I tisdags skulle jag inför en publik tonårsflickor berätta om något som jag vet idag och som jag önskar att jag hade vetat redan när jag själv var i deras ålder.

Jag talade om hur vi ofta redan ganska tidigt i vårt liv skapar mönster som vi sedan håller fast vid tills någon slags livskris drabbar oss. Många jobbar stenhårt i gymnasiet för att komma in på en utbildning där de också kommer att jobba stenhårt för att sedan få ett jobb som också kommer att kräva stenhårt jobb.

Jag valde väldigt medvetet i gymnasiet att satsa mycket på det som var viktigt för mig och satsa ganska lite på det som inte spelade någon roll för just mig. Jag utgick från att jag med den insatsen skulle kunna komma in på en utbildning som intresserade mig och sedan få ett jobb som också skulle intressera. Och just precis så gick det ju sedan.

Min förmåga att välja och välja bort, satsa och inte satsa har jag hållit fast vid sedan dess. Den ger jag inte bort. Men jag ger den gärna vidare.

Det andra jag talade om var att vi människor ändå blir ganska lika till sist. Och till och med ganska tidigt. Att väldigt få människor är märkvärdiga längre när de är trettio medan många tonåringar verkar vara livrädda för att försvinna i mängden och ständigt jagar det unika, det märkvärdiga, det synliga, det uppmärksammade.

Jag tror ju att vi är ganska vanliga allihopa och det finns något så brutalt skönt med att sluta försöka vara märkvärdig. De där snyggaste pojkarna i högstadiet är faktiskt inte fotbollsproffs idag som bor i Spanien och är gifta med fotomodeller. Nej, de bor i Jakobstad och jobbar på bank. De har småbarn som blir sjuka och fruar som ser ut ganska mycket som vi andra. Vi är människor.

Vad önskar du att du hade vetat när du var tonåring?