Världens bästa jobb slår alla rekord den här veckan. Det är ännu bättre än bäst. I alla mina kurser håller studerandena nämligen tal just nu och jag stornjuter. Jag kommer in i klassen, parkerar mig längst bak och sedan börjar föreställningen. De levererar genomtänkta argumenterande tal och tar modigt ställning för eller emot olika företeelser. Efter talet blir det ofta livliga diskussioner. Idag har vi funderat på bland annat köttätande, konsumtion och att ge pengar till välgörenhet. Igår var det pälsfarmer, äggfrysning, könsstereotypier och en massa annat spännande.

Jag är så ofantligt stolt över dem alla. Det är de ivriga och lite onyanserade ettorna som har så mycket energi att jag baxnar. Det är de frimodiga abiturienterna som verkligen tänkt till och som dessutom bevisar att de kan det här med retorik och disposition nu, de har övat mycket under de år som gått och all den där övningen har gett resultat. Ofantligt stolt är jag över dem.

Jag hoppas att de alltid ska vilja och våga föra fram sina åsikter. Jag önskar att de alltid ska använda sitt språk i det godas tjänst och inse att godheten alltför ofta begränsas och förminskas av att den kombineras med tystnad och en känsla av maktlöshet. Jag drömmer om att de ska lyssna på varandra och andra på samma sätt som de lyssnar nu, för vi kan lära oss så otroligt mycket och växa genom att ta del av varandras berättelser.

Jag sitter där längst bak i klassen och medan jag lyssnar till unga människors åsikter och tankar påminns jag om det som jag redan vet; jag har ett helt fantastiskt jobb. Ibland blir det redan självklara bara ännu mera självklart. Den här veckan har varit en sådan vecka. Mot inget jobb skulle jag byta ut det här.