O, liv! utbrister jag ibland när jag känner att allt är för mycket. När oönskade omständigheter kryper sig på och förändrar allt till det sämre.

Utan orsak. Förstås. Ytterst sällan har jag haft någon rätt att ta dylika uttryck i min mun. Men ibland känns det nästan som om jag är bättre rustad för djupa, dova livskriser än små irriterande vardagskäppar i hjulet.

Nu är det käppar igen. Käppar som vi börjar kunna ganska bra vid det här laget. Inget allvarligt nu heller. Men så mycket mindre tid och så mycket mera stress och lättretlighet.