Ännu om det här med att få välja själv…
96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor. Tror vi på allvar att alla dessa familjer seriöst övervägt att låta pappan stanna hemma med barnen? Och att alla dessa familjer, helt utan samhälleliga normer i bakhuvudet, fattat beslutet att låta mamman stanna hemma eftersom det verkligen är så mycket bättre i just den familjen?
Jag har svårt att tro att vi verkligen väljer så självständigt som vi tror då nästan alla väljer på exakt samma sätt.
Och faktum är: om det verkligen är så att alla dessa familjer övervägt alternativet och det i samtliga fall faktiskt lönar sig att låta mamman vara hemma – då om någon gång har vi ju ett problem. Om det i nästan alla familjer faktiskt är bäst att mamman är hemma och pappan jobbar. För att han tjänar mer. Eller har ett säkrare jobb. Eller är den enda som har ett jobb.
Visst kan man ha ett samhälle där mammorna är hemma och papporna är de enda som jobbar och drar in pengarna. Det kunde till och med fungera i en värld där det inte finns skilsmässor, arbetslöshet bland män, småbarnspappor som dör och gamla kvinnor som lever på sin egen pension.
Men sist jag kollade förekom alla de där fenomenen i den värld som är vår. Tyvärr. Och då är det svårt att inte alls kunna se nyttan med att regeringen försöker föra ihop mammor och arbetslivet.
Nästan för lycklig 
Jag tjänar mer än min man, men hade före andra barnet kom ett mycket mera krävande jobb. Min man jobbar dessutom kvällar så min dag med drygt jobb, brått till dagis och sedan en lång kväll ensam med barn och ännu mera jobb efter deras läggdags blev så tungt att jag redan då bestämde mig för att vara hemma så länge som det går då barn nummer två kommer. Så det var vår orsak till att jag stannade hemma och därför är jag glad att nya lagen kommer först nu! Fast håller med om att vilka förklaringar man än har slutar det oftast med att det är kvinnan som stannar hemma och det i flera fall säkert gynnar pappa-barnkontakten om de ”tvingas” ta halva vårdledigheten. Men undrar vad det blir för regler i familjer där bara en jobbar? Måste man ändå dela jämnt? Alternativt föra barnen till dagis tidigare än man egentligen skulle vilja?
Jag tycker om det du säger. Att du stannade hemma för att du hade ett mera krävande jobb som tog mera tid. Trots att du tjänade mer. Men precis som du själv konstaterar – var är alla pappor som stannar hemma av just den orsaken?
Funderar också på samma fråga som du, men antar att vi får vänta på detaljerna ännu.
Jag tror på att varje familj måste få planera så som man tror är bäst för den lilla babyn. i första hand, bäst för familjen i andra hand och bäst för mamman(kvinnan)/pappan i tredje hand. I den ordningen. Ett litet barn har rätt att komma i första hand. Rätt att få en chans att bli ammad t.ex. (som bevisligen är det mest hälsosamma för babyn) och det utan att det ska passas ihop med mammans arbetstider. Att höra blivande mammor ropa högt och bestämt om hur de minsann ska tillbaka till jobbet så fort som möjligt efter barnets födsel, gör mig sorgsen och fundersam. Varför är det så viktigt att jag som mamma ska få fortsätta som innan barnet föddes, genast då barnet fötts? Som om jag vill bevisa att ett barn verkligen inte ändrar något i mitt liv? En liten baby ska inte behöva anpassa sig efter föräldrarna, utan tvärtom. Åtminstone inte sitt första levnadsår.
Folk tar ju alterneringsledigt och andra typer av sabbatsår hela tiden, är det då verkligen så dramatiskt att en mamma väljer att ge ett år eller två åt sitt barn? Det betyder väl inte att hon aldrig kommer ut i arbetslivet och att hon aldrig får en betydande roll i detta arbetsliv?! Jag själv har varit hemma på heltid i 3 år och sen fortsatt på deltid. Jag kommer att jobba heltid någon gång, men inte just nu. Allt behöver inte hända just nu.
Vi har valt att mamman stannat hemma längre än ett år för att det passat vår familj och det valet hoppas jag innerligen att ingen tar i från oss.
