Jag antydde att vår son har ett rätt irriterande ljud just nu. Varje gång han vill något skriker han till. Gällt. Brustet. Och med en volym som får det mesta jag hittills hört att blekna.
Du tror mig kanske inte. Ord som gällt, brustet och volym kanske säger dig för lite.
Så låt mig uttrycka det på ett annat sätt:
I torsdags när jag kom hem efter två möten satt Fredrik i klubbis (barnkammaren) med händerna för öronen och såg ut som en slagen man. Arvid var på gång.
– Jag har googlat, Amanda. Och vissa menar att det här kan pågå väldigt länge.
Fatta den grejen. Fredrik hade googlat. Under våra fem och ett halvt år som föräldrar har Fredrik inte googlat förr. Inte när något barn haft blödande utslag. Inte när någon spytt nio dagar i sträck. Inte när vi i regel var vakna två-tre timmar i sträck varje natt med vår tvååring.
Men nu har han googlat.
SÅ irriterande är det. Faktiskt.
Nästan för lycklig 
jag tror jag vet vad du talar om. Har antagligen varit där, eller åtminstone nära – men i vårt fall var det dottern. Och då fanns det inget internet för den med mest tålamod av oss = jag …
Vi kallade det äänivalta, fungerar ej på svenska
Jag tror det kommer att lösa sig så fort han lär sig tala. Nu kommer ropet så fort han vill något. Eller inte vill något. När vokabulären omfattar flera ord än ”eäh” faller det säkert bort. Hoppas, hoppas, hoppas jag.
Åh, förstår er så väl! Vi är också där just nu. Får Aaron inte som han vill skriker han som om det var jordens undergång. Dessutom bankar han också huvudet i golvet! Och då skriker han ju ännu mer när det gör ont… Vi tror/hoppas också det blir bättre när han kan tala så vi förstår varandra bättre.
Tack för förståelse! Lider med er och hoppas liksom ni att allt löser sig när kommunikationen går framåt.