En av mina bästisar bor i samma stad som jag. Hon har en man som har samma jobb som min man. Hon har en man som jobbar i samma församling som min man. Hon har en man som just nu är på samma resa som min man.

Bara en enda sak var rätt sak att göra; det vi gjorde. Jag och mina barn flyttade in hos henne och hennes. Och allt som luktar ensamhet, trötthet och bitterhet och annat fult som kan krypa fram när man är ensam med småbarn bara försvann.

Dagens två lärdomar:

1. Jag vet att jag sagt det förr och att jag kan bli tjatig men småbarnsliv ska faktiskt delas. Sådant som kan framkalla tårar i ensamhetens mörka stund kan få en att skratta när man får möta en vuxen blick mitt i eländet.

2. Att övernatta hos vänner som bor nära är något jag gör alldeles för sällan. Sedan jag blev vuxen har övernattning alltid varit förknippat med praktiska omständigheter och det är ju synd. För det häng som finns efter barnens läggdags finns ju aldrig om man inte sover under samma tak.