Tack för din kommentar, min vän! Jag vet ju hur ni resonerat och resonerar. Och jag tycker ju egentligen att det ska vara så, att alla väljer så att det blir bäst för den egna familjen. Samtidigt ser jag ett problem i det faktum att kvinnor har svårare att få jobb och har sämre löner. Trots att de har minst lika hög utbildning. Och, som sagt. Problemet finns inte så länge man lever tillsammans med någon som försörjer en, men vad händer om det inte längre är så? Eller egentligen, visst finns problemet redan före det. När jag ser på mina studerande. Mina driftiga, intelligenta, engagerade kvinnliga studerande kan jag inte låta bli att tycka att det är sorgligt att de troligtvis har sämre möjligheter framför sig än pojkarna. Det känns inte rättvist att de ska jobba hårdare men inte nå lika långt.
Jag tycker också att kvinnor ska ha lika möjligheter som män i arbetslivet, men inte att barn ska ses som ett problem eller att barnavård ska ses som ett straff. Är det så att karriären, den stora energi- och tidskrävande, står högst på önskelistan så tycker jag man ska fundera på om barn är något som passar in i den bilden just då. För om nu inte mannen är med i bilden heller, betyder det ju att ingen av föräldrarna i så fall har möjlighet att ta hand om det lilla barnet. Jag önskar att det vore enklare att förena deltidsjobb och hemvård så att föräldrar (och t.ex. ensamstående mammor) smidigare kunde återvända till arbetslivet utan att känna att man helt lämnar en annan viktig, meningsfull tillvaro. Och igen, en tid hemma utesluter inte en lång, framgångsrik tid i arbetslivet.
Hej Amanda!
Jag undrar vad du har för tankar kring det här att Gud när han skapade människan till sin avbild, skapade dem till man och kvinna och båda avspeglar Gud på något sätt- olika sätt. Det här torde då betyda att vi har olika uppgifter, om än lika viktiga. Kan man applicera det här i den här diskussionen eller är det för långsökt? Hur tänker du? Om du alls förstår vad jag menar.
Det jag alltså indikerar, krasst sagt, är att det kanske inte är så konstigt att 96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är just mammor, och att man nu kanske går och rör om för mycket då man menar att hemvårdsstödet ska delas lika. Traditionellt tänkande är ju inte alltid av ondo, även om traditioner idag anses som något inskränkt.
Hej, Emma! Tack för din kommentar! Bra fråga. Jag har funderat massor på just det här med att vara skapad till kvinna och man (men inte direkt kopplat till hemvårdsstödet). Jag har i ärlighetens namn inte kommit fram till något enkelt svar. Har du? Dela med dig i så fall!
Det jag vet är att jag är kvinna. Jag vet att jag tycker om att ha klänning och att jag gråter ofta. Att jag gör nästan all mat hemma hos oss och att jag inte kan byta däck. Eller ids byta glödlampor. Jag vet att jag bakar kanelbullar och semlor (senast idag) och att jag är den som har koll på barnens kläder (liksom på alla andras kläder).
Men. Jag har också ett stort behov av att komma i kontakt med människor och sammanhang utanför hemmet. Jag behöver tid som är bara min. Jag blir fort rastlös. Jag älskar älskar älskar att jobba. Jag kommer aldrig att bli någon tystlåten, försiktig och tillbakadragen person som trivs bäst i den stillhet och ro som hemmet erbjuder. Gör det mig till mindre kvinna än om jag var allt det där första men inget av det här andra?
Jag tycker om att vara kvinna. Men jag ser in varför jag som kvinna per automatik är mera lämpad att ta hand om småbarn i hemmet och mindre lämpad för ett jobb utanför hemmets väggar.
Jag tror att Gud skapat många olika slags kvinnor och många olika slags män. Då han känner igen varje enskild blomma och snöflinga känns det som en märklig tanke att vi kvinnor alla skulle vara lika.
Jättespännande fråga! Berätta gärna vad du tänker om det!
Jag skrev ett långt svar som bara försvann, försöker igen, lite kortare om det går.
