Det är bra att det förs en diskussion om barn i sociala medier. Jag har naturligtvis tänkt på saken men erkänner villigt att jag inte har svaret och den absoluta sanningen, vilket förvånansvärt många verkar ha med tanke på att vi ju aldrig ännu haft en generation vuxna som vuxit upp i föräldrabloggar på nätet. Nej-sägarna är (som vanligt) på säkra sidan då det alltid finns en risk i ett ja. Å andra sidan är det bara i ett ja som det finns en möjlighet. Tänker jag. Och tänker lite spritt också såhär:
– de texter som finns om mina barn på den här bloggen – jag skulle älska att idag läsa liknande texter om mig själv som liten
– och då är det faktiskt ingenting mot hur mycket jag skulle ha älskat att läsa dem när jag som åtta-, tio- och fjortonåring bodde i den bok där min mamma skrivit ner när jag tog mina första steg, vilken mat jag först fattade tycke för och hur det gick till när jag slutade med blöja (ja, till och med det och till och med då)
– det som görs i och av kärlek brukar sällan bli oöverkomligt fel. Kan tyckas naivt, men ni som känner mig vet hur jag tänker; hellre lite för naiv än lite för cynisk och misstänksam mot mina medmänniskor
– jag har svårt att se den arbetsgivare som om tjugofem år väljer bort Ingrid för att hon sov jättedåligt som ettåring eller älskade sin lillebror jättemycket som femåring
– det jag skriver om barnen handlar ofta(st) på något plan ytterst om mig själv som förälder. Hur jag reagerar, vad jag registrerar och vad det resulterar i
– den mobbare som letar upp Ingrids småbarnstid på en medelålderstants blogg och gör något illvilligt av det kommer att göra grymheter också utan de bloggtexterna. Den mobbaren sitter säkert och smider onda planer redan nu
– det är självklart att det sker misstag och övertramp när det gäller barn i sociala medier. Precis som det sker misstag och övertramp när det gäller barn i verkligheten. Åtminstone jag är en bristfällig förälder och skulle så vara också om jag aldrig någonsin lät barnen finnas här
– det finns en otrolig kraft i delade liv, inte minst i delade småbarnsliv. Otaliga gånger har jag stärkts av de kontakter som jag fått genom den här bloggen. Och den här bloggen finns mycket tack vare de små som figurerar i den, som jag vill minnas i detalj genom den
– vi lär oss just här och just nu hur man ska och inte ska använda sociala medier både vad gäller barn och vad gäller allt annat. Ingen av oss är fullärd men jag har svårt att se hur vi skulle kunna bli det genom att inte våga testa oss fram och genom att (tyvärr) någon gång göra försök som leder till misstag på vägen
Lite så tänker jag nu. Jag är beredd att tänka om.
Nästan för lycklig 
Precis så känner jag också! Funderade hur jag skulle få ner det i ord, men så fångade du det så bra. Jag väljer också att hellre vara naiv än att förfasa mig över eventuella faror. Faror kommer nog ändå.
Så är det, faror kommer ändå. Men så naivt det ändå är att tänka så. Kan till och med jag tänka. Sedan jag blev förälder har jag frågat mig själv om jag skulle förlåta mig själv också i efterhand för de val jag gjort, medveten om att jag kanske då inser att det blev fel. Om svaret är ja… så är svaret ja.
Jes vad bra! Delade liv är det bästa som finns. Och skriver under allt det andra också. Tack att vi får läsa om ingrids roliga uttalanden. Tack att du delar så man får känna igen sig och inspireras. Sluta aldrig.
Tack för den uppmuntrande kommentaren. Jag är långt ifrån tvärsäker, men såhär tänker jag just nu. Vi får se vad som händer sedan. Roligt att du tycker om att läsa!
Jag håller med dig till fullo och du sammanfattar mina åsikter också mitt i prick! Jag tycker debatten är bra, men det är väl inte antingen eller som att antingen skriver man om sina barn/publicerar bilder och då är det kränkande för deras integritet eller så låter man bli och då värnar man sitt barns integritet. Har inte de flesta föräldrar ett ganska sunt förhållande till detta? Jag har läst FB och bloggar i många år och jag kan inte påminna mig om många ggr när jag tycker att en förälder skulle ha gått över integritetsgränsen – faktiskt. De flesta vuxna vet var gränsen går! För mig är FB också en typ av dokumentation, en typ av diskussion och en typ av ventilering. Jag ser faktiskt inte riktigt hur en kexätande dotter eller en bild från dagis luciafirande skulle vara kränkande (nu eller i framtiden)!
För övrigt så missbrukas ordet kränkt oerhört nu för tiden.
Det är kanske också sant. Kan jag bli kränkt av någon annans handling om den handlingen hade rena motiv?
