Som jag har längtat efter den kväll som var idag. Jag fick träffa en av mina allra bästa vänner. Vi träffades för en vecka sedan också, men det var inte riktigt samma sak för vi hade fem barn med oss  då. Idag var det bara hon och jag. Förutom att det inte finns något bara med det.

Vi blottade våra själar, lyfte fram vår smuts, såg något av varandras mörker och älskade varandra ändå. I sådana stunder blir man en helare människa än man var innan.

Däremellan skrattade vi. Smutsen och mörkret som låg på bordet idag var inte av den art som skrämmer bort skratt. Snarare tvärtom. När hon tycker jag är rolig och skrattar högre och hjärtligare än alla andra jag vet tappar smutsen och mörkret sitt grepp om mig.

Nåd är att ha en vän som hon. En som gör helare. En som skrämmer bort det svåra.

På Arvids dop för två år sedan tyckte hon också att jag var rolig.