Har inget enkelt svar, det finns nog inte, eller hur?
Så här tänker jag i dagsläget och jag ger utrymme för att mina tankegångar kan ändras.
Jag tänker mig att jag som kvinna är mera vårdande, känsligare, oroar mig mera och är mera mån om mina näras mående. (Utesluter ej att män också känner så.) Rent biologiskt så var det i min livmoder som Gud sammanvävde liv, det var just mig som kvinna som han valde att vara näringsgivande. Jag väljer att tro att Gud tänkte något särskilt när han skapade just kvinnan så.
Att jag har burit liv och närt liv har ju självklart skapat ett alldeles unikt band mellan mig och mina barn.
Pappan har självfallet också ett unikt band och tillsammans kan våra unika band ge oss en aning om Faderns band till oss, tänker jag mig.
Kan inte tillräckligt poängtera att mamman och pappan ÄR lika viktiga för barnet.
Ur ett rent överlevnadsperspektiv så är ändå jag som mamma viktigare under barnets allra första tid i och med amningen. Pappan är allt annat än oviktig såklart. Jag tänker mig att han är den som under den första tiden håller ihop familjen, han är en säker och trygg hamn, ganska viktigt eller hur? Och med tiden framträder hans oerhört viktiga roll som pappa allt mer. (Den här tanken kunde nog utvecklas ännu.)
Att skriva en lista på egenskaper och säga att det här är kvinnan och det här är mannen fungerar nog inte. Jag ser inte att en egenskap skulle utesluta en annan. Jag kunde själv skriva under det mesta som du skriver. Jag älskar att vara hemmamamma, jag älskar att vara studerande, jag älskar att vara ensam i tystnaden och kanske ännu mera älskar jag att omges av människor och prata tills läpparna är blå. Jag älskar mycket och gärna allt på en och samma gång och kombinerar det med min rastlöshet. I något skede vill jag för mycket och krisar och då viskar en kärleksfull röst: Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund. (Pred 3) Den tanken har varit balsam för min själ och gett mig mycket ro.
Just nu känner jag mer än något annat att till min tid just nu hör att vara hemma med mina barn, så länge som möjligt. Just nu hör det till min tid att sätta mina många och ofta själviska behov till sidan och ge allt och mer därtill av mig själv till mina barn. Jag vill älska dem villkorslöst i hemmets trygghet medan de är små och beroende, tids nog ska de stå på egna självständiga ben i en fallen värld.
Jag vågar inte påstå att jag är mera lämpad än min man att vara hemma med våra barn, men jag vågar påstå att det ligger mig närmare hjärtat.
Det är anmärkningsvärt att pappans roll i föräldraskapet med största sannolikhet har varit mindre än tanken ursprungligen var, och det tåls att tas upp till diskussion. Tror ändå inte att en dylik reformation är lösningen på det. Lösningen behöver nog spåras på annat håll tror jag…
Jag är medveten om att så som jag känner inte är detsamma som andra känner, och min önskan är inte att peka finger eller lyfta sten på någons börda (även om jag i min mänsklighet gör det ibland, både medvetet och omedvetet). Jag vill ändå tro att de där 96 % vittnar om att många känner som jag och att alla inte har fallit offer för ”det-blev-bäst-så-fast-jag-hellre-hade…”
Amanda, jag är så himla stolt över att vara din vän. Du formulerar dig så tydligt och vänligt. Aldrig fördömande. Jag undrar över precis samma saker som du och precis som du tror jag att en pappa är exakt lika viktig som en mamma för ett barn. Barnets bästa är att få vara med så många personer som möjligt som älskar hen.
Angående amning så är det jättefint om kan kan/vill amma länge, men här i västvärlden finns det inga konkreta forskningsresultat som visar att ammade barn mår bättre än de som fått ersättning. FN:s rekommendation handlar främst om u-länder där det finns en risk att mammorna blandar ersättningen med smutsigt vatten. Men som sagt, det är en annan diskussion. KRAM från Los Angeles!
