Utgångspunkt 1: en våldtäkt är en enda människas fel. Om offret uppmuntrat hela kvällen, frivilligt gått till hytten, varit stupfull och lättklädd är felet alltid till 100 % bara den andras fel. Våldtäktsmannen är alltid den enda skyldiga.
Utgångspunkt 2: uttalandet (ni vet vilket jag menar) är klumpigt och fult och förargelseväckande. Och vittnar om en attityd som skuldbelägger och ifrågasätter den som aldrig kan vara skyldig.
Utgångspunkt 3: vi ska naturligtvis lära våra söner att inte våldta snarare än vi ska lära våra döttrar att inte våldtas. Och det utgår jag från att vi gör.
Och ändå…
Om det finns situationer, platser, tidpunkter och tillstånd som är överrepresenterade bland omständigheter för våldtäkt så har jag svårt att se att jag som förälder skulle uppmuntra min dotter att söka sig dit. Svårt att se att jag aldrig skulle påtala risker. Som ändå finns. För alla söner får inte lära sig. Och alla söner lyssnar inte.
Jag skulle inte säga något för att jag sedan skulle skuldbelägga om det värsta skulle hända. Nej, min dotter skulle vara lika oskyldig som alla andra offer någonsin varit. Men jag tror att min modersinstinkt lätt skulle varna henne eftersom jag är rädd att friheten från skuld trots allt skulle trösta ganska lite om det som inte får hända ändå skulle hända.
Jag vet att det är problematiskt och jag är långt ifrån säker på vad jag tycker. Jag hinner ändra mig ännu eftersom det här samtalet inte är inbokat ännu ikväll. Hur tänker du? Hur skulle du prata med en tonårsdotter med allt större frihet?
En verkligt vis människa upplyste mig om att den samhälleliga diskussionen är en sak och köksbordssamtalen en helt annan. Jag tror hon har rätt. Samtidigt stör det mig lite att diskussioner skulle behöva se olika ut för att de sker i olika sammanhang. Att ett råd sagt i kärlek bara får sägas ibland för att det plötsligt blir något annat i andra lägen.
Igen: hur tänker du?
Och före du blir arg: läs de inledande utgångspunkterna igen.
Och också: inte för att skuldbelägga. Men för att frihet från skuld känns som ett så klent plåster.
Nästan för lycklig 
Hej Amanda!
Jag håller med om dina utgångspunkter, men också om ditt fortsatta resonemang. För att dra fortsättningen till sin spets kan man tänka så här. Det finns ju massor av andra situationer som man kan jämföra med. 1) Män ska inte slå kvinnor. Men det händer – därför är det en bra idé att lära känna den man du tänkt leva med riktigt, riktigt väl innan ni t.ex. flyttar tillsammans eller får barn. Ideal och verklighet krockar, och det behöver vi ta i beaktande när vi gör våra val. 2) Vuxna ska ta hand om barn. Så går det ju tyvärr inte alltid, och därför är det väl en riktigt bra idé att vara uppmärksam på vilka sorters vuxna dina barn umgås med (dagispersonal, fritidsledare, tränare, lärare, kompisars föräldrar och så vidare). Det borde inte behövas, men såklart behövs det. För att, återigen, ideal och verklighet krockar. 3) Man ska inte stjäla. Men det finns tyvärr folk som stjäl, så därför är det väl en god idé att hålla koll på plånboken? Inte för att det skulle vara ditt fel om ngn stjäl, men för att du helt enkelt inte vill bli av med en massa pengar och kort och sånt. Och till sist – män får inte våldta. Så enkelt är det. Och ändå finns det (ett fåtal) män som gör det, och därför är det väl bara klokt att som kvinna undvika risker som är uttalade och uppenbara.
Jag tycker inte att det är något fel att föra diskussionen på två plan – 1) dels påvisa att den som våldtar alltid gör fel, och 2) påpeka att det är klokt att undvika uppenbara risker. För att det ibland är bättre att skyddas än att ha rätt.
Eller?
Jag håller ju förstås med när du håller med mig. Så: ja. Samtidigt förstår jag att gränsen är besvärlig. Och att det kanske i värsta fall händer att man blir anklagad och skuldbelagd om det finns sådant man kan göra för att undvika som man inte gjorde. Å andra sidan känns det så sjukt att det kan vara så. Vem tänker så, liksom?
