När jag läser måndagens inlägg blir jag lite (egentligen mycket) irriterad på mig själv. Antar att någon snnan också blev det. Med rätta. Förlåt.
Men ibland dras jag mellan att å ena sidan hela tiden vilja säga åt alla att de är vackra och å andra sidan tycka att det inte borde ha så stor betydelse. Och i den där dragkampen går jag vilse ibland och blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Men faktum är att jag tycker att jag är vacker. Inte bildskön, inte modellik. Men vacker. Och trots att jag tycker det själv så tycker jag om att få höra när andra tycker samma sak.
Så egentligen är svaret enkelt. Det är självklart att vi ska säga så ofta vi vill åt folk att de är vackra.
Och så ska vi hoppas att vacker kan bli ett större ord så att alla får höra det. Ofta.
Nästan för lycklig 
Jag blev inte irriterad. Jag är ju likadan att jag vill att alla känner sig vackra. Och det var väldigt jobbigt för mig att inte känna mig vacker under en tid då jag mådde dåligt och var trött och sliten. Det låter ytligt att säga att det är viktigt att känna sig vacker, men det är ett faktum i mitt liv. Det betyder inte att man borde vara modellik eller perfekt på något sätt, men jag tycker om människor som tar hand om sig själv både på insidan och utsidan. Och jag är tacksam för att jag fick en man som är väldigt snygg i mina ögon. Min dotter sade en gång när jag bråkade med min man. ”Man får skylla på sig själv att man har valt sin man efter utseende ;)” Det är ju inte hela sanningen men jag har en sida som är ganska ytlig 😉
Jag har funderat en del på detta; hur kommer det sig att så många fina människor inte alltid klarar av att känna sig vackra? Vågar vi inte lita på vår egna känsla när vi känner oss vackra? Varför vill vi ha andras bekräftelse? Gör vi varandra björntjänster då vi, när någon tvekar, bekräftar dem?
Vad tror du?
Om jag fick önska, så skulle jag hoppas att alla (inklusive jag själv) aldrig ens skulle känna en önskan om att få höra att en är vacker; jag skulle önska att denna sak skulle vara självklar för var och en eftersom känslan alltid skulle komma inifrån. Och till mig skulle den komma när jag känner att mig trygg, självsäker och glad.
Så istället för att säga att du är vacker, vill jag istället be dig: berätta för dig själv varje dag varför du tycker du är vacker!
Intressant fråga, det här. Komplimanger är fina, de kan göra under. Men skulle jag alltid uppskatta att få höra att jag är vacker? Nä, inte egentligen. Det är inte nödvändigtvis den bekräftelse som betyder mest för mig. Ibland känner jag mig vacker, men egentligen handlar det ofta mer om att jag känner mig harmonisk, utvilad, positiv och stark – och då är det roligt att höra att den känslan syns utåt också. Men när jag känner mig trött och sliten syns det på mig, och om någon då skulle säga att jag är vacker skulle det inte göra mig glad, utan det skulle få mig att känna mig fruktansvärt osedd – faktiskt. Istället vill jag gärna få höra att personen lagt märke till att jag inte har nån bra dag, och få lite sympati och omtanke. Då känner jag mig sedd, och det är viktigare.