Hej Amanda! Du har fått en trogen bloggläsare i mig, en äldre kvinna. Vi är inte bekanta eller i samma ålder, men din blogg har väckt mitt intresse genom dina tänkvärda och lärorika inlägg.
Som mormor/farmor och tidigare yrkesarbetande mamma så har jag tankar om hemvårdsstödet. Jag tror att ännu idag styrs valet inom de flesta familjer av gamla normer. Om en mamma vill vara hemma, så accepteras detta av papporna i de flesta fall utan diskussion. Uppfattningen att mamman borde stanna hemma därför att hon ammar har betydelse under de förstra månaderna, men är inget egentligt problem för lagförslaget.
Umgänget med båda föräldrarna under de första levnadsåren ger grunden för kontakten senare i livet. Pappans roll i detta sammanhang måste beaktas och jag tycker att vi skall inse att pappan har rätt till vårdledighet och inte bara finnas till den tid då mamman inte vill ta ut vårdledigheten.
För familjer där mamman inte är yrkesarbetande är lagförslaget ett problem och kanske borde beaktas på något sätt.
Tack vare att min man haft skiftesarbe har han haft möjlighet att ta hand om våra barn då de var små någon dag i veckan. I dag har han en fin kontakt med dem genom olika fritidssysselsättningar o.dyl. Jag förstår nog att ett gott pappa/barn förhållande kan byggas upp på annat sätt än genom vårdledighet, men vårdledigheten kan vara en positiv sak för fortsatta relationer.
Till sist vill jag hälsa till alla unga mammor och pappor. Jag vet att ni alla älskar era barn och vill dem allt gott. Det viktigaste för barnen är att vi visar dem att vi älskar dem precis som de är.
Tack för din belysande, kloka kommentar. Den ger ett fint perspektiv på en viktig fråga. Din slutkläm är fantastisk. Att vi visar att vi älskar är det absolut viktigaste. Hur vi ordnar vardagen kommer i andra hand. Även om det förstås är svårt att visa den där kärleken om man väldigt sällan möts i vardagen.
Roligt att du tycker om min blogg! Det gör mig glad!
Jag kan inte annat säga än att just precis så! Har en vän som var så arg över beslutet som gjordes och har haft svårt att formulera varför jag tycker att det kanske ändå på ett allmänt plan var ett bra beslut – men du formulerade det superbra! Kram, Heidi
Tack för din kommentar! Det är rätt glest med stöd här i kommentarsfältet den här gången, så det värmde faktiskt lite grann!
Bra tankar iofs. Betraktar mig själv som feminist. Är själv väldigt viktig med att det skall vara lika o värnar om barnens och pappans relation. I vår familj har pappan varit hemma all pappaledghet som gått att få och dessutom enstaka föräldramånader, samt jobbat 4 dagarsvecka en höst. Dessutom gör han lika mycket hemma, inte samma saker, men lika mycket.
Men jag blir alldeles sjuk i hjärtat och tårögd då jag tänker på att denna lag kunde kommit medan jag ännu var hemma! Får förskräcklig Ångest över att ens tänka tanken på att ha måsta jobba så mycket tidigare. skulle aldrig orkat! Med barn som vakat osv. orkar knappt nu fast minsta är 3 år.
Sen tycker jag också tanken på att många barn nu alltså måste 1 år tidigare på dagisar är ganska hemsk! För så blir det ju i många familjer. Den som vill vara hemma får gråtandes gå till jobbet och hata det. Den andra får glad i hågen gå till jobbet. Barnen måste på dagis. Och vips är hela familjen inne i föra, jobba, hämta, äta, handla, natts-träsket.
Tursam var finns tredje sektorn med sin hjälp, som dock kostar, för trötta småbarnsmammor som nu tvingas ut i arbetslivet!! För inte ska man tro att alla pappor mitt i allt faktiskt tar sig an mera hushållsarbete för attde är hemma. Är rädd att många kvinnor nu få ännu mera jobb: först 8 timmar på jobbet och sen hem o reda upp efter resten av familjen som varit hemma….
Det enda bra med detta är att det kanske på pappornas arbetsplatser blir mera accepterat att vara hemma.och för de mammor som vill och orkar tidigt på jobb är det ju bra. För oss andra inte. Och samma gäller ju eg andra vägen, om det är pappan som vill vara hemma två år, men inte får och mamman vägrar.
