Jag hade en klar vision för hur vår barnaskara skulle se ut. Först ett barn och sedan ett till 1,5-2 år senare. Sedan en paus på fem år och därefter två till med samma åldersskillnad.
Så tänkte jag. Före hon kom. Den ljuvligaste, mest älskade som vände upp och ner på allt. Inte minst sin mors visioner. Aldrig att jag (hade tänkt skriva vi här, men jag är nog mera sant) hade önskat ett småsyskon när jag dagtid hade svårt att hitta min mammaroll och nattetid var vaken flera timmar i sträck med min tvååring. En nyfödd saknades inte riktigt i det pusslet.
Men i andras bild av pussel saknades den nyfödda nog. Oj, så jag (just precis jag, verkligen inte vi) fick svara eller undvika att svara på frågan om huruvida småsyskonet inte var på väg snart. Det var så ofta att jag nästan började fundera på frågan själv. Var var det där småsyskonet? Eller längtan efter det?
Och det följde ett drygt år när min blick ständigt sökte åldersskillnader mellan syskon. Varje familj jag mötte. En snabb koll. Hur många år, ungefär, såg det ut att vara mellan syskonen? Hur stor glädje såg syskonen ut att ha av varandra? Och hur slutkörda och irriterade såg föräldrarna ut att vara?
Jag blev expert. På någon ynka sekund gjorde jag min kontroll av de syskonskaror jag såg på stan, på tåg, i butik, på restaurang… Och jag intervjuade frimodigt föräldrar i min omgivning. Jasså, det är alltså tre år och två månader mellan era barn, hur har det varit?
Det var ett märkligt fritidsintresse under ett drygt år, nästan två år. Att jaga den perfekta åldersskillnaden mellan syskon.
Nu gör jag det inte längre. Nu blev det som det blev. Det är på dagen fyra år och fyra månader mellan våra barn och det är ju nog betydligt mera än det brukar vara. Men när jag ser dem tillsammans tänker jag att det blev bra så här som det blev. De är varandras och som de älskar.
– Arvid, du är min bästa vän i universum, säger Ingrid ofta till sin bror.
Och han svarar genom att bjuda henne på ett av sina sällsynta regelrätta skratt, dem som hon får flera av än någon av oss andra. Och så viftar han ivrigt med sina korta ben.
Det blev bra.
Vilken vision har du? Hade du? Hur blev det?
Nästan för lycklig 
Jag ville bara ha alla barn i världen. (he ,he)Det har aldrig varit tal och tänkt om ålderskillnad. Barnen är,som sagt,mellan fem och aderton år och de har alla sin unika relation. Det är på riktigt omöjligt att avgöra vilken av relationerna som är godast eller bäst.
Det finns ingen sådan lagbundenhet och det blir så tydligt med många barn.
Jag har två töser och åldersskillnaden är den ack så klassiska 2 år (och två månader). Jag ville stadigt ha två barn tätt, jag har själv en lillasyster som är 1,5 år yngre och vi har haft och har stor glädje av varandra. Jag tyckte 2,5 år mellan barnen kändes fint och nästan så blev det också. Och visst har det varit bra. Och stundvis tungt. De är nästan lika stora och vissa tror de är tvillingar vilket känns lite lustigt. Själv tror jag inte att det finns en ypperlig åldersskillnad, jag tror syskon har glädje av varandra oavsett ålder.
I yngre år tänkte jag att två års ålderskillnad var bra. Men sen slog verkligheten till, och först nu då hon är tre år har jag börjat förlika mig med tanken att bli gravid igen. Ännu har det inte lyckats, men vi hoppas att det ska lyckas inom en snar framtid. Och blir det inte som vi hoppas så är det också bra.
Jag tog ju alltid så förgivet att det här med barn skulle vara något ”per automatik” att de bara skulle ”komma”. Men det är ju inte alltid så för alla. Jag har också lärt mig hur känsligt och personligt det är; det här med barn, vare sig det är första eller andra man går och väntar på. Därför har jag för var dag blivit mer och mer tacksam för vad vi har, och medveten om att inget är ”per automatik” då det kommer till graviditeter, barn och föräldraskap.
