Så har vi då ännu ett ämne som vi kan diskutera på ett osakligt sätt. 50 000 finländare anser att vårdare ska ha rätt att säga nej till att utföra aborter. Och jag, som min vana trogen tolkar människor generöst, utgår från att det är just det som dessa 50 000 personer anser. Men enligt en hel del röster i kommentarsfälten så är det ju inte det.
Nej. Dessa 50 000 är egentligen ute efter något helt annat och låtsas bara nu. De vill ju egentligen ha bort den lagliga rätten till abort. De vill tydligen ha flera hemmaaborter. De vill aktivt skuldbelägga kvinnor som väljer att abortera.
Jag kan tänka mig att många av dessa 50 000 känner sig missförstådda när de läser sådana kommentarer och de känner antagligen inte alls igen sig själva. De vill kanske egentligen bara skydda en vän som valde att bli barnmorska för att hjälpa barn till världen och inte för att hindra dem från att komma hit och som ser en konflikt där. De vill kanske inte alls skuldbelägga de kvinnor som väljer abort utan kanske minska på skuldbördan hos de kvinnor som mot sin övertygelse dagligen är med och utför aborter.
Det finns ingen högljudd abortdiskussion i Finland just nu. Vi har inte en massa människor som talar för ofödda barns rättigheter. Vi har inte demonstrationer utanför abortsalarna på bb. Och vi har inte det där nu heller. Vi har 50 000 personer som tycker att vårdare borde få välja bort en av många olika arbetsuppgifter.
Och ja, förstås ser jag problem i medborgarinitiativet. Jag är mycket glad att det inte är jag som ska fatta beslut och ta ställning för det här är en svår fråga.
Men. Jag tycker att argumentet med att man faktiskt väljer sitt jobb själv är att göra ett stort problem litet. Och varje gång vi gör det så förminskar vi människor. Och jag tycker att vi måste tro på att människor menar det de säger sig mena tills de själva bevisar motsatsen. När vi börjar utgå från att det finns en lömsk agenda bakom saker och ting har vi på något sätt redan förlorat.
Nästan för lycklig 
Ja. Jag har läst lite av debatten och blir alldeles trött. Har ingen aning om vad jag tycker i sakfrågan och är liksom du glad att slippa ta ställning. Men. ”Jaha, så de vill inte utföra aborter. Ska dom då också ha rätt att inte vårda en patient av annan hudfärg *eller annan valfri huvudlös jämförelse*”
Pust.
Jag skrev inte under medborgarinitiativet. För 15 år sedan hade jag antagligen gjort det. Och jag tror inte det finns många barnmorskor som dagligen utför aborter som på riktigt mår så psykiskt illa att de tar skada. Lite väljer man väl redan då man väljer arbetsplats. Men barnmorskor bör vara förberedda på att det kan komma emot. Att då backa och inte stöda skuldbelägger kvinnan som söker vård ännu mer än hon antagligen redan gör själv. Det är inte professionellt.
Jag förstår hur du menar och tänker. Samtidigt är det ju tråkigt om man inte ska kunna välja att hjälpa barn till världen om man tror att livet börjar tidigare än de flesta andra tror.
Livet har flera sidor. Och jag tror absolut att det går att komma överens på arbetsplatsen utan att det är lagstadgat. Personalen kan inte se sig själv som delaktig i aborten. Det är inte de anställdas sak. Det är kvinnan som sväljer pillrena och får leva med det beslutet resten av sitt liv. Bättre att vårda kvinnan så bra och kärleksfullt att hon inte sätter sig i samma situation igen, utan får ens ett frö inom sig att hon är värd bättre. Alla väljer vi dåligt ibland.
Ska en läkare som konverterat till Jehovas vittnen ha rätt att förvägra patienter blodtransfusion?
Eller om en läkare är starkt emot preventivmedel, ska hen då ha rätt att vägra utföra kastrering?
Nej. När man går till jobbet lämnar man personliga övertygelser hemma och sköter jobbet enligt föreskrifterna.
Det skulle ju heller inte fungera om poliser börjar döma godtyckligt.
”Jasså, du körde 160km/h genom ett bostadsområde. Nåå.. jag tycker inte det var så farligt.. vi glömmer det”
Jag förstår hur du tänker men håller inte med om att det är helt jämförbart eller fullt så enkelt. Kan avundas att du tycker att det är så enkelt. Men vi har väl olika gåvor och den är inte min.
Jag förstår problematiken som uppstår för en del människor, och det har väl främskt att göra med att vissa tillskriver ett foster ett högre värde än andra.
