För tre veckor sedan skrev jag ett blogginlägg och uttryckte min frustration över att jag var förkyld inför ett lopp. Idag skriver jag ett blogginlägg och uttrycker min frustration över att jag fortfarande är förkyld.
Jag snörvlar inte längre. Jag hostar ganska sällan. Men jag hostar ibland, mina öron blir lite sjuka när kvällen kommer och jag känner av min hals. Halsar ska ju inte kännas. Jag är inte frisk.
Två av mina kolleger, naturvetenskapligt bevandrade sådana, började idag använda ord som mycoplasma när jag uttryckte min frustration i deras närhet. Själv tror jag mera på att den här månaden är för mycket på nästan alla plan och att den totala frånvaron av lugn och ro och vila gör att jag aldrig hinner bli helt återställd.
Jag saknar att springa så mycket att jag skulle kunna börja gråta. På riktigt. Tänk vad fint ändå att det kan vara så. Att träningen kan vara så saknad när den uteblir.
Om vi ska hitta något positivt. Och det ska vi förstås. För sådan är jag. När och om jag orkar vara den jag egentligen är.
Nästan för lycklig 
Jag har haft mykoplasma, och det innebar – åtminstone för mig – inte en hals som ”känndes” så där länge. (Däremot mycket våldsam hosta, och, eftersom studenthälsan bad mig ”vila och dricka mycket” när jag ringde och klagade över min hosta i stället för att ge mig antibiotika i tid, ett halvt års grav trötthet som sedan på något märkligt vis blev 3 års grav trötthet till och från.) Jag tror inte att du har det, och hoppas ännu mer att du inte har det, men om du börjar bli tröttare än vanligt rekommenderar jag blodprov. Krya på dig!
Gå och kolla upp det. Bättre att veta och få rätt vård än att gå omkring och undra. Förstår mycket väl din frustration gällande löpningen!