När jag blev mamma första gången fick jag många gånger höra att jag borde ta det lugnare. Som då Ingrid var med på pressinfo den dagen hon fyllde en vecka. Som då jag hade deadline på ett par texter dagen därpå. Som då Ingrid var på midsommarfestival när hon var elva dagar. Som då Ingrid var på familjeläger med ungefär 800 andra när hon var sex veckor. Som då jag ledde programmet en kväll på det lägret. Som då Ingrid kom med till London på gruppresa före hon fyllde fyra månader.
Jag borde ta det lugnare, sa de. Och menade väl. Men att så långt som möjligt fortsätta så vanligt som möjligt höll mig över ytan. Jag var garanterat mycket tröttare för att jag inte förstod att ta det lugnare. Men jag väljer alla gånger trött framom olycklig. Alla gånger.
Jag behövde allt annat än att ta det lugnt. Jag behövde få märka att det går att göra saker och leva livet trots att man är förälder.
Andra gången jag blev mamma tog jag det lugnt. Jag var nästan bara hemma. När Arvid var en vecka lämnade han hemmet första gången för en tur till prisma och andra gången för en tur till ikea. Det kändes helt vilt. Efter det stannade vi hemma några veckor till. Första gången jag lämnade honom hemma med Fredrik hängde jag med församlingen. Och längtade hem så mycket att jag gick hem före det riktigt roliga börjat. Det som jag aldrig skulle ha missat när jag blev mamma första gången.
Så olika det kan kännas. Så olika det kan vara. Så olika behoven kan se ut.
Jag tror på att varje ny eller nygammal mamma ska våga göra det som är bäst för just henne i en situation som ändå alltid är omstörtande. Jag tror att det inte heller på den här punkten finns en lösning som passar alla. Jag tror på aktivitet där den behövs och på vila där det är den som fattas. Och på både ock.
Nästan för lycklig 
Sådär känner jag också nu med min första, att jag behöver veta att det går att göra saker och leva livet trots att man är förälder. Ibland får jag dåligt samvete över det, att jag inte bara är hemma och njuuuter, som så många tycker att man ska göra (och då pysslar jag ändå inte med så mycket). Men som du säger, det finns inte en lösning som passar alla, vi fungerar så olika, och har olika behov. Tack för ditt inlägg!
Hej Amanda!
Jag är ingen trogen följare av din blogg i den bemärkelsen att jag skulle läsa den varje dag eller ens varje vecka, men jag kommer hit med jämna mellanrum för att läsa om din vardag och dina tankar. Varje gång jag läser några inlägg ger det mig något nytt, en ny egen tanke, en känsla, ett slags lugn. Sättet du skriver på tilltalar mig och mina tankar mer än mycket annat i textväg, och du är så bra på att ärligt och öppet beskriva din vardag med allt vad den innebär. Det var bara det jag ville säga, tack för att du delar med dig av dig själv, det ger mig mycket.
Så sant – jag tror att det där är nyckeln till att klara av hela den galna grejen med föräldraskap: att inse att det kan kännas olika. Till och med för samma mamma (eller pappa). Att aldrig bedöma någon annan enligt sina egna måttstockar, och att inte bedöma sig själv enligt hur det varit förr. Det är inte lätt, men det är bra att bli påmind.