Det finns människor, till exempel min bästis Emmi, som tycker att jag borde låta min pannlugg förbli just pannlugg eftersom jag passar så bra i lugg.
Emmi, jag kommer inte att göra som du tycker. Trots att du vet att mitt förtroende för ditt estetiska sinne är enormt.
Varför?
Därför att min lugg ser ut såhär när den helt oprovocerat får vara sig själv. Och tro mig; absolut ingen passar så bra i den här luggen.
Vår Herre har uppenbarligen inte designat just mig för just pannlugg.
Nästan för lycklig 
Ja, jag ser ju inte dej så ofta då du vaknar om morgnarna utan mera då du är välkammad men om det ser ut sådär så får du allt förlåtet. Till och med att du sparar långlugg.
Jag gör! Tack för förlåtelsen!
Jag tycker det är något ljuvt, Carl Larsson- eller Kullagullaaktigt över de där lockarna. Fint och romantiskt. Fast det är sant, ifall hela luggen krullar upp sig kanske den inte fyller sitt syfte…
Du är generös. Om jag skulle vara en karaktär i en roman från sent 1800-tal skulle min lugg nog pryda tidningsomslag. Den lever SÅ i fel tid.
Aj löv it! Kanske inte luggen, men din alltid så oblyga ärlighet. Guld värd. P.S. Jag låter också pannluggen växa ut nu, har fått nog av den stripiga flotiga looken som i alla fall jag drabbas av så fort håret inte är ultranytvättat. Meen… förr eller senare trillar jag väl dit igen.
Men hej! Du har ju fixat till den lite sen vårt skypemöte! Gillar annars emmis ”om den ser ut sådär”.
Jag har inte alls fixat till. Jag bara överdrev lite på skype. Jag vet ju att du älskar mig!
varför vill du ha pannlugg när du kan ha så mycket mer med dina lockar?
Ofattbart för mig med spikrakt hår. Hörde du – spikrakt och oböjligt. Omöjligt.
Lika ofattbart för mig att stillsamt hår som kan vistas i möblerade rum kan kallas omöjligt. Rakt och lockigt hår är kanske urexemplet på att gräset ibland ter sig så mycket grönare på andra sidan.