Precis. Det är ju inte nödvändigtvis allt eller inget (och i praktiken nog aldrig någonsin allt) utan en massa nyanser däremellan. Kan inte heller komma på något övertramp jag sett i min vänskapskrets, så antingen sker det ytterst få eller så är jag så borta att jag inte ens märker dem.
Det här är väldigt nära hur jag tänker också! Tack för väl genomtänkt inlägg!
Varsågod! Roligt om du tyckte om det. Det var verkligen inte alls genomtänkt, men fint om det ändå landade väl hos någon.
Mycket bra Amanda! Det är fint att du skriver på de positiva sidorna också, de finns tveklöst där. Jag blev tvungen att skriva lite till om saken på min blogg. Klok är du!
Tack, Malin! Jag känner mig långt ifrån klok just här men så här tänker jag nu. Kan mycket väl tänka på annat sätt, hoppas jag då kan förlåta mig själv. Men det kan jag antagligen eftersom jag här och nu trodde att mitt val var gott.
Tack Amanda. Att du skriver dina ärliga tankar. Att du vågar erkänna så att vi andra också vågar. Du är alltid här och nu, vilket jag tycker är något av det finaste med dig.
Älskade Meja. Det är så mycket som är det finaste med dig.
Mycket vacker och sant skriver. Jag är med på allt.
Tack, finaste och mest saknade du. Du är så god som är så med på allt.
Amen! Jag blir ibland lite utmattad på debatten om ”tänk om nån pervo stjäl bilden av ditt barn i simppare” – jamen, tänk om den pervon ligger och lurar under en buske vid stranden? Tänk om varken jag eller dottern aldrig vet om att den pervon finns eller berörs av denne?
På ett sätt, ja. Samtidigt tycker jag faktiskt att redan tanken på pervon som kanske finns är lite läskig. Just den tanken mäktar jag inte riktigt med.
Det finns saker man kan skriva om och saker man inte skall skriva om, tycker jag. Men du vet var gränsen går. Man ser mycket hemskheter på nätet, men din blogg är definitivt inte en av dem!
En sak har jag funderat på, helt i allmänhet. Det var en psykolog som en gång sa åt mig att det inte är bra för barnen att bilda en uppfattning om sig själva genom det föräldrar, släktingar och vänner skriver och berättar om dem. Att t.ex. ”dagböcker” skrivna av andra egentligen inte gör gott, att barnens uppfattning om vem de egentligen är bör bildas av deras egna minnen, känslor, etc.
Jag förstår psykologens tanke och delar den. Till en viss grad. Men om man låter barnen vara de personer de är, om man älskar, respekterar och uppmuntrar dem just som sådana, kan en blogg som din inte skada dem – tvärtom!
Men nu tycks jag spåra ur, temat var ett annat…
En viktig sak tror jag i alla fall är att bloggen – som du själv säger – egentligen handlar om dig och din syn på saker och ting. Jag tycker din blogg är härlig!
Tack för de snälla orden! Jag har hittat en balans som passar oss bra. Sedan när/om barnen någon gång säger att den balansen inte passar dem så tar vi det då och hoppas att de ändå kan acceptera den balans vi valde när de var för små för att kunna välja själva.
Skönt inlägg att läsa!!!
Tack!
Hej Amanda! Jag håller åxå med dig jättemyki! Jag är säkert supernaiv men jag tänker lite såhär att vad blir ett samhälle till där man aldrig vågar mötas på rikti, i de allra flesta föräldrars liv är ju barnen det största och viktigaste och klart man inte medvetet gör något som man anser kan skada barnet nu eller senare….kram på er och Ingrid o.Arven!
Nej, så är det ju att man aldrig skadar medvetet. Men ganska ofta omedvetet på alla möjliga olika sätt. Säkert också på det här sättet någon gång, men säkert mera på alla möjliga andra sätt.
Svårt ämne som berör våra högt älskade. Barnen kan ofta förmedla något av det oskuldsfullt goda som vi hårdnackade vuxna har tappat.
Tänk en värld där det skulle vara förbjudet att överhuvudtaget publicera bilder på barn under 13 år, vilken fattig värld, vilken kall värld!
Så sant. Så tomt det skulle vara. Så mycket av det vackra som vi skulle gå miste om.
Måste man dela alla de här sakerna i en öppen blogg då? Eller kan man göra den i ett mera slutet sammanhang? För vems skull görs det så öppet, för ens egen eller för barnets skull? Kan man kan läsa alla de här sakerna om sig själv längre fram också om bloggen varit t.ex. lösenordsskyddad eller anonym?
Det är ingen svartvit fråga, nej. Därför tycker jag som en av dem som tagit upp barns rätt till personlig integritet i det här att det är synd om man då målas upp som en bakåtsträvande moraltant (inte av dig, men av en del andra) för att man tar det perspektiv man tar. Barnen kan inte själva peka på det perspektivet, så det måste finnas vuxna som gör det. Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på barnets rätt att definiera och presentera sig själv innan någon annan gjort det åt det.
