– Vad har Ingrid för fritidsintressen?
Jag fick frågan någon gång i november.
– Inga alls, svarade jag. Hon är nog bara hemma. Leker, läser, umgås, pysslar, ritar.
Det är inte så att vi aktivt tvingat henne att ha fritidsintressen, jag njuter helt kallt av varje månad vi inte måste sälja toalettpapper till förmån för en juniorresa till Jyväskylä. Jag njuter varje vecka vi i inte har tider att passa också efter att jobb- och dagisdagen är slut. För jag anar ju att det här fritidsintressefria livet är övergående.
Det är inte heller så att vi förbjudit henne att ha fritidsintressen. Faktiskt föreslog vi försiktigt sagodans förra hösten. Hon gick två gånger, sedan orkade hon inte mera. Tyckte det kändes lite stressigt att avsluta en skön hemmamåndag med sagodans. Och vi pressade inte. Förstod henne snarare. Vi kände väl lite samma sak. Varför avsluta en vilodag med en tid att passa? Liksom.
Vi har också föreslagit fotboll ibland. Fredrik för att han verkligen vill att alla hans barn ska ge fotboll en ärlig chans. Jag för att jag tycker det är lite underhållande att se Fredriks min när Ingrid totalnobbar fotbollen.
För någon vecka sedan sa hon att hon vill börja dansa balett. Hon svansade omkring i rosa tyll och tossor och hårknut ett par dagar, men det har lagt sig nu.
Vi får se hur det blir. Själv var jag en sådan som började och slutade med nästan allt under min barndom. Jag sjöng i kör, jag spelade piano, jag tränade redskapsgymnastik, jag höll på med handredskapsgymnastik, jag studerade musikteori, jag spelade sommarteater, jag spelade in kortfilmer för FST, jag gick i suomikerho, jag var med i söndagsskolan, jag dansade hiphop och jag glömmer helt säkert något nu. Jag fick göra allt jag ville förutom att spela violin. Jag fick sluta med allt. Resultatet är att jag kan lite allt möjligt mej inte har en enda talang. Sådär som jag inbillar mig att jag kanske skulle ha om jag hade börjat med något när jag var fem och sedan hållit mig till det och hållit ut.
Vad Ingrids fritidsintresserelaterade öde blir vete fåglarna. Men min fråga just här och just nu är väl egentligen; måste femåringar ha fritidsintressen?
Nästan för lycklig 
Nej, jag tycker inte det. Hos oss har ingen femåring hittills haft någon hobby. Sjuåringen slutade fotisen, så han har inte heller någon annan hobby än klubbarna som ordnas på eftis.
Det låtef skönt. De hinner nog!
Absolut inte! Jag tycker inte ens att tioåringar behöver ha ett fritidsintresse och med det menar jag alltså en ledd aktivitet.
Du kloka, hur är det då med femtonåringar? Eller behöver man aldrig?
Jag tror de flesta vill ha någon form av grupptillhörighet i en viss ålder, man vill göra det som kompisarna gör och de flesta deltar i någon form av gruppaktivitet eller har ett fritidsintresse. Att träffa folk och umgås är förstås bra men att absolut ha ett eller många regelrätt inprickade fritidsintressen tycker jag inte är en livsnödvändighet. Man kan gott leva utan ett helt liv om det passar en. Däremot kan jag tycka att en tonåring som har mobiltelefonen som enda intresse kan må bra av en liten puff mot en fritidsaktivitet.
Jag tycker absolut inte att en femåring måste ha ett fritidsintresse, och framför allt tror jag att det måste komma från barnet självt om det ska fungera. Det går liksom inte att tvinga ett barn att bli entusiastiskt över något…
Jag tror också det, att det egna initiativet är helt avgörande. Vi väntar ännu på det. Balettpassionen har lagt sig.
NEJ! Det behöver väl ingen.
Väl ingen. Eller?
Mjaa. En femåring behöver definitivt inte någon ledd aktivitet – dagis är ju helt tillräckligt. Men sådär överhuvudtaget, har barn någo nytta av långvariga, målmedvetna hobbyn? Jag tror nog det kan vara bra att uppleva det att man är nybörjare och inte kan något, sedan öva, bli uttråkad och frustrerad, öva mera, lära sig, inse att man kan och att man med sitt eget arbete och sin egen uthållighet har lärt sig.
