Katarina Lind skriver en text om Guds bästa barn och deras sätt att hantera (eller snarare icke hantera) sexuella övergrepp inom kyrkan.
Jag klarar bara nästan av att alls tala om saken eftersom den gör mig så fruktansvärt ont. Hur någon människa kan göra något så oerhört hemskt mot ett barn övergår mitt förstånd. Det kryper i kroppen av obehag när jag tänker på saken. Absolut ingenting kunde få mig att låta bli att reagera om jag fick veta om något dylikt. Ingenting.
Med tanke på hur jag avskyr att det finns människor i församlingar som våldfört sig på barn känns det på något sätt absurt att läsa en text om att jag borde skärpa mig och sluta sopa obehagligheter under mattan. Det känns absurt att läsa en text som raljerande kallar mig Guds bästa barn och uppmanar mig att lyssna till biskopens ord om att min tro ska synas också i vardagen.
Och samtidigt som det känns absurt så sårar det mig. Jag kanske är blöt, överkänslig och humorbefriad, men jag blir sårad.
För jag tror inte att jag är bättre än någon annan, så därför blir jag ledsen när Katarina Lind ironiskt kallar mig Guds bästa barn (och om det inte är mig hon menar – vem är det då och varför görs inte skillnaden?).
Igår lyssnade jag till en debatt om hur kristen tro diskuteras i media. Chefredaktör Jens Berg kom med bra poänger, genomtänkta synpunkter och en imponerande respekt som ganska sällan präglar journalisters diskussion om kristen tro. Och jag blev så glad. Och jag insåg att det nästan aldrig är journalister som är raljerande och hånfulla och överlägsna, det är anonyma tyckare i kommentarsfältet.
Men så kom det här idag. En text där en redaktör, enligt mig, gick över en gräns. Jag är trött på att bli porträtterad som skenhelig. Som en människa som döljer övergrepp mot barn när jag faktiskt aldrig någonsin har gjort det. Jag är inte bättre än någon annan. Men är jag verkligen så fruktansvärt mycket sämre att jag förtjänar att förlöjligas och hånas?
Förresten… Det är självklart att de utsatta barnens lidande är miljarder gånger större än mitt lidande på grund av texten som skrevs. Och därför känns det nästan löjligt att alls reagera. Men jag skulle så gärna bli positivt överraskad lite oftare än jag blir. Och jag förundras än en gång av hur tillåtet och uppmuntrat det är att uttrycka sig raljerande och generaliserande när det gäller troende kristna. Det är det ju nästan aldrig annars.
Nästan för lycklig 
Hej Amanda! Jag uppmanar dig och andra det här berör att en gång till läsa min kolumn på http://svenska.yle.fi/artikel/2014/04/10/katarina-lind-guds-basta-barn. Poängen med ordvalen Guds bästa barn i kolumnen är uttryckligen att man måste komma ifrån tankesättet att det finns något sådant som Guds bästa barn. Jag konstaterar att vi alla genom tiderna har blivit lärda att till exempel präster är något mer än vi vanliga dödliga, att Guds bästa barn alltså hittas bland de kyrkligt aktiva. Därför blir vi alla så upprörda när fall som dessa uppdagas inom just religiösa samfund. Det är nu dags för var och en av oss att inse att ingen är mer än en vanlig dödlig. Alla är lika inför Gud och liksom i samhället bör man inte i kyrkan blunda för att oegentligheter förekommer. Tyvärr finns det fortfarande en del kyrkligt aktiva som anser sig vara mer än vanliga dödliga, därför slutklämmen. Min avsikt var alltså inte att såra kristna överlag. Som jag har sagt så skall kristna som inte har något med övergreppen att göra inte utstå förakt. Jag är själv medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan, så om min avsikt skulle ha varit att såra alla församlingsmedlemmar skulle jag också ha sårat mig själv. Med vänlig hälsning, Katarina Lind.
Oj, den här texten var verkligen mitt i prick! Jag är verkligen inte skyldig eller ansvarig för det som pågick i min församling på 90-talet. Jag hörde inte ens till den församlingen då. Men jag gör det nu och tycker om den församlingen och känner därför att jag blir påtvingad någonslags kollektiv skuld i den här sortens artiklar och tillhörande kommentarer.