Kan man säga för ofta att en annan människa är vacker? Kan man få höra för ofta att man själv är vacker?
Svaret är ju på något sätt förstås nej.
Och ändå inser jag att den här världen efter syndafallet aldrig kommer att bli sådan att alla människor får höra det lika ofta. Och eftersom det alltid kommer att finnas de som får höra det mycket, mycket oftare än vi andra och eftersom det alltid kommer att finnas de som får höra det mycket, mycket mera sällan än de borde så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Och jag tycker ju på något felvridet sätt att vissa borde få höra det oftare än andra. Jag tycker att jag har rätt att få höra att jag är vacker oftare än de uppenbart modellika och vackra. Jag tänker att en supersmal och supersnygg tjugoåring inte behöver den där uppmuntran lika ofta som en halvfräsch trettioårig småbarnsmamma som orkar sminka sig bara ibland. Och jag inser ju förstås att den åsikten är vriden på något sätt. Men jag vill så fruktansvärt och hopplöst gärna att det ska vara rättvist. Att förutsättningarna ska vara desamma.
Att världen inte ska vara fallen och ful och trasig.
Jag vill förgäves.
Nästan för lycklig 
Jag tycker att unga flickor behöver mest uppmuntran fast de vore supersnygga. Oftast är de väldigt osäkra ändå. Jag försöker säga till min vackra flicka, som blir snart tonåring, hur hon borde vara nöjd med sitt utseende. Hon klagar t.ex. för att hon har för tjockt hår. Hallå! Vem sulle inte vilja ha tjockt hår. Många unga kvinnor jämför sig med andra så mycket att de aldrig kan vara nöjda med sig själva. T.ex. modeller och skönhetsprinsessor brukar berätta att deras självtroende blev sämre tack vare att du umgåtts med andra perfekta skönheter. Däremot känner jag mig som 39-åring alltid vacker fast jag inte skulle duga till Miss Finland -tävlingen. Det räcker att jag själv och min man tycker att jag är vacker.
Jag rekommenderar Stasi Eldredges bok ”Becoming myself” Här ett citat på finska ur boken.
Ilosanomaa naisille:”Olen oppinut, että kauneus, itsensä tunteminen ihastuttavaksi ja nauttiminen siitä, keitä todella olemme, ei liity mitenkään painoon, ikään tai vartalon muotoon. Mieti tätä ajatusta jonkin aikaa ja sovita sitä yllesi. Päästä hetkeksi simipääsi asettumaan mahdollisuus, että se on totta, mieluummin kuin että hylkäät koko ajatuksen. Kauneus ei riipu hiuksista, vaatteista, siviilisäädystä, pankkitilistä eikä vaaán lukemasta. Kauniina oleminen on henkinen tila ja näkyy ensisijaisesti naisesta, jonka sielu on levossa siksi, että han uskoo Jumalaan, kun tämä sanoo hänen olevansa kaunis. Hän ei pyri enää saavuttamaan maailman saavuttamattomia kauneusstandardeja ja hyväksyntää, vaan ottaa sen sijaan vastaan perintönsä, joka hänelle elävän Jumalan kuvana kuuluu. Hän ottaa omakseen sen, keneksi Jumala on hänet luonut.
Olet upea ilmestys. Ja mitä enemmän kasvat Jumalan tuntemisessa, sitä enemmän rakastat häntä, ja sitä voimakkaammin hänen elämänsä ja kauneutensa täyttävät sinut ja virtaavat ainutlaatuisesta, upeasta, täydellisen hyväksyttävästä sinusta.
Ole rohkea ja katso kunnolla peiliin. Sano itsellesi, että olet tyrmäävä. Jumalan mielestä olet, ja hänenhän se pitäisi tietää.”
Stasi Eldredge: Minuuden salaisuus
PS: Kanske du minns ur min bok att jag kände mig fulast i mitt hela liv då jag var trött och sliten tvåbarnsmamma. Kanske behöver du satsa mer på dig själv! Njut av att ta en ansiktsbehandling, ta 5 minuter tid för att sminka dig för att pigga dig själv elle gör något annat som får dig att må bra inuti så att du känner dig vacker och fin.
Men varför är just skönhet så viktigt? Och varför använder du ”ful” som en sorts synonym till ”dålig”? Vad är ens vackert eller fult? Vad är trasigt? Finns det något alls som är ”helt”?
Bara frågor som dyker i mitt huvud upp av ditt inlägg 🙂
Annars känner jag igen mig i det där Elina skriver ovan. Är själv nu 36 och blir ju bara vackrare för varje år, haha (eftersom det inte mer har något att göra med hur jag tror att andra uppfattar mig, utan med hur jag själv trivs i min kropp)…