Det finns en tandborste till i vårt badrumsskåp. En orange för små tänder.

År 2007 gick vi en familjevårdsutbildning och några gånger sedan dess har vi fått samtal som vi av olika orsaker varit tvungna att säga nej till. I somras fick vi ett samtal som vi kunde tacka ja till. Ett samtal om ett barn en helg i månaden.

Det finns alltid en rad orsaker till att säga nej. När vi gick utbildningen år 2007 var vi två personer som bodde i en fyra på nästan 90 kvadrat. Nu är vi fyra personer som bor i en trea på nästan 70. Bara en sådan sak. Och lägg till allt annat; livet, stressen, tidsbristen, otillräckligheten och det faktum att allt det som redan finns ibland känns övermäktigt. Hur kunde man då lägga till något? I synnerhet om detta något är en någon?

Men ändå. Jag och Fredrik tänkte på varsitt håll i ungefär en halv dag och kom fram till exakt samma sak; det är bara praktiska saker som är orsaker till att säga nej. Och det praktiska löser sig ju alltid.

Nu har ett barn som har en orange tandborste i vårt badrumsskåp bott hos oss en del veckoslut under hösten som gått. Och det praktiska har löst sig. Förstås.

Och vi är så glada att vi tackade ja.