Jag läste idag på min blogg att det var just den här dagen för ett år sedan då Ingrid första gången läste en hel mening ur en bok. Idag läste hon hela Alla vi barn i Bullerbyn så det har ju hänt ett och annat under året som gått.
Oj.
Jag höll nästan på att inte publicera det här inlägget av rädsla för att någon ska tro att jag bara vill stoltsera med Ingrids läsning. Men jag publicerar i alla fall och ser det som ett test. Kollar om någon blir provocerad.
Det finns ingen stolthet i att Ingrid kan läsa. Men det finns väldigt mycket glädje i det. Ni som också tycker om att läsa vet säkert vad jag menar och ser säkert den totala bristen på stolthet och den totala, totala glädjen.
Nästan för lycklig 
Sen tycker jag nog du kan vara lite stolt också. Det är inget fel på det.
Det har du säkert helt rätt i. Jag ska försöka!
Jag tänkte just detsamma, varför är vi så rädda för stoltheten? Hon är underbar och fenomenal den där Ingridungen, alltid och oavsett.
Jag är nog stolt (och GLAD) över mina barns läsförmåga. Och blir följaktligen inte det minsta provocerad, utan bara glad, över detta inlägg och över att Ingrid kan läsa så bra. Alla barn är bra på något, tror jag. Men man blir extra glad när detta något är en sak man själv förstår sig på och till och med älskar.
(Och vem ska vara stolt och glad över barnen om inte deras egna föräldrar är det?)
Ja, kanske jag borde vara stolt. Hon är ju bra på att läsa. Och på så mycket annat. Men också dålig på en hel del grejer. Det jämnar ut sig, min stolthet är säkert ofarlig. Hon är ju inte alls något märkvärdigare än andra barn. Förutom att hon är finast i universum.
Jag tycker också att man får vara stolt. Jag är så stolt över mina barn att jag spricker och flyger i bitar varje gång de säger Bu.
Mycket lite av deras kompetens är som sagt min förtjänst. Stoltheten liknar mer lättnad, glädje, tillförsikt och tacksamhet.
Och sen lite också en sån där känsla av att där ser man. Om man tror på sin sak som föräldrar och står för den, så blir det hyfsat folk av barna.
Jag delar (och älskar) det där med Bu. Och det med lättnaden, glädjen och tacksamheten. Ingenting som mina barn gör är jag likgiltig inför. Tänker jag. Samtidigt inser jag i skrivande stund att jag nog var lite likgiltig idag när Ingrid frustade ut mjölk över köksbordet vid middagen. Men å andra sidan allt annat än likgiltig inför det samtal som följde på det.
Det här med föräldraskap. Hur klarar ett människohjärta av det?
Blir heller inte alls provocerad, tycker det är härligt att hon lärt sig läsa och ser bara oerhört mycket fram emot den dagen då C knäcker koden. Det är så nära nu, det märker jag, och vilka världar som öppnar sig sedan! Jag vet ju till exempel att jag aldrig kommer att kunna läsa Bröderna Lejonhjärta som högläsning, klarar ju knappt av Emil i Lönneberga 😉
Ja, dessa världar. Underbara världar. Hon hittar sina läsestunder mest jämt. Sitter uppflugen på leksaksspisen och läser. Läser för Arvid flera gånger om dagen. Läser vid morgonmålet. Vid kvällsgröten. Läser, läser, läser.
Var stolta över ungarna så länge de är små. Det kan komma många tillfällen då de är äldre då man får skämmas för dem, särskilt i kontakt med skolan eller släkten eller annars bara. Suck. Suck. Suck.