsdag och torsdag innan jag kommer hem, vi får en kort morgonstund tillsammans och sedan kramas vi inte igen förrän morgonen därpå. Och trots att det blir bara två sådana dagar i år så blir det ändå två sådana dagar. Natten mellan torsdag och fredag blir löjligt kort och nattsömnen löjligt lågkvalitativ. Nervositeten på fredagsmorgon slår det mesta jag varit med om. Kommer jag alls att kunna andas medan föreställningen pågår? Kanske. Men bara kanske. Sedan, efter avklarad föreställning känns det väldigt, väldigt skönt. En liten stund. Sedan kommer tomheten och saknaden. Sådan tomhet och saknad som bara ett jullov rår på. Tur att ett sådant kommer just precis då tomheten och saknaden annars skulle sluka mig. Vilken ofantligt bra timing. Vilken ofantligt bra tid. Den tiden på året.

Och det hände sig vid den här tiden att vi till sist såg tv-dokumentären Like a rockstar. Du hinner ännu. Du borde absolut. Här. Men du har bara några få dagar kvar på dig så det är dags nu. Eller imorgon. Absolut senast dagen därpå.

Att kalla dokumentären intressant är en underdrift. Den griper tag och berör. Skakar om och fortsätter skaka också efter att sluttexterna rullat ut. Och då är jag ju faktiskt inte det minsta intresserad av musik. Men dokumentären handlar inte om musik utan om att vara människa. Och jag är ju ruskigt intresserad av att vara människa.

Jag tänker tusen och en tankar men det är svårt att säga något utan att säga något fel när det handlar om livslevande människor. Men åtminstone en sak vågar jag säga; jag tror inte att vi människor är gjorda för att vara speciellt stora. Vi gör oss liksom bäst som ganska små och när för många vet vem vi är och förväntar sig saker av oss så förstörs och förgörs något i oss. Det kan skrämma mig lite att det idag går så lätt och så snabbt att bli känd. Och att det går ännu lättare och ännu snabbare att sedan förlora sin kändisstatus. Jag tror att vi inte ska dyrka människor och att det beror bland annat på att vi människor inte ska dyrkas. För vi är så fruktansvärt dåliga på det.

Jag tror inte heller att vi mår speciellt bra av att uppnå för många av våra mål för snabbt. Jag tror att den målmedvetna människan ska sträva och hungra för att må bra och när milstolpar avverkas för snabbt tappar den människan något av sitt innersta. Vi andra, vi som aldrig haft en femårsplan och som saknar konkreta mål och tävlingsinstinkt, mår antagligen ganska bra av att vara mätta. Men den som är programmerad till att hela tiden jobba vidare kommer inte att fixa det i längden om målbilderna byts ut med för korta tidsintervall. Om vi har gjort allt vi ville göra redan före vi är tjugofem är det ju alldeles givet att vi kommer att drabbas av tomhet och meningslöshet.

Ja, det är väl svårt nog att vara en helt vanlig människa med ytterst begränsad talang och ett ganska ointressant liv som ganska få personer bryr sig om. Jag tror mig därför veta att jag skulle vara helt ofantligt värdelös på att vara en särbegåvad talang med en massa fans. Och om jag hade varit det när jag var sjutton år… Aj aj aj. Jag skulle inte göra mig som rockstjärna. Alls. Men vem skulle nu? Egentligen?

Den här veckan. Jag säger då det. Än så länge andas vi men den här dagen är nog något av lugnet före stormen så det säger faktiskt ingenting. Tisdag, onsdag och torsdag lär inte bli speciellt vackra dagar. Om jag och Fredrik går om varandra i vanliga fall så går vi rakt på varandra den här veckan och en hel del av det där gåendet på varandra inträffar utanför dagistid. Som sagt; inte speciellt vackra dagar.

Men det finns något väldigt fint mitt i det här eländet. Tre dagar i rad den här veckan kommer våra barn att behöva barnvakt. Det i sig är inte speciellt fint, men alla de dagarna kommer vänner till undsättning, vänner som tar hand om våra barn några timmar för att de älskar oss och för att de älskar våra barn. Och det är det finaste som finns.

Ibland när jag skriver inlägg som det här så brukar mamma säga att vi verkar behöva ha mor- och farföräldrar närmare. Och jag kan hålla med henne. Men just nu känns det som om vi har allt vi behöver då vi ju har en armé av reservmostrar och -morbröder som rycker ut när det krisar i vardagen.

Jag är så oerhört tacksam. På absolut inget sätt tar jag det för givet. Men ändå vågar jag bevisligen be om hjälp. Är det kanske till exempel så här som villkorslös kärlek stavas? Ja, jag vågar nästan tro det. Och att plötsligt få inse att man är villkorslöst älskad gör en egentligen inte speciellt vacker vecka strålande skön.