Samtidigt finns det inget jobb som bara har roliga uppgifter, själv skulle jag gärna skippa intrastaten och bokföringen.
Livet är så svårt man gör det, och om man väljer att lyfta upp fostret till en gudomlig gåva så skapar man ju ett etiskt dilemma åt sig. Om man däremot kan hålla det på en mer realistisk nivå och se det som en outvecklad organism som har stor chans att bli socialfall eftersom mamman inte är redo att ta hand om det, då skapar man inte en fiktiv skuld på sig själv.
Kan man inte frångå det forstnämnda så kanske man borde se sig om efter något annat.
Jag skrev under medborgarinitativet. Helt enkelt för att jag tycker att det måste finnas en rätt att vägra. Precis som varje man i Finland har rätt att välja civiltjänstgöring istället för armén, så ska också sjukskötare som inte vill (av vilken orsak de sen tänker på) delta i abort ha rätt att vägra. Det borde inte vara så svårt att leta efter en sjukskötare som inte har problem med abort.
Den stora skillnaden där ligger väl i att det är allmän värnplikt för alla män, medan alla kvinnor inte är barnmorskor.
Jo, MEN du kan också välja att göra civiltjänstgöring så du behöver inte göra militär värnplikt om det strider mot din tro eller etiska åsikt.
Precis som att alla kvinnor inte måste vara barnmorskor som aborterar så måste inte alla män vara krypskyttar i Kustjägarkompaniet.
Hej! Att man i Finland har valt att utföra aborter på vanliga sjukhus och inkludera det i barnmorskors arbetsuppgifter är väldigt bisarrt och mycket sällsynt (förutom i Sverige där man också gjort så). I många andra länder sysslar barnmorskor bara med födslar och graviditet. Aborter utförs av specialläkare som VALT att specialisera sig på aborter, och det sker inte i den ”vanliga” sjukvården utan på särskilda kliniker. Om det var så i Finland också skulle man undvika den här problematiken. Eftersom man valt att göra en så kontroversiell sak så tycker jag att det minsta man kan göra är att ge barnmorskor valfrihet när det gäller abort. Deras arbete är ju egentligen något helt annat. Så jag stöder med andra ord initiativet 100%, och tycker som sagt att saker och ting är lite tokiga här hos oss. 🙂
Också sant. Andra länder har hittat fungerande modeller och att vi inte skulle kunna göra det är troligtvis inte helt sant.
Jag tror att vi alla har olika moraliska och etiska frågor som våra hjärtan klappar lite extra för, men rätt få av oss har i slutändan lyxen att kunna kräva att få inruta oss hundraprocentigt efter dessa på betald arbetstid. Får t.ex. en servitör som är vegetarian och stark motståndare till köttindustrin vägra att servera kött åt sina kunder? Nej, jag tycker att det ligger i var och ens eget intresse att utforma sitt arbetsliv så man inte utsätter sig för situationer man mår dåligt av. Jobbar du inom kundbetjäning är det kundens, inte dina egna, behov som går före. Jobbar du inom vården är det givetvis patientens.
Också en bra poäng. Förstås. Men kan man tänka sig att det till och med skulle kunna vara i patientens intresse? Eftersom en del har problem med aborter redan nu kanske det rentav skulle kännas bättre om man visste att den barnmorska man är i kontakt med själv är bekväm och inte mår dåligt och fördömer dig?
Kanske inte alls hållbart. Jag bara testar tankar.
Håller med Maria här, att aborter inte skall behöva vara en naturlig del av ett barnmorskearbete! Den lag som nu förespråkas borde ha varit en självklarhet för länge sedan. De flesta vårdare, barnmorskor och läkare har valt sitt yrke i syfte att vårda och rädda liv. Inte det motsatta.
Ja, jag misstänker att en stor del av dem som undertecknat detta medborgarinitiativ faktiskt kunde tänka sig att skriva under även ett initiativ till att förbjuda aborter helt och hållet. Är det så konstigt? Jag anser att en lag som kan ge liv är en lag som borde diskuteras.
Jag blir så förbenat trött på detta snack om att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar. Visst, så är det. Men om man är gravid, då handlar det inte längre bara om min EGEN kropp utan också om någon ANNANS kropp!
Denna någon passar kanske inte in i min livssituation, min familjeplanering eller mitt schema. Tanken på ett sjukt barn kan säkert kännas skrämmande och övermäktigt. Men i vilket skede blev våra egna liv så fruktansvärt viktiga att vi förbehåller oss rätten att utplåna ett annat!?
