Bloggvärlden pratar om åldersnoja och jag förstår ingenting. Alls. Det finns inte en åldersnojig cell i min kropp. Sedan jag var nitton har alla åldrar känts som den bästa. Idag är jag trettio och helt tillfreds. Har inte bråttom någonstans och längtar lika lite tillbaka till något annat. Trettio är bäst hittills. Och jag skulle förvåna mig själv storligen om inte det är trettioett som är bäst om ett halvt år.
Jag misstänker lite att min totala brist på åldersnoja beror på att varje år numera känns som ett helt oförtjänt bonusår. Den där trafikolyckan som inte gav mig ett enda fysiskt ärr ärrade mig för livet. I nio hår har jag vetat att jag kan dö ung, att jag kan dö imorgon. I nio år har varje nytt år känts som en helt otrolig gåva. Hur skulle man kunna frukta åren som kommer när man på någon nivå redan tycker sig leva på övertid?
r
Nästan för lycklig 
Jag tror hårt på 29. Den känslan lär väl ändra snart.
Jag minns den olyckan. Tänker faktiskt på det ibland och pratade om det med min syster för bara någon månad sedan senast. Hur tur ni hade. Hur tur er familj hade som fick ha er kvar. Hur lätt allt kan gå helt fel. Hur det fanns andra i andra olyckor som inte hade lika tur.
Jag kan inte annat än hålla med om att sedan jag blev vuxen är varje år bättre än det förra. Fast det beror säkert också på att jag haft väldigt tur på många sätt. Säkert kommer det motgångar som gör vissa år svåra, men då inte på grund av en ålder. Dessutom har jag en känsla av att jag var över trettio redan när jag föddes så det är rätt skönt att få landa i att vara så där vuxen och förnuftig som man bara får vara efter trettio-strecket. 🙂
Jag har haft en helt massiv 30-årskris, men den handlar inte det minsta om åldersnoja utan om att saker man inte bearbetat tidigare har en tendens att hinna upp en just i den här åldern (har jag läst). Nu är allt egentligen väldigt fint, bara jag återhämtar mig från all turbulens. Och jo, jag tror också att åldersnoja står i omvänd proportion till ödmjukhet inför livet.