År 2013 började tufft för Arvid. Han fick ställa upp på lekar både inom och utanför hans gränser som människa.

Och tuffare blev det. Plötsligt såg hans hud ut såhär. Min sorg visste nästan inga gränser. Jag såg framför mig hur allt skulle upprepa sig. Allergiskt, hudsjukt barn med allt vad det innebar. Igen.

Nästan mirakulöst nog försvann utslagen med en supersalva på recept. Som vi inte använt en enda gång sedan dess.

I slutet av månaden öppnade vi vårt hem för abiturienterna. Drygt 50 av dem dök upp för en sista smörjelse inför textkompetensprovet.

Det var vinter och snö. Vi åkte pulka.

Och jag blev brunett av misstag. Var ledsen direkt efteråt.

I februari packade vi ihop alla våra saker och la dem i högar och lådor i vissa rum längs vissa väggar i vår lägenhet. Rörrenoveringen var ett faktum och nu skulle vi ta konsekvenserna.

En av konsekvenserna var att vi bodde i en etta under några månaders tid. En konsekvens av det igen var att vi sov tre personer i en säng och en person i en tambur.

Ytterligare en konsekvens av trångboddheten var behovet av utflykter. Här gör vi Borgå.

Trots en trång vår tyckte Arvid (som vanligt) att livet var rikt och fantastiskt.

I mars fick Ingrid en vän. En alldeles speciell vän. Deras vänskap har vuxit under året som gått.

Sedan kom solen och något som påminde om vår. Vi besökte vårt inplastade hem en lördag och återflytten kändes avlägsen. Någonstans i vårt badrum hittade Ingrid den här Ariel-figuren, antagligen en kvarleva av dem som bodde i lägenheten innan den blev vår. Om Ariel fortfarande finns kvar i vår gemenskap? Jajamensan.

Under påsken flydde vi Tölö-fältet och firade i Umeå.

Ingrid gjorde också en vårutflykt till Vasa med sin mormor. Här är hon nostalgisk och återser det hem där hon bodde som bebis.

Det blev maj och jättevarmt. Vi besökte huvudstadens högsta punkt med vännerna som bor på gångvstånd från punkten.

Morsdag firade vi på spa i Nådendal.

Maj fortsatte vara brutalt varm. Sommaren kom tidigt och var ljuv.

I juni åkte jag till London med min yngsta syster.

I juli fyllde jag trettio år. Dagen efter min trettionde födelsedag hade min familj ordnat kalas för mig. Den dagen var en dag av tacksamhet då jag fick bada i ljuva människor och känna mig älskad och buren. En av dedär dagarna som jag antagligen aldrig någonsin kommer att glömma.

Senare samma månad köpte vi Sommarhuset. Så galet. Har fortfarande inte skrivit ner berättelsen om hur det kom sig att vi blev husägare. Ska göra det. Snart.

Här ser ni lite mera av huset och lite mindre av dem som huserar där.

I augusti firade jag och Fredrik nio år som gifta. Nio goda, nådiga år.

I samma veva var vi på sommarens enda bröllop. En alldeles överjordiskt fin och rolig fest.

Och sedan packade vi ner vårt två månader långa sommarliv i plastpåsar och ikeakassar och återvände hem till verkligheten, till det liv vi ändå föredrar att oftast leva i.

Ingrid sprang minimarathon och vill enligt egen utsago göra om det snart igen.

Arvid kändes plötsligt väldigt mogen.

Sommaren ville ju aldrig ge sig. Minns ni det? Men sedan föll det några löv och man måste ha ytterkläder igen. Och mössa.

Arvid var med om en liten olycka i hemmet och fick sys i lillfingret och en antibiotikakur. Vi insåg att olyckor är något helt nytt för oss. Just det har aldrig fört Ingrid till sjukhus.

I november åkte jag på kryssning med två av kvinnorna i mitt liv.

Och i slutet av samma månad spontanklippte jag pannlugg. Att klippa pannlugg efter moget övervägande är nästan aldrig en god idé. Att spontanklippa pannlugg efter inget övervägande alls är en så dålig idé att orden inte räcker till.

Ingrid träffade stämpeln på Buu-klubbens julturné.

Självständigheten firades med den här härliga gruppen människor.

Det var luciadag.

Och julafton nummer 1 hos bästisarna.

Julfest på dagis med en lucia i min smak.

Och julafton nummer 2 med julbön i Pedersöre kyrka. Ett säkert ålderstecken är att jag inte längre vet vem alla i jultablån är.

Och julafton nummer 3. Samtidigt också nyårsafton.

Jag hoppas på flera och bättre bilder i nästa års bildkrönika. Min i särklass allra flitigaste och trognaste bloggläsare Fredrik efterlyste häromdagen flera bilder. Jag tror jag ska göra honom till viljes. Han verkar vara en bra typ.