Jag och några vänner satt på en gräsmatta och pratade om bristen på nakna kroppar i våra liv. Vi ser vår egen, ja. Och vi ser, om inte nakna så åtminstone väldigt lättklädda, modeller. Om det är allt jag ser så är det ju inte så konstigt om jag känns som förloraren. I värsta fall känns modellerna som normen även om jag vet att de är undantaget. Men om jag oftare ser en modellkropp än en vanlig är det ju inte så konstigt om det här med norm kan bli lite skevt.

Många har lyft fram det sköna i att besöka simhallar då perspektivet breddas lite i den miljön. Där finns min egen nakna kropp och någon modellsnygg. Och plötsligt känns valkar och ojämnheter och celluliter och gropar och rynkor och häng mera som regel än undantag. Någon enstaka rackare skonas, men namn minns att vi alla är sårade soldater. Också dem vars sår inte finns på utsidan.

Ungefär det säger jag åt min vän, när han med ett snett leende, för att retas med mig, påpekar att just simhallar ändå inte ger en helt realistisk bild då rätt många överviktiga är i just simhallar.

– Det spelar ingen roll, säger jag. Jag struntar i om det är realistiskt om det får mig att må bättre och tycka lite mindre illa om min egen kropp.

För så är det. Jag är faktiskt hellre en sexa som tror att hon är en nia än en åtta som tror att hon är en sjua. Ofta är det säkert ett problem om vi överskattar vår egen förmåga, men när det kommer till hur vi ser på vårt eget utseende ser jag inte problemet. Väldigt få av oss verkar gå omkring och tro att vi är snyggare än vi är. Och de få som gör det… Vad förlorar de på det?

Nej, precis.