Mer än en gång har en blivande förälder i min bekantskapskrets bett om föräldrarelaterade råd. Det är alltid så svårt att komma på något klokt att säga i just de stunderna, men här kommer ett som är riktigt, riktigt vasst;
Stör aldrig någonsin ett barn som leker för sig själv.
Tala inte med barnet. Titta inte på barnet. Inte ens om ditt hjärta svämmar över av kärlek, vilket det lär göra i just den stunden, får du interagera. För i så fall är den självständiga leken över.
Nästan för lycklig 
Så sant!
Okej, om jag följer ditt råd om att inte störa barnet som leker för sig själv, kan du ge ett till råd om hur man hanterar situationen som följer, d.v.s. det att man inte hinner i tid dit man borde hinna?
Vårt äldre barn leker bra helt själv och på morgnarna sitter hen ofta djupt försjunken i sina lekar och så gått som varje fredagsmorgon då vi borde hinna i tid till musikleken måste jag avbryta hen, för att komma iväg. Samma gäller de morgnar vi ska till rådgivningen. Egentligen alla morgnar, men de morgnar vi bara är hemma och ”borde” gå ut och leka är det ju inte så noga med hur länge hen leker i sin egna värld, för vi kan ju gå ut lite senare och jag får göra hushållssysslor i fred en stund.