Medan jag idag sprang 15 kilometer på 90 minuter (där fick jag det sagt, är uppriktigt både stolt och förvånad) så lyssnade jag på Linn och Nadias tankar kring avundsjuka.

Insåg väldigt snabbt in i programmet att avundsjuka på inget betydande sätt stör mitt liv eller påverkar mina handlingar och jag förhåller mig tråkigt avslappnat till fenomenet. Numera. Tycker faktiskt att de allra flesta över nitton verkar ha samma inställning och skulle nästan vara beredd att lägga avundsjuka på något tonårskonto.

Insikten om att vi är olika och att ingen, inklusive jag själv, kan vara bra på allt fick i tiderna en del av avundsjukan att vika hädan. Insikten om att jag hellre är älskad än beundrad tog rätt mycket av det som fanns kvar. Insikten om att alla människor har sina kors att bära och att ingen av oss vet hur andras kors känns blev någon slags dödsstöt. Visst finns det hjärtslag kvar i min avundsjuka, men de kommer sällan numera. Och de är svaga.

Det jag tänkte mest på var vad andra människor oftast är avundsjuka på mig för. Eller rättare sagt; det enda människor uttrycker avundsjuka för. Kan du gissa?