Nytt för i år:
1. Ordningen är återställd. Jag är Lucia. På eget initiativ valde Ingrid ett tomteår. Jag började inte bråka om saken. Köpte gärna en tomtedräkt för att få bära kronan.
2. För första gången någonsin har vi en pepparkaksgubbe i vårt tåg. Jag tror han skulle ge upplevelsen en halv pepparkaka av fem. Eller rentav av tio.
3. Jag letade flera varv igenom hela vår klädgarderob (förutom under en av underklädskorgarna) men hittade inte min luciaklänning. Så jag lussade i Fredriks alba. En av fördelarna med att vara gift med en präst.
Nästan för lycklig 
För första året i år, sen vi haft möjlighet till det, bidrog vi inte med barnen med ett traditionellt luciatåg på Kassa. Emma hittade inte sin luciaklänning ( och nån prästalba har vi inte tillhands här),och Ida har vuxit ur den hon haft senast ( min gamla som min mommo sytt, tror jag). Men vi for med de kläder vi gick och stod i, pepparkakor och chokladkonfekt. Så blev det i år.
Men jag har hållit hårt på luciatraditionen hittills! De år vi bodde i södra Finland lussade vi nåt år för min kusin med familj, allt för att barnen skulle få uppleva det jag gjorde som barn. Då lussade vi på kassabacken.
Och alltid åt mommo. Och då hon var på åldringshem och senare på bädden lussade vi där. Det uppskattades också av de andra som var där. Nåja, tre inlägg… Kanske jag kom ihåg allt jag tänkte säga nu…:)
En sak till… Två luciakronor har vi ju förstås. En som är min/vår gamla och en nyare. Det fanns en tid då båda flickorna ville vara lucia. De senaste åren ha Ida velat vara tärna.
Hon var också något år den enda tärnan bland alla lucior, tomtar och stjärngossar i söndagsskolans luciatåg. Men det är Ida. Vill hon vara tärna är hon tärna fastän alla andra vill vara lucia.