Intressant att höra om din ursprungliga ”plan”. Hur kom du fram till den?
Det tog rätt länge före jag överhuvudtaget blev intresserad av tanken på egna barn men då längtan dök upp och jag började fundera aktivt så kom jag rätt fort fram till att min önskan är 2 barn men en åldersskillnad på ca 2år. Det klassiska 2 år troligen för att min äldre bror är nästan exakt två år äldre än mig och jag har upplevt det som en bra skillnad, speciellt som barn. Vi var tidigt på nästan samma nivå gällande det mesta och gjorde i princip allt tillsammans.
Men, sen har jag ju också 4 syskon till vilka är 10, 8 och 6 år äldre samt 9 år yngre och gemenskapen och utbytet med dem är absolut alldeles ovärderligt. Relationerna till dem har, för min del, stärkts som vuxen och det är nog nu vi har mest kontakt. Men visst hade vi glädje av varandra även som barn, jag såg ju alltid fruktansvärt mycket upp till mina äldre syskon och var nog oerhört irriterande för dem många gånger då jag hela tiden ville vara med 🙂
Jag har nog aldrig hört föräldrar säga att de skulle vara missnöjda med deras barns ålderskillnad. Detta troligen för att de ju finns för- och nackdelar med alla varianter vilket jag tycker att är skönt för då kan det väl inte bli helt fel hur det än blir..(?) Kärlek syskon emellan är inte beroende av ålder.
Ja, och som du vet, så ser det ju ut som att det blir just så som jag tänkt eftersom det blir 1år och 10 månader mellan barnen. Om allt går bra.
Jag ville ha barn före jag fyllde 25 och sedan många i rad. Någon närmare tanke på åldersskillnad hade jag inte. Jag var 27 år då den äldsta föddes. Jag njöt av att vara hemma och hade inga höga tankar om dagis. Därför ville jag ha ett syskon inom 3 år så jag inte skulle behöva jobba emellan utan kunna vara vårdledig. Vi flyttade då äldsta var 1 år och 2 månader och i de svängarna blev jag gravid igen. Jag var så orolig att inte kunna få flera barn och hinna få bf inom 3 år att nästa kom med en åldersskillnad på 1 år 11 månader. Det är då det blev svårt och tungt. Jag skötte barnen, men kände mig väldigt isolerad och ensam. Jag var fånge i vårt hem i rutiner jag bara måste hålla för att på något sätt överleva från dag till dag. Det var flera omständigheter som gjorde att det blev så, inte bara att barnenkom tätt. Men det gjorde nog livet jobbigare.
Då den andra fyllde 3 och den äldsta 5 började de dagis och jag började jobba -gravid igen. Jag var livrädd eftersom min erfarenhet av att få flera barn inte var bra. Ålderskillnaden är 3,5 år. Jag orkar så mycket bättre och har redan rett ut alla känslor i att vara mamma till fler än en. Jag trivs hemma nu.
De 2 äldre pojkarna har nog sällskap av varann, mensamtidigt tävlar de hela tiden. Det märks speciellt tydligt ifall ena inte är hemma. Det är ett annat slags lugn. Den mellersta är också på den yngsta hela tiden. Han ger tjuvnyp och kan vara riktigt jobbig mot honom. Den äldsta och yngsta har älskat varann från första stund. De har 5 år 5 månaders åldersskillnad.
Jag har fem år till min närmaste storasyster. Vi bråkade massor som barn, men tja det gör väl de flesta syskon? I dag är vi kaverin.