I slutändan blir det ändå barnen som lider.
Men vi får ju ut folk i arbetslivet och fler dagisplatser behövs så då får flera människor arbete.
Fy! För den nya lagen. Tycker man kunde föröka locka mankönet at välja annorlunda, bete tvinga någon till nåt.
Hälsningar 4- barnsmamman
Tack för din långa, analytiska kommentar! Det finns mycket jag kunde ta fasta på, men jag tar fasta på det här:
Jag tror att du som medveten feminist får till en jämställd familj utan lagens hjälp. Då är det alldeles självklart att regeringens regler känns onödiga. I vårt fall är det egentligen samma sak. Med Ingrid var jag föräldraledig sex månader, sedan Fredrik fem. Med Arvid var jag föräldraledig fyra månader och Fredrik resten. Han är nu vårdledig. Vi behöver inte heller en sådan här lag.
Men jag tror, på riktigt, att det är viktigt att båda föräldrarna är hemma med barnen. Jag VET att många tycker att det är onödigt, men jag har svårt att se det. Och i de allra flesta familjerna så är papporna ensamma med barnen rätt lite (faktum är väl att rätt många mammor är hemma också under pappamånaden). Jag ser gärna att det blir mera sådant. För barnens skull. För pappornas skull. Och för mammornas skull, men inte i första hand.
Den ekonomiska ”förlusten” av att ”tvinga” papporna att vara hemma skulle ju vara mindre om man tvingade dem till föräldraledighet istället för vårdledighet. Men jag har svårt att tro att ett sådant förslag skulle falla i godare jord. Jag har gärna fel.
Nå nu är det slut med det väljandet. Nu har männen och kvinnorna i kostym gjort valet åt oss och jag är bitter och inåtvänd. Världen blir hoppeligen en bättre plats för familjerna och barnen i vårt fosterland. En vardag där alla orkar bättre och har mera tid för varandra.
För oss var det upplagt för succé och jag personligen känner mig så snuvad på konfekten!
Finaste du. Jag förstår din känsla. Jag tycker om dig också när du är bitter och inåtvänd. Vi måste prata mera om det här. Jag har fortfarande inte bildat mig en klar uppfattning. Tycker om att tycka lite olika. Som vanligt.
Hej!
Intressant ämne. Jag håller med dig. Har inga egna barn ännu, men förhoppningsvis får man ändå ha en åsikt i frågan :). Jag kan förstå att det kan bli krångligt för enskilda familjer, ifall den ena föräldern saknar jobb, studerar eller liknande.
Men, som du skriver – samtidigt måste man ändå beakta statistiken och se hur många mammor respektive pappor det är i dagsläget som stannar hemma. Detta trots att kvinnor överlag är mer välutbildade än män. Alltså, kan man kanske dra en slutsats om att trots att kvinnor överlag har mer utbildning, har de ändå sämre betalda jobb, eftersom det verkar löna sig för de flesta familjer att kvinnan stannar hemma. Jag tycker det är super att stanna hemma länge med sina barn, satsa på anknytningen och tryggheten, men jag ser ingen orsak till denna person skulle vara just mamman (eller enbart den ena föräldern) i familjen. Eftersom det hittills inte verkar som om ansvaret fördelas jämlikt, kanske enda sättet är att, så som regeringen nu gjort, gå in och begränsa och fördela ”uppifrån”. Klart att det ideala skulle vara att folk själv fick välja och att familjelivet i samma veva skulle bli jämlikt, men så verkar ju inte fallet vara, och då kanske dylika åtgärder kan fungera… Jag vet inte. Det kan ju liksom inte vara en slump att det till 96 % är mammor som lyfter hemvårdsstöd.
Jag har högre utbildning och lön än min sambo men den dagen vi får barn, hoppas jag att vi, oberoende av inkomst och jobb, kan dela på föräldraledighet och vårdledighet så gott som lika, eftersom jag tror att vi båda lämpar oss lika bra både för familje- och arbetsliv.