Den enda tröst jag själv hittat i fråga om aborter är att dessa små liv, som aldrig fick chansen att växa upp här, får vila evigt trygga i Jesu famn. Hoppas den tanken kan trösta någon annan som kämpar med dehär frågorna.
Och må Gud i sin nåd förlåta oss!!
Men alla barnmorskor och läkare har varit medvetna om vad som förväntas av dem då de blir färdiga. Skulle det finnas en samvetsköausul och den hölls på att tas bort skulle jag bättre förstå diskussionen. Men nu har den ”aldrig” funnits.
Så är det. Samtidigt finns den samvetsklausulen i andra länder och det triggar säkert oss här också.
Kom ihåg att de flesta (inberäknat medicinsk expertis och Finlands lag) ser abort som ett sätt att förhindra uppkomsten av ett liv, och inte att utplåna ett. Det är ju en ganska monumental skillnad. 🙂
Det är en monumental skillnad. Och det för oss till frågan om när ett liv uppstår och där tycker vi ju väldigt, väldigt olika!
Nämen alltså. Du har rätt. Det går inte att diskutera detta. För i detta kommentarsfält kommer samma jämförelser som jag sett på andra håll, och finner mycket märkliga. Jag jobbar inom vården. Många som valt att jobba som vården har en stark önskan att bevara och rädda liv. Och detta initiativ är säkerligen taget och underskrivet av sådana som anser att det går emot hela ens etiska värdegrund att vara den som utför aborten. Jag tror knappast att alla de som skrivit under initiativet anser att abort borde förbjudas. Jag tror inte heller att alla de som skrivit under gjort det av religiösa skäl. Själv har jag inte skrivit under, för jag kan inte ta ställning i frågan. Men dessa jämförelser?! För mig känns de lite aningslösa, och till en viss del respektlösa.
Jag känner precis som du; det här är en svår fråga. Och den som tycker att det är enkel och självklar fråga – oavsett på vilken sida man står – har antingen inte förstått hela grejen eller så vet den något som jag inte vet.
Jag är själv utbildad inom vården, och har, som Amanda säger, en vilja att bevara och skydda liv. Jag har väldigt svårt att se ett foster som något man sen sätter i biologiskt avfall. Jag har också svårt att tänka mig att jag skulle klara av att undersöka ett aborterat foster i en rondskål. Jag har ännu svårare att tänka mig att se på när ett foster kämpar för andetagen efter en sen abort (vilket är vanligare i Sverige än här), men inte kunna göra annat än vänta på att fostret (om någon månad en fullständigt livsduglig baby) förlorar kampen. Det är groteskt det här, jag vet, men för oinsatta så är det inte lätt att leva sig in i vad barnmorskor måste göra och utsätta sig för. Det är en del av yrket, ja, och en del av mig anser att det kanske inte är rättvist att en del skall få vägra, då alla ändå vet vilket yrke de väljer… Men jag förstår. Jag förstår initiativet och vore jag barnmorska skulle jag antagligen önska att jag bara fick jobba med att hjälpa barn till världen, inte det motsatta.
Tack för din kommentar, Totta! Det är alltid viktigt att ni mera insatta än vi andra låter era röster bli hörda.
Kan inte låta bli att svara, fastän jag kanske inte borde. Känns lite som att jag tar väl mycket plats i den här diskussionen. Men det är en viktig diskussion.
Jag var abortmotståndare då jag var på gynekologisk avdelning på praktik. Det var läkarstrejk just då så på den avdelningen jag var sköttes bara det som var akut. I praktiken tidiga aborter och andra skrapningar. Det var hårt. Det var jättehårt. Jag fick bra stöd av min lärare, min handledare på praktiken förstod inte alls min sjläsvånda och mitt behov av att älta.
Nu är jag vårdledig och har varit det från och till i många år. Senast jag var på jobb var jag gravid. Jag sötte olika slags patienter och en del av dem var intagna för abort. Också sena aborter. Och det är nästan omänskligt att stöda någon som aborterar bort ett foster i vecka 18 då du själv är 17 veckor gravid. Men det var mitt jobb. Jag ville inte vara ensam då jag kollade fostret i rondskålen, men jobbet behöver göras. Och vad jag hoppades att min graviditet inte syntes under arbetskläderna den gången.
Vad jag vill säga är att jag som barnmorska naturligtvis hellre sköter och vårdar liv. Men det är mitt jobb att också möta sorg, ilska, besvikelser och stöda kvinnor i alla livssituationer. Och aldrig har någon enda kollega någonstans gillat att sköta aborter. Speciellt sena aborter är inte drömjobbet, inte alls.