Det kan hända att det här är mitt sista inlägg om hemvårdsstöd. Sedan ska jag göra som resten av världen redan har gjort och gå vidare med mitt liv. Men några sista tankar.

1. Här på min blogg är de absolut flesta emot att hemvårdsstödet delas upp. På min vän Peppes blogg är de flesta absolut för. Antingen vågar ingen säga emot Peppe för att hon är så vass o smart och slagfärdig i sin retorik. Eller så har jag en helt annan läsarkrets. Hur som helst: jag älskar att ni inte bara håller med mig. Ni tvingar mig att tänka efter och på så sätt växa som människa.

2. Jag träffade två vänner igår, båda småbarnsmammor och båda av åsikten att det är närmast befängt att vara hemma med sina barn en längre tid. Det visade sig att ingen av dem har vänner som är ärkehemmamammor och att de egentligen inte känner personer som helst ser att barnen är hemma tills de är lite äldre. Jag är tacksam över att jag har så olika vänner. De som började jobba igen före deras förstfödda hade fyllt ett halvt. De som inte jobbat alls sedan deras förstfödda föddes för nästan sex år sedan. Ni är alla intelligenta människor med sunda värderingar. Ni är fantastiska människor som är glada över de livsval ni gjort och den situation de lagt er och era familjer i. Jag älskar att ni är de ni är och att jag får vara den jag är. Att vi kan mötas trots att vi är olika. Att vi inte hotar eller känner oss hotade. Dömer eller är fördömda. Att vi respekterar varandra.

Utmaning: du hemmamamma som tycker att alla andra också borde vara hemma med sina barn tills de börjar skolan – lär känna en heltidsarbetande småbarnsmamma. Du arbetande småbarnsförälder – lär känna en hemmaförälder. Det gör oss så gott. Att bara ha vänner som tycker som vi själva är SÅ högstadiet.