Jag kom in i slutet av predikan. Jag hade tre barn med mig och det var min man som predikade. När alla halare, jackor, mössor, utebyxor, vantar och skor var upphängda i tamburen var predikan obarmhärtigt slut och jag hann tänka att jag kom till kyrkan i onödan den här söndagen.

När jag en stund senare hör gudstjänstdeltagarna sjunga någon våning ner medan jag själv klättrar med Arvid i spiraltrappan tänker jag inte mera. Jag vet att jag kom i onödan. Visst bär sången också i trapphuset – jo, jag sjunger där – men det var ändå inte vad jag hade tänkt mig, hoppats på.

En halvtimme senare sitter jag i tamburen och matar Arvid med matburkarnas version av delikatesstroganoff. Jag pratar med Juliana och Maria. Julia är också där. Och många andra som ser varandra, möter varandra, kramar om varandra medan de tar jackor och bestämmer vart de går och äter nu efteråt. Bjuder med varandra. Bjuder med dem de inte känner, dem de inte träffat tidigare.

Jag kom inte i onödan.

Jag har ingen aning om vad budskapet var i gårdagens predikan. Inte ens fast det var min man som predikade. Jag bad inte en enda bön ifred. Sjöng inte en enda sång fokuserat och helhjärtat.

Men jag kom inte i onödan.

Jag blev påmind om att jag är del av en gemenskap som är större än mig själv, min familj och mina vänner. En gemenskap som bär längre än vi själva förmår. En gemenskap som påminner mig om vad som är det allra viktigaste för mig i mitt liv.

Så jag kom inte i onödan.