Är det verkligen bättre att vara det du kallar naiv med saker vi inte känner till de psykologiska följderna av? När vi som du skriver ”testar oss fram” tycker jag att det är viktigt att vi åtminstone är medvetna om vad vi gör och möjliga konsekvenser det kan få. Därför var det en mycket bra artikel på yle som kanske får en del föräldrar att grundligt tänka över en problematik som är ny och därför lite diskuterad. Sen får alla, utgående från den bedömning de gör utifrån den här diskussionen, givetvis fatta sina egna beslut utgående från vad de tror är bäst för barnet.
Tack för din kommentar! Jag hade nästan förväntat mig och hoppats på att just du inte skulle låta mig komma undan så lätt. Det blir så tråkigt om vi bara pajar medhårs och dunkar varandra i ryggen.
Man kan naturligtvis skriva det i ett annat sammanhang. Det finns ingenting som säger att man MÅSTE göra det på det här sättet. Just jag råkar vara lagd åt det hållet att jag tycker om att skriva texter som någon annan läser och därför föredrar jag att skriva ner en del av det jag vill minnas här. Annat skrivs ner i andra sammanhang, en del saker bevaras och begrundas bara i mitt hjärta.
Jag tycker också att ingen ska behöva målas upp som bakåtsträvande moraltant. Men inte heller att någon ska behöva målas upp som okunniga icke-tänkande människor som inte bryr sig om barnens bästa. Det känns nästan som bara ännu ett sätt att ge andra föräldrar dåligt samvete, och just det orkar jag inte med.
Med det naiva här syftar jag på just de konsekvenser som kan komma av att andra kan vilja dem illa genom texterna och just där tycker jag faktiskt att JA, det är bättre att vara naiv. För mig. För det är mitt sanna jag. Jag tror gott om människan, vill verkligen göra det. Andra få tro illa om de vill. Det finns utrymme för oss alla.
Jag har egentligen inte lagt mig in i debatten, men tänker att en sak (ett ”problem” om man så vill) kan vara att man kan vara så väldigt olika öppen till sin läggning. T.ex. jag är en väldigt privat person och skulle aldrig blogga så öppet som du (ligger ingen som helst värdering åt något håll i det konstaterandet). Tänk om en väldigt öppen och utåtriktad person har ett barn med en helt annan läggning, mera blyg och reserverad? Det barnet skulle kanske inte själv blogga så öppet- är det då rätt av föräldern att göra det? Barnet kan ju ändå få sin barndom dokumenterad på mera privata sätt.
Eller så är det där med graden av öppenhet något man lär sig i familjen och inte en personlighetsfråga och då faller väl äpplet inte så långt från trädet… 🙂
Själv uppskattar jag din blogg väldigt mycket (särskilt bitarna om föräldraskap, NÄR kommer den där boken om det egentligen?!;)), så det är ju tur att vi är olika!
Det är en mycket bra poäng. Absolut. Den dag Ingrid och Arvid blir tillräckligt gamla för att på något sätt förstå så kommer jag att förklara och då kanske det plötsligt börjar se väldigt annorlunda ut. En av dem eller båda kan ju mycket väl känna att deras gränser går på en annan plats än mina. Redan nu hindrar jag mig rätt ofta från att skriva ner sådant som antagligen skulle bli klockrena inlägg bara för att det känns som för mycket Ingrids innersta väsen. Det uppenbara, det som jämngamla kompisar, dagispersonal och våra vänner får se får finnas här. Det djupare, det med mera innerlig glädje och mera smärta har ingenting här att göra.
Boken ja… Säg vad jag ska skriva om så kan jag börja fast imorgon. Föräldraskap – ja. Men vad vill du att jag ska skriva om det?
Men hur är det, min älskvärda och älskade dotter, när vi i min generation rycks med i och av diskussionen och minns och blir till oss och vill dela något som hände för si så där 25 år sedan? Är det ok att nämna det? Jag har märkt att jag några gånger skrivit om gångna tider och nämnt ”en av mina döttrar” . Jag har ju nästan så många så de/ni kan anses skyddade ändå. Kram på dig! Mamma
Bra inlägg, själv är jag ingen bloggare och läser nästan aldrig några heller. Råkade ramla över den här texten. Lägger ut väldigt lite om mina barn i sociala medier. Jag tycker man ska vara försiktig. Det som jag ibland kan förfasas över är mammor som skriver en massa negativt om sina barn. Hur jobbiga de är o.s.v. Helt förståeliga känslor, men hur förklarar man skitsnacket för barnen sen? ”Egentligen älskar jag dig”? ”Men jag bara måste få berätta för alla om hur tråkigt jag tyckte det var att leka med dig?”Det blir ju direkt inte nån vacker ”mina första år” berättelse.