Jo, håller med. Men jag tycker att det är himla svårt att som kvinna veta exakt vad det är jag inte får göra, var jag inte får vara etc? Vad är det som råkar provocera just den här våldtäktsmannen? Så det är ett lite omöjligt projekt att försöka hålla sig i nån slags säkerhetszon. Ungefär som att berätta för sina barn hur de ska vara för att inte bli mobbade. Exakt hur är det?
Sen tycker jag att vi borde avsluta den här diskussionen om hur kvinnor ska vara nu (liksom diskussionen om ifall det är legitimt att tala om det eller inte). Det tar en massa fokus från den verkligt viktiga diskussionen (som jag ännu inte sett ta utrymme på riktigt), nämligen varför en del män våldtar och vad vi ska göra åt det. Det är ett samhällsproblem som inte kan fixas genom att justera längden på kvinnors kjolar.
Det är ju helt omöjligt att veta exakt. Som kvinna och som förälder. Säkert ännu svårare som förälder. Och ändå kommer jag nog inte att kunna låta bli att försöka. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till eller se ut.
Håller med dig om att den verkliga diskussionen borde föras. För mig är den svår att föra eftersom jag inte för mitt liv kan begripa hur en människa kan våldta en annan människa. Jag fattar inte ens var man ska börja en sådan diskussion. På riktigt. Hur gör man? Lär mig! För den är viktig.
Jag tror att den ska börjas med att vi i allmänhet talar mera med ungdomar (och redan 10-11-åringar) om sex. Vi antar att de vet allt om vem som vill och inte vill, hur det känns när man vill, vad gör om man inte vill osv, men hur kan de veta det om vi inte tar diskussionen? Får porrindustrin, de sexistiska reklamerna, låttexterna osv fylla kunskapsluckorna går det illa.
Min mamma som är lärare undervisade biologikapitlet om sex för åk 5 och fick den talande frågan: ”Men alltså, hur länge ska man hålla på då?” av en elev. Vi kan inte vänta oss att framtidens vuxna, dagens unga, ska veta allt det här om sex om de inte någon gång får chansen att tala om de här tabubelagda sakerna. Det finns säkert många som är 16-17 och fortfarande undrar saker som hur länge man ska ”hålla på” och inte har nån att prata om det med.
När jag var tonåring råkade jag ut för flera händelser där jag själv gick längre än jag egentligen ville, för att jag inte visste att jag hade rätt att säga nej. För att jag trodde att man ska säga ja. Det är den andra sidan av samma mynt.
I Hbl för många många år sen fanns en artikel om rån. Där stod att det vanligaste rånoffret är en medelålders man som suttit på krog halva natten och går hem genom en park i Helsingfors. Rånet är alltid ett brott, men visst utsatte sig de männen för vissa risker, som man lätt kunde räkna ut? Och visst säger en förälder åt sitt barn, pojke som flicka: rör dig inte ute mitt i natten, drick dig inte full, ring mig om du behöver skjuts. Om ett brott begås, är det ett brott, men det är väl inte fel att upplysa sina barn om hur man minskar riskerna?
Nej, jag tänker väl också lite så. Men det är svårt. För det är trots allt att säga vad offret borde tänka på när det ändå är förövaren som borde tänka om helt.
som jag ser det så har vi två fenomen som förenas i en våldtäkt. Eller vilket våldsdåd som helst, typ Anders Brejviks agerande:
* en sjuk förövare och
* en för övergrepp gynnsam kontext.
Båda ska väl behandlas på var sitt sätt, den sjuka få adekvat behandling och den för våldsdåd gynnsamma kontexten undvikas. Den definitivt svårare biten är ju att diagnostisera vem som är patologisk när ett beteende ju kan vara hur ”normalt” som helst.
Enklare är då att försöka undvika riskfyllda situationer. En del av dem är ju uppenbara för vem som helst medan andra tyvärr kommer som totala överraskningar (typ Utöya och skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki).
Vad man kanske borde försöka förse sin avkomma med – och som på intet sätt är det minsta entydigt alla gånger hur man gör det – är en förmåga att vara på alerten, lyhörd och informerad i de mest osannolika och varierande situtationer.
men vad är nu det för ett liv om man ständigt ska misstänka att något illa kan ske en? Svåra problem har sällan enkla lösningar.