De frågade om de fick komma och hälsa på i sommar. Förstås sa vi ja. Trodde vi att de faktiskt skulle komma? På riktigt? Troligtvis inte. Vi trodde det var något de sa efter en givande och rolig hjälpledarhelg. Lite sådär i fyllan och villan men spiknyktert.

Vi hade helt fel. Förstås kom de.

Två av de finaste -95:or som vandrar på vår jord. Nu ville de se Österbotten.

Vi har visat dem valda delar av våra slätter. De åkte till Pörkenäs (”vårt Lekholmen”), de åt på Korv-Görans, de fick saft och kex i Fredriks barndomshem och de lyssnar dagligen (ibland varje timme) på Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo.

De kom i tisdags. Sedan dess har vi varit med tonåringar och det är festligt. Speciellt påtagligt var det på onsdagsmorgon. Vi andra hann vakna, äta frukost, diska undan, åka till Nykarleby och handla samt komma hem igen och fara oss ut på länk före vi ens såg skymten av dem.

Det är fint att de är här. Finast är att de vill finnas i vårt liv ännu fyra år efter att vi träffade dem. På deras Lekholmen.