Idag på eftermiddagen tog vår skola över Tennispalatsets största sal och såg Lärjungen. Jag älskar sådant och jag älskar att vi faktiskt gör sådant en helt vanlig måndag i december när det är just precis sådant man behöver allra mest.

Men jag satt på helspänn hela tiden. Faktum är att min kropp känns lite ansträngd fortfarande, trots att det gått snart sex timmar sedan jag lämnade salongen. Det var en obehaglig film. Stark, välgjord, djup, viktig, visuellt väldigt vacker, sevärd som bara vad.  Men så fruktansvärt obehaglig att jag på inget sätt kunde landa och njuta. Jag kunde aldrig andas ut, satt hela tiden och funderade på exakt hur hemskt det skulle bli.

Jag är en känslig sak. Och jag blir ju bara värre. De omkring mig i salongen är ju hälften så gamla som jag och de verkade inte lika berörda. Och jag tänkte efter och insåg att jag nog skulle ha klarat filmen bättre för tio år sedan än jag klarade den nu.

Utsatthet och skyddslöshet som missbrukas är det kanske allra grymmaste och värsta som finns. Kanske det inte är så farligt att jag blev lite berörd.