Borde man inte uppleva det här t.ex. i skolan då? Säkert, men om man råkar vara av den typen som redan kan läsa och räkna och är alltid färdig bland dom första, så kan det hända att man inte nånsin behöver anstränga sig så mycket där… Eller kanske om man är ett barn som inte riktigt orkar med skolan och aldrig får lysa där. Menar alltså att en hobby som bäst kan ge ett barn ”jag kämpade och lyckades och kan nånting fint” -upplevelser.
Själv var jag också lite av en mångsysslare, men piano spelade jag faktiskt flitigt i nästan 10 år. Började först i 11-årsålden, så jag var ju ingen Mozart precis, men jag fick en bra baskunskap som jag idag har mycket glädje av!
Jag tror du har helt rätt, Irina! Det finns något viktigt att lära sig i att man kämpar för något och lär sig genom hårt arbete. Men det kommer senare. När man inte ännu kan knyta sina skosnören känns det som om redan den egna vardagen erbjuder utmaningar så det räcker och blir över.
Nej, det måste 5-åringar naturligtvis inte ha. Men när de blir lite äldre beror det på deras intresse och många intressen är de facto såna att man behöver en grupp för att utföra dem, en ledare som sporrar en vidare eller någon som lär en hur man ska göra. Då måste man kanske stå ut med nån tid att passa för att i gengäld få något som man har glädje av hela livet.
För mig var det så jag hittade min yrkesbana (började med det som intresse när jag var 5, av eget intresse) och min grej helt enkelt som ger mig mycket både privat och professionellt idag. För att jag inte slutade spela musik utan fortsatte. Och för att mina föräldrar lyckades hitta en väg mellan instrumentlektioner med tråkiga lärare, roliga läger, spela i olika konstellationer, eget fritt skapande osv som passade mig. Så jag tror snarare att det handlar om formen på intresset, strukturen liksom, och där finns det stor möjlighet för föräldrarna att göra det lagom utmanande och lagom lekfullt för barnet.
Vill också tillägga att jag är väldigt tacksam för all tid mina föräldrar lade ner på mig: skjutsa hit och dit, sälja wc-papper (så att vi kunde åka ut i Europa med orkestern!), lyssna på alla konserter o.s.v. Om jag får barn (och när de är äldre än 5) gör jag med glädje det för dem också – om de själva har intresse för hobbyn i fråga.
Så är det. Jag laddar batterierna nu för att kunna ställa upp sedan när önskemål och behov finns. Men initiativet får nog komma från henne själv.
Jag tror definitivt inte att någon BEHÖVER ett fritidsintresse för att inte ”bli efter” – och ett ”fritidsintresse” för en femåring kan ju lika gärna vara att bygga kojor eller pyssla med pärlplattor vid köksbordet… Däremot kan det ju vara till glädje om man hittar aktiviteter som är värda den där tiden att passa! Mina barn (nästan 4 och 6½) är i söndagsskolan + går på jumppa en gång i veckan, och det tycker de om. Det gör dem glada. Dessutom värdesätter jag det de får med sig både från ssk och jumppan. Men om de inte vill gå nån gång puffar jag bara lite (för att testa om de inte VILL eller om de bara annars är tvärtom)… men absolut inget tvång.
När jag själv var 11 började jag med tvärflöjt, och jag vet inte hur många gånger där i början som jag höll på att sluta för att det var så JOBBIGT att lära sig. Men mamma puffade alltid på att jag skulle fortsätta ”bara lite till” – och när jag väl kom över det där krångliga, slitiga i början fortsatte jag av bara farten tills jag var 17. Väldigt glad och tacksam över att mamma envisades! Även om mina kunskaper, hrm, vilar nu. Men ja. Jag var ju inte fem år, lite annat då. 🙂
Tror egentligen precis som du. Fick själv spela piano något år längre än jag spontant ville och kan absolut i efterhand också se poängen i att man tvingas härda ut och orka längre än msn spontant orkar.