Mina barn har nästan fyra års åldersskillnad. Jag hade ett missfall emellan, när ettan var ungefär två år, och sedan tog det ett tag att bli gravid på nytt. Men på något sätt har jag tänkt att det ändå var meningen, för när jag ser dem nu, storasyster och lillebror, så kan jag inte tänka mig något annat. Visst är de i luven på varandra ibland, men mest av allt är de syskon och älskar varandra i vått och torrt och det är det som räknas. Jag tror inte att man kan räkna och kalkylera om det perfekta mellanrummet mellan syskon, för det blir ändå som det blir. Jag är själv ett barn i en syskonskara på fyra som mamma födde på fem år, och den jag är närmast är min lillasyster som är yngst och jag är nummer två, så enligt min uppfattning så handlar det också om andra saker än syskonband för att man ska bli nära. Varje föräldrapar måste överväga dessa beslut själva, och i princip är det ju inget man rår över själv.
Vi har två tätt 1 år o 6 mnd emellan. De har massa glädje av varandra men oj så tungt det kan vara ibland då båda två är små eller då båda är i trots ålder som 2 o 3 åring. Men samtidigt är det härligt och de tycker om att göra de samma sakerna så alla kan vara med på det vi gör.
Jag födde tre barn på 2 år och 10 månader (pojke-flicka-pojke). Inget jag skulle göra om idag, men inget jag heller ångrar nu. Min vision var nog att gärna få dem tätt, men tre barn skulle jag inte ha, eftersom jag har två systrar och en av oss alltid var utanför. Tre barn fick vi ändå och de är 20, 21 och 22 år nu. Du kan tro att jag bävade inför högstadietiden när de gick på 7an, 8an och 9an i samma skola, men även det gick bra. De är underbara än idag och jag kan inte tacka tillräckligt för att de varit så lättskötta och visst har de hela livet hittills haft enorm glädje av varann!
Jag har alltid drömt om 4 eller 6 barn, ganska tätt. Sen tog det oss 5 år innan vi fick vår pojke, och han är redan 2½ år och inga syskon har synts till än… Det blir inte alltid som man tänkt!
Min egna plan var 2-3 barn ganska tätt inpå varandra, kanske så jag inte skulle gå på jobb emellan alls. Jag kommer själv från en stor familj med 5 barn på 6 år så det kan ha haft något med mitt resonemang att göra. Tänkte ändå aldrig att jag ville ha så många barn som vi var.
Vi har nu en flicka på 1 år och nästan 7 månader och inget syskon är på väg. Min man är enda barnet och tänker att ett barn är tillräckligt. Blir det syskon blir det åtmisntone inte ännu. Svårt det här.
Jag fick mitt första barn mitt i magistersstudierna, så jag är kallt egoistisk och beräknande i min planering. Första barnet är nu två år, och jag har inga planer på en andra förrän om högst ett par år. Som tur har han kusiner i samma ålder som han träffar ibland. Jag tror dessutom att det är ett privilegium att få vara ensam barn längre, vi som föräldrar engagerar oss enbart i honom och orkar leka och sådär. Får se hur det sedan blir. Tack för ett intressant inlägg!
Jag var bra på att planera när jag var yngre o inga barn hade. 3 barn inom 5 år tänkte jag.
Så fick jag ett barn, trodde jag aldrig mer skulle leva o därmed insåg jag att det aldrig mer blir några fler. Men tack o lov, 3 år 3 mån senare föddes en temperamentsfull lillebror. Ett tredje barn blir det inte (har inte jag planerat nå mer i alla fall). Men 3 år och 3 månaders åldersskillnad tycker jag varit bra, har inte erfarenhet av annat. Allt annat sku säkert också varit bra.
Läste en gång en bok i vilken det stod att en åldersskillnad på 3-4 år perfekt. Då hinner den stora bli stor, behöver inte tävla om allt och den lilla är klart yngre. Tyckte förstås det var trevligt att läsa att det jag har är perfekt, men jag tycker samtidigt att så där kan man inte säga. Syskon kommer när de kommer, det kan man inte planera och alla åldersskillnader har säkert både för- och nackdelar.