Efter allt som varit den här veckan hade jag nästan hunnit glömma hur bra församling är när det är som bäst.

Jag behövde en påminnelse.

Ikväll var jag med en liten stund på ungdomssamling. Jag fick vara tillsammans med 30-40 tonåringar som valt att tillbringa sin fredagskväll i församlingen. För att de tror eller vill tro att det finns en Gud, en Gud som älskar dem och för att de vill fundera på vad det betyder. För att de tror att det finns en uppgift för dem i den här världen; att sprida ljus och älska sina medmänniskor. För att de vill påminnas om att de är burna av universums mäktigaste kraft och för att de vill vara tillsammans med varandra. För att de har en gemenskap som slår det mesta jag sett.

De struntar i vem som tycker vad gällande kvinnopräster och könsneutrala äktenskap. De funderar inte på om någon svär för mycket, ljuger för mycket, talar för mycket skit eller festar för mycket. Det finns inga åsikter man måste skriva under för att få vara med. Man måste inte tycka på ett visst sätt eller bete sig på ett visst sätt, det finns ingen gemensam regelbok som exkluderae. Det som finns är en gemensam längtan och en strävan efter att hitta mer av den där kärleksfulla Guden och den kärlek Han kan lägga ner i oss att ge vidare.

Tack för påminnelsen.

Magiska ungdomar. Oj. Den plats de har i mitt